Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 februari, 2011

Jag blir både glad och fascinerad av Caroline af Ugglas bokprojekt ihop med UKON, det här är riktigt bra läsning för såna som mig. Jag gillar hennes hejdlöshet, hennes vitalitet och hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Att hon lever livet på sina egna villkor, inte gömmer sig bakom andra.
Boken började som en förfrågan från förlaget, som förstått att kändisar säljer. Men af Ugglas kom först inte på vad hon skulle skriva om, och sen när hon fick idén om att banda och skriva ut en rad terapisessioner utan någon som helst censur, var det först ingen psykiatriker som ville vara med. Tills hon träffade denne UKON, som också är poet. (Vad hans motiv egentligen var/är kan man ju fundera över, men kanske var han bara nyfiken.)
I alla fall.
Boken består av dessa terapisessioner, som hjälpligt handlar om ett ämne i taget: arbete, familj, barndom, ångest, kemi, etc. I den mån af Ugglas kan hålla sig till ett ämne i taget, UKON förmår inte att hålla emot hennes flöde av tankar och ord. Inte mig emot, det här är af Ugglas bok och det är hennes ordströmmar som gör den spännande och intressant. Hon väjer inte för något. Absolut inte för att berätta om sin uppväxt och ungdomstid, när hon många gånger helt enkelt var en riktig skitunge. Och då menar jag verkligen En Riktig Skitunge. Bröt sig in och sprejmålade hos grannarna när hon var åtta år, såna saker. Att hennes föräldrar stått ut är ett under. När hennes pappa försökte hämta henne påtänd nånstans för att ta henne hem, hoppade hon ur bilen och skrev ”våldtäkt! våldtäkt!” när han följde efter.

Av sin farmor (en formidabel kvinna) lärde sig Caroline att restaurera kristallkronor, av sin mormor (som enligt släktlegenden sjöng lika bra som Birgit Nilsson men slutade för den manodepressive konstnärsmakens skull) lärde hon sig att inte ge avkall på sitt eget. Jag tycker kanske allra mest om de partier av boken som handlar om hennes släkthistoria, det biografiska, och om arbetet.
Periodvis i sitt liv har inte Caroline af Ugglas kunnat gå ut utan att maken Heinz varit med. Det kan man så klart se som en svaghet, ja, snarast ett handikapp. Och jag tänker på det där tv-inslaget jag såg, där hela familjen sover i samma säng. Jag skulle aldrig klara av så extremt nära fysiska relationer själv, men jag kan inte förfasa mig över det heller. Det finns något härligt kroppsligt bejakande över det också. Att leva så på tvärs mot hela klara sig själv-tanken.

Read Full Post »

Hurra för mig! Inte för att det var jobbig eller tråkig läsning, tvärtom, det var mycket intressant och jag fastnade för små detaljer likaväl som de stora svepen. Det intryck som stannar kvar av denna sista bit i boken är att Olof Palme när han hamnade i opposition snarast förstärker sin närvaro på den globala scenen. Han och Willy Brandt och Bruno Kreisky ruskar liv i den sömniga Socialistinternationalen. Palme driver nedrustningsfrågor hårt i Palmekommissionen och blir FN:s generalsekreterares särskilda representant med det otacksamma jobbet att försöka medla mellan Irak och Iran. (Jan Eliasson får sedermera ta över.)
Henrik Berggren skriver övertygande om hur Palme älskade kontrasterna det internationella — det provinsiella, ringde hem från nånstans i världen och kommenterade Fälldins senaste utspel, och att de internationella uppdragen var existentiellt nödvändiga för honom.

1982 när Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning var Palme lycklig och tyckte det var härligt, men sen kommer ju en period när allt handlar om att hejda den ekonomiska krisen (som slagit mycket hårt) och devalvering och sånt, och jag undrar hur kul det egentligen var. Palme var ju en passionerad politiker, han behövde stora mål och stimulans, riktiga strider, hela tiden Framåt, Bättre, och att då sitta och grotta ner sig med Kjell-Olof Feldt… ja, jag vet inte.

En annan sak jag funderar på är varför Palme som (med Lisbeth i bakgrunden föreställer jag mig) möjliggör för svenska kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och driver jämställdhetsfrågan så hårt, och plockar fram unga politiker som Anna-Greta Leijon, inte alls har några kvinnor i sin innersta krets. För han har ju alltid en innersta krets, och det är pojkar pojkar pojkar hela tiden.

Några stödord:
1973 Chilekuppen Harald Edelstam! svarta nejlikan
(svenska ambassaden i Moskva vägrade överlämpa NP till Solzjenitsyn — vad var DET?)
Sydafrika Zimbabwe Angola Mocambique Namibia Tanzania
1975 Kvinnokonferensen i Mexico
Castro
bistånd + lönsamma affärer för näringslivet
smån kompis Kissinger (!)
1976 Transportbasen (jag minns bilden!), Pomperipossa, Astrid Lindgren o grötmyndig Sträng, Ingmar Bergmans flykt, löntagarfonder, kärnkraft
1977 Doris Hopp prostitution Lennart Geijer (Bratt igen)
1978 sexualbrottsutredningen begravdes, thank God. Sträng narkotikapolitik.
Palme slutar röka. (30/dag)
Kucklet med FP intern kritik Dieter Strand M Thatcher Ingvar Carlsson
rätt ryss i Palmekommissionen Gro H-B Emma Rothschild (han pratar vääldigt mycket om ER sen, Berggren, hm?)
Greenham Common Fredsrörelser
Nyromantik: Ronja rövardotter, Öppna landskap, Star Wars, magisk realism, Garcia marquez får NP
Massor av Onda Män i kulturen: ormens väg på hälleberget, enfaldige mördaren.
U-137.
Dallas. Fame.

Vidriga hatkampanjer.
Början på Boforsskandalen. Harvard — Joakim tog hårt.
Verkar trött? Ändå pigga idédiskussioner enligt vissa.
november 1985 första barnbarnet
Glad igen 1986.

Ja, det här var en mycket bra biografi. Faktaspäckad och levande, Berggren skriver så att jag minns även sånt jag egentligen inte kan minnas. Titeln är ovanligt välfunnen också, den fångar essensen i hela Palmes väsen. Lyckan i utmaningar, framtidstro, allt. (Det är inte bara jag som tycker så.)
Tidigare bloggposter här och här.
Uppdatering: Som tröst för utebliven Augustnominering får Henrik Berggren Axel Hirsch pris.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »