Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 februari, 2011


Det tog ett tag att börja andas igen efter att ha sett hyllade Winter’s bone. Och jag vill aldrig se en kvinna med motorsåg igen, okej? Men den var väldigt, väldigt bra.
Eftersom jag visste att den skulle vara tröstlös och kolsvart, och eftersom filmen bygger på en bok av Daniel Woodrell som jag bestämt mig för att aldrig mer läsa en rad av efter det djupt obehagliga slutet i Gryningen kommer aldrig åter, så var det nära att jag struntade i Winter’s bone. Men när en efter en kommer och är lyriska blir man ju ändå nyfiken. Och efter att ha fått nekande svar på frågan ”Blir hon våldtagen?” så kände jag att jag kanske törs ändå.

Så. Det blev en och en halv timme med sjuttonåriga Ree Dolly, som har huvudansvaret för småsyskonen och sin sinnessjuka mamma i ett ruckel till hus i bergen i Missouri. De sover på sofforna, i sina kläder. Kallt är det. Ree lär syskonen att skjuta och flå ekorrar. Och att aldrig be om något som borde ges frivilligt; som hjortköttet grannarna kommer med.
Grannarna är också släktingar, det verkar som halva trakten består av Dollysar som försörjer sig på att tillverka knark och som har sin egen hederskodex: Aldrig tjalla. Just den där klanmentaliteten är jag fascinerad av, det onda och det goda. Mycket ont, lite gott. Men ändå är Ree på något bisarrt sätt stolt över att vara en Dolly. Hon använder blodsbanden för att få sin vilja fram, att hitta sin pappa som satt huset och marken i borgen och sen inte dyker upp till rättegången. Ska familjen bli hemlös nu också?
Det som gör att jag tycker om Ree är att hon kämpar och sliter och — viktigast — hela tiden behåller sin värdighet. Hon påminner starkt om Harley i Tawni O’Dells Avvägar, som jag också tyckte så mycket om. Jag kan inte sluta tänka på henne och filmen och kommer ihåg att jag har En helvetes vinter av Woodrell hemma, som jag letar fram och visst, det är ju Winter’s bone. Så jag tillbringar halva natten med Ree.
Om filmen: Den är snygg också, i sin iskalla brutalitet. Och jag fastnar för en vänskapsrelation, Rees bästa kompis som ställer upp för henne.
Om boken: Där får man veta mer om Rees bästis och deras relation, som har lite lesbiska vibbar. Och så finns det en djupare historisk förklaring till klanmentaliteten, det berättas att släkten är resandefolk och Ree besöker en grotta där hon känner sig i kontakt med förfäderna. Trygg. Om allt går åt helvete så kanske familjen kan bo där?

Jag tycker nog bättre om filmen än om boken. Regissören Debra Granik har gjort ett mycket bra jobb, och Jennifer Lawrence som spelar huvudrollen är suverän. Laura Palmer från Twin Peaks dyker upp i en mindre roll också. Det tog en stund innan jag kände igen henne, kvinnorna i den här filmen hör inte direkt till de vårdade, pyntade. Faktum är att man sällan ser så fula kvinnor på film; härjade, misstänksamma, klädda i samma rutiga skjortor och slitna jeans som männen. Och lika brutala. Brrr! Det blev på nåt sätt ännu värre.

Jenny B på Kulturdelen har också sett.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
————————————-

Read Full Post »