Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 februari, 2011

Pullman fångar mig från första sidan. Vilken kraft det finns i de enkla, kända, berättelserna! Men han gör förstås om dem här och där, för detta är Philip Pullmans bidrag till Mytserien.
Det föds två små pojkar den där natten i stallet. En stark och livskraftig, och en lite mer ynklig, som blir sin mors favorit. De får heta Jesus och Kristus.
Jesus är den lidelsefulle, orädd gör han det som faller honom in och drar på sig en del vrede som den vältalige men blyge Kristus ständigt försöker avleda. Kristus skyddar sin bror från bestraffningar, men det tar Jesus för självklart. Det är en ojämlik brödrarelation, där den ene älskar och den andre är ointresserad. Som vuxna är Jesus den som går ut i världen (men kommer hem en gång) och samlar lärjungar omkring sig med sina ord, liknelser och handlingar. Handlingarna är sällan riktiga underverk, men Kristus får i uppdrag av en främling att nedteckna Jesu liv och ord, och i Kristus versioner får det gärna bli lite bättre, kanske nästan riktiga underverk. Tycker främlingen, och så småningom även Kristus.
Den här boken är skriven på det där till synes enkla sättet som förmodligen är väldigt svårt. Men det finns flera bottnar. Kan en organisation, en kyrka, hjälpa människor att leva med Gud, eller är den tvärtom ett hinder? Är sanning viktigt, och vad är sanning? Är sanning och historia motsatser, som främlingen menar och Kristus börjar tro?
Jag läser den här boken med Lena Anderssons torra röst ringandes i bakhuvudet, från hennes sommarprogram för några år sen där hon med stöd av bibelcitat menade att Jesus var psykopat. Flera av de berättelser och liknelser Pullman skriver om är desamma. Kravet på att släppa allt och följa Jesus till exempel, och förnekandet av familjen. Men det finns ju bra saker också, som: ”Må den som är utan synd kasta första stenen”.
Det här blev min tredje bok i Mytserieläsningsprojektet. Tack Fiktiviteter för lånet!
Uppdatering: En utskrift av Lena Anderssons radioprogram finns här. Jag tror att hon och Pullman kunde ha intressanta samtal med varandra.

Uppdatering 2: Pullman står på barrikaderna för en annan sak också, just idag. Bibliotekens överlevnad.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Igår kväll när vi såg Sherlock Holmes-filmen och Robert Downey jr är så svartsjuk på att Jude Law ska gifta sig insåg sambon plötsligt att Holmes/Watson = House/Wilson. Han har naturligtvis rätt, och sen ägnade vi resten av filmen åt att komma på alla likheter.
Ett geni; som genom att observera små detaljer kan dra omfattande slutsatser och blottlägga en människas hela personlighet. Som tråkas ut av medelmåttiga människor och söker intellektuell stimulans. Som knarkar. Spelar ett instrument. Bara kan älska en kvinna på sin egen nivå och helst då en han inte kan få. Som är otrevlig. Som utan att blinka utsätter omgivningen för potentiellt farliga medicinska experiment. Som föredrar att låta andra sköta fotarbetet, bryta sig in och samla ledtrådar, medan han själv sitter hemma och tänker. (Inte i just denna Holmes-film, men i originalet.) Namnen förstås. Käppen, som har bytt ägare.
Och så förstås då den viktigaste komponenten, hela relationen där Holmes/House behöver sin Watson/Wilson för att bilda bakgrund till sin egen briljans, trygghet, kärlek, den enda stabila (beundrande) relationen som H/H klarar av att ha. Inte undra på att han svartsjukt bevakar sin W:s amorösa utveckling, H klarar sig inte utan W. Klarar sig W utan H? Livet blir tråkigare, men det kanske går ändå.

När jag youtubar efter lämpligt klipp på House/Wilson hittar jag denna video och vid 00:36 skrattar jag högt! Mitt framför näsan.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »