Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svenskt’

VagenMotBalberget
Jag började på den här för flera veckor sen men kom bara till sidan 20. Varför börjar författaren med Jackes röst? Han intresserar mig inte särskilt.
Nu tar jag nya tag, eftersom jag har lånat boken och det känns fånigt att lämna tillbaka den utan att ge den en riktig chans. Och den lät ju så BRA när jag lyssnade på SR:s romanprisjurys prat om den.
När kommer häxorna?
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

vackrasvenskaDe här har jag hemma för läsning just nu. Så underbart vackra och fantasifulla spännande omslag!
Andrea Lundgrens Glupahungern och Elin Boardys Mary Jones historia.

Read Full Post »

sent-farvälEn dag när barnen är hos pappan och Mia får tid att röja upp lite hemma finner hon en dödsannons i en gammal tidning. Det är hennes bästa väninna från ungdomen, Maria, som gått bort mitt i livet. Hur då?
De har sedan länge förlorat kontakten, men Mia beslutar sig för att gå på begravningen ändå.
I tankarna kommer hennes ungdomsår tillbaka, de där åren så fyllda av liv när allting händer och då innerliga vänner är viktigare än kärleksrelationer.
Mia och Maria. Maria och Mia. De gjorde allt tillsammans. Bottnade i varandra, var knasiga ihop.
Ia Genberg är en riktig författare, en som kan gestalta. Jag får inte veta allt. Jag vill inte veta allt. Jag förstår ändå, och framför allt så känner jag. Känner igen markörerna: att sitta i fönstret och röka, lyssna på Patti Smith & Joni Mitchell, fotografera. Kontaktkartor! Minns du dem? Jag minns lukten i mörkrummet, av framkallningsvätska och fixbad, och spänningen när en bild framträder skugga för skugga.
Så är den här boken också. Skuggorna träder fram. Ömsom i nutid: Mias juristjobb i Stockholms innerstad, varannan veckas-tillvaron som skilda småbarnsföräldrar lever i, en kärlekshistoria. Och ömsom i dåtiden: Tågluffen, hallucinationer om van Goghs öra i Amsterdam. Detaljer. Stämningar. Hon är väldigt bra på detaljer och stämningar, Ia Genberg. Det finns ett mysterium också, men det är mindre intressant än skildringen av tiden i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Och relationerna. Ingen stor dramatik, människorna är viktiga ett tag och sen är de inte viktiga längre, men varför det blir så vet man inte så noga. Ett citat av Jaques Werup är betydelsefullt: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.” Smaka på det. Det är sant.
”Sent farväl” är en kort roman, 179 sidor som gjorda för sträckläsning, men den rymmer ett helt liv. Jag förstår vem Mia är. Jag känner henne. Nu ska jag leta reda på Ia Genbergs debut ”Söta fredag” från förra året som jag har missat. Den verkar helt annorlunda, men det här är ett författarskap jag vill följa.

Recensionen först publicerad i Corren.

Read Full Post »

En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)

Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:

Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”

Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Oj. Jag sugs in direkt i början av Per Hagmans Vänner för livet. Vilket språk, vilka insikter i vad som driver oss människor, vår längtan, våra liv.
Det handlar om Sophie, som växer upp i den berömda jockeyfamiljen Wilding där allting kretsar kring hästar och galopp. De är mycket rika, och bor mestadels i England även om de gör ett halvhjärtat försök att flytta tillbaka till moderns hemland Sverige. Sophie har en nära och kärleksfull relation sin far ända tills hon får se något som förstör allt.
Erik kommer från småstadslivet, där pappan är en kommunal politiker av den där sorten som ska vara ”präktig revolutionär” men tycker det är pinsamt att vara bror med Eddie Meduza som Erik älskar. Efter skilsmässan flyttar Erik till Stockholm med sin mamma, och börjar som mycket ung jobba som croupier på en nattklubb.
Det är mycket nattklubbar och uteliv i Vänner för livet. Från Stockholm till Nice, Cannes, Paris, Dubai. Sjaskiga barer. Hårt drickande, en del knarkande. Men också den kärleksfulla barkulturen, tryggheten i att ha ett stamställe, att vara känd. (Lite Tender bar-vibbar.) Men det går inte så bra för Erik och Sofie.
Jag har haft fördomar mot Per Hagman, trott att han var en sån där Stockholmsk kändisförfattare som mest intresserar sig för vad som är inne och kreddigt, mer intresserad av författar-ROLLEN än författar-skapet. Jag hade fel. (Tack till dig som skickade mig boken! Jag hade inte läst den annars.)
Nu tycker jag att Hagman har en glasklar iakttagelseförmåga, sinne för detaljer, och troligtvis är han en mycket bra lyssnare — för alla dessa trasiga bipersoners öden måste han väl ha inspirerats till genom att själv hänga på barer och lyssna?
Vänner för livet är en läsupplevelse. Jag låter mig sköljas över av liv. Planlösa och solkiga, målmedvetenhet som upplöses i intet, hårda smällar… men de lever på ändå.

… Jag har sett att andra som läst har stört sig på dialogen. Det gjorde inte jag. Jag tycker att dialogen är fint fångad, både i sin svamliga otillräcklighet och när orden inte vågar sig ut. Utom i slutet när Erik är med i nån sorts innegäng. Där staplas plattityderna och självförhärligandet. Men då är jag ju redan så fast i både Eriks och Sofies liv, jag vill dem så väl och önskar så att det ska gå bra för dem.
Nu ska jag läsa de sista 50 sidorna ute i solen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Efter att ha läst den här recensionen måste jag ju läsa ”Efter arbetsschema”. Och uff! Det är skit som rinner, spyor i kaskader och utvecklingsstörda som slåss. Fabrikstristess och hårt slit, och så den där besattheten av att få in pengar för att kunna försörja sig.
”Hur jag ska få in tillräckligt. Hur det jag får in ska räcka. Hur det ska fås att räcka.”
—-
”Jag föstod tidigt att jag till exempel aldrig kommer att kunna få några andra jobb än den här typen av jobb.”
—-

Insprängt mellan arbetspassen och reflektioner finns små porträtt; ”Jag minns henne/honom”. Arbetskamrater Johan Jönson haft; hon som jobbat på samma psykavdelning i 42 år, han som var så duktig, han som försökte sova i smyg. Det får mig att minnas arbetskamrater jag haft, i vita skyddskläder, i blå skyddskläder och hårskydd. Blev de kvar? Arbetslösa? Utbildade sig och gick vidare?

Det är sällan man läser om den här verkligheten och framför allt inte så här bittert och skitigt. Men det är bra. Väldigt bra. Hittills 200 sidor i ett nafs, av 800. Men det är få ord per sida, så bli inte avskräckta av det. Det är bara det att jag behöver paus från den ursinniga kraften.

Uppdatering: ser att DN kallar det för en diktsamling, e-hum?

————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »