Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘löneslaveri’

En så liten bok, men så intensiv. Fysisk. Jag känner värken i leder och rygg, den stora tröttheten i att gå upp tidigt, tidigt på morgnarna. Hur orkade han skriva, Kristian Lundberg? Det är ju helt fantastiskt vilken disciplin. Dessutom går han till fots till jobbet på Yarden, en timme och 20 minuter, för att spara busspengar. (Om det ens finns några busspengar.)

Kristian Lundberg har gjort två klassresor; en uppåt och en bom krasch neråt. Eller? Kanske är han egentligen på samma fläck. Kanske är han dömd att ständigt befinna sig i utkanten, längst ner, vilt kämpande för att klamra sig fast och inte falla.
Modern föll. Rakt ner i galenskapen. Eller var hon där hela tiden? I efterhand vet Lundberg att modern led av schizofreni. Att växa upp fattigt med en galen mor innebar ett ständigt flyttande för att komma undan skulder, och såna som modern var övertygad om spionerade på henne. Ett ständigt flyttande neråt, till ruffigare och ruffigare områden. ”Vi gjorde ingenting”, skriver Lundberg. Bara satt, väntade ut tiden. Inga utflykter, inga resor, aldrig något att se fram emot.
Kompisarna från barndomen är nu kriminella, missbrukare, döda. ”Din morsa var alltid schysst”, tycker en av dem som Kristian råkar träffa. Då får han också veta att det var hos den gamle vännen han gjorde inbrott en gång för länge sen. Aj.
På Yarden blir Kristian vän med Ahmed, Yossi, Mohammed. Trasproletariatet, människorna man kan hunsa. I början är de misstänksamma, vad gör en sån som han där? Så smånigom förstår de att det är sant att han behöver pengar. En ständig kamp för att få in pengar. Flera dagar på Yarden motsvarar en artikel på Expressens kultursida.
Ett smakprov:

Jag ska berätta. Det är en djävulsk situation. På denna anonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid: oftast landar det runt tolv till fjorton dagar, vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som alltid tackar ja; vi kommer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det ingenting åt dig!” De löser alla konflikter på ett och samma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!”

Jag undrar om Kristian Lundberg och Johan Jönson känner varandra? De borde ha en del att tala om.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »