Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Orson Scott Card’

ender
Asa Butterfield som spelar Ender Wiggin är väldigt bra. Han ser precis så lillgammal, allvarlig och utsatt ut som han är i boken.
Stridskolescenerna är för få, bara två matcher, en med Bonzos lag och en med drakarna.
Spelet med jätten är också starkt förkortat.
Å andra sidan höll de filmen under två timmar, vilket jag tycker är förnämligt.
Hans-Olov var oväntat bra.
Grejen med Petras hopklappning var borta, och istället (?) hade de en scen där Ender får skäll för att han inte kan delegera. Men finns det i boken? Minns ej.
Uppstod magi? JA. I stridsrummet framför allt, när Ender första gången svävar… rysningar!
Tiden efter slutstriden är skildrad ganska långt, vilket gör att överraskningseffekten kommer att minska inför översättningen/filmande av Speaker for the Dead och Ender’s Shadow. Gissar förresten att Ender’s Shadow har störst chans att bli filmatiserad, den är mindre filosofisk.

Skrev om min omläsning av boken här och ur minnet här. Jenny B har skrivit här och jag håller med henne om att det skönt att barnen är lite äldre.
enders-game-battlesroom
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

endersspelÅh, så härligt det är att läsa om Enders spel! Må den få en riktigt stor publik, nu när den blir film också, så att resten av böckerna i serien översätts.
Jag har sträckläst Enders väg genom Stridsskolan, med den fruktansvärda pressen från lärarna och de hemska scenerna när större barn attackerar honom. Jag har sett honom slåss ur desperata underlägen, slåss på liv och död. Scenen i duschrummet när Bonzo Madrid tänker döda honom… brr. Och alltid är han lika förfärad över sig själv efteråt, håller han på att förvandlas till Peter?
Vissa saker som jag minns så väl: ”Fiendens port är nedåt!” och hur de fryser sina ben för att kunna vinna striderna mot de andra lagen. Ender är den störste strateg och befälhavare som världen någonsin skådat — men han är en liten pojke.
Kul att se översättningen av Bean till Ärtan också, jag mindes förut inte honom alls. Ett nytt/omskrivet kapitel avslutar boken, tror jag? En övergång till nästa bok, Speaker of the Dead. Översätt den också, tack, Börje Crona!

Jag har tidigare skrivit om Enders game här. Boken är från 1985 och vann både Nebula- och Hugo-priset. Och ja, jag vet att Orson Scott Card är en dubiös person. Men boken är väldigt bra.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

sf1
Först är det gammelfarfar himself som skrivit del fem i serien om Bean, Enders skugga. Skuggserien är en egen serie, delvis omfattande samma händelser och personer som i den första boken om Ender, Ender’s game. Den läste jag i svensk översättning på bibblan och blev helt betagen. Sedan fortsatte jag att läsa hela Enderserien (tack för julklapparna, barn!) och så skuggserien.
Nu när jag kollar bloggen, mitt extraminne, ser jag att jag var missnöjd med trean och fyran har jag nog inte läst?
sf2
Patricia Briggs skriver urban fantasy, jag följer två serier: den om bilmeken Mercedes Thompson och den om varulvarna Alpha och Omega. Trodde ett tag att A&O-boken också var ny, men det var visst bara den om Mercy Thompson. Vackert så.
sf3
sf4
Att en bok vunnit Nebula och Hugopriset brukar betyda något. Tänker på James Tiptree jr, Orson Scott Card, George R R Martin, Ursula K Le Guin.
sf5
Och den här gillar jag omslaget på, det påminner ju starkt om Waltons så då tror min hjärna att det kan vara något.

Hm.

Med tanke på att det tar mig fem dagar att läsa ut 200-sidorsböcker just nu, så kanske jag inte behöver beställa fler precis. Men när har det å andra sidan varit fel att köpa en bok — eller fyra?
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Tredje boken i rad som har en Wizard of Oz-referens!
I Sorrows of an American klär en man ut sig till Dorothy. I Paint it Black finns också en Dorothy/Wizard of Oz-referens (som jag just nu glömt, förlåt) och nu i Shadow Puppets av Orson Scott Card säger Petra:
I’m not in Kansas anymore.

Så härmed startar jag en parallell samling till The Great Gatsby-samlingen, och tänker lista alla Dorothy/Oz-referenser jag finner.

Uppdatering: I tv-serien In treatment har Sophie (den 16-åriga gymnasten) på sig ett par röda skor som hennes mamma köpt åt henne. De pratar om att klicka med klackarna och ta sig hem, om att Dorothy upptäcker att hon alltid kan gå hem, och om att Trollkarlen av Oz tror att han vet allt men egentligen inte fattar nånting. ”Som du”, säger Sophie till Paul.

Mariette Glodeck: En station från Paradiset.

Mo Hayder: Skin.

I Flickan med glasfötterna av Ali Shaw finns ett stycke där Midas sitter och tänker på att Fågelskrämman fick en hjärna, Plåtmannen ett hjärta och lejonet ett mod.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

nyhegemonEfter Ender’s Game skrev Orson Scott Card fler böcker om Ender. Men han har också skrivit om en annan av personerna i EG; den minste lille killen Bean. Den första boken om honom heter Ender’s Shadow, och börjar i Rotterdam där föräldralöse Bean försöker överleva på gatorna med andra vilda barn i gäng. Det är knappt att Bean får något att äta när alla slåss om smulorna. Men han är ju smartast av allihop så han lyckas ändå. Så småningom plockas han upp av en katolsk nunna, sister Carlotta, som får in honom på stridsskolan där han blir Enders hemlige skugga.
I den bok jag nu har läst – nummer två i Shadow-serien – har barnen från Battle school alltså besegrat the buggers och de flesta har återvänt till jorden och sina respektive länder. Militära genier och krigshjältar som de är, får många av dem tjänster inom administrationen. Men tio stycken kidnappas av psykopaten Achilles, Beans gamle antagonist och dödsfiende från Rotterdams bakgator. Den viktigaste av de kidnappade är Petra Arkanian, en tjurskalle som vägra falla för Achilles smicker och hot och som han just därför vill knäcka. Samtidigt som han vill ha världsherravälde och spelar dubbelt med ryssarna, indierna, kineserna… alla som låter sig luras.
Bean överlever ett mordförsök innan han lyckas få ett litet fotfäste i Thailand, varifrån han fösöker rädda både Petra och världen från ett förödande krig. Men vad är det syster Carlotta vet om honom, som han inte själv vet?
Det är mycket taktik, strategi, människokännedom och psykologi i den här boken. Jag gillar den. En van Card-läsare känner igen sig i de e-mail mellan olika personer som inleder varje kapitel, där får man lite andra röster också.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

enders-game1… sen läser man fortsättningarna och spin off-serien som börjar med Ender’s Shadow. Vi pratar om Uncle Orson, som Mia* så kärvänligt började kalla honom, och kan hon vara uncle med Orson Scott Card så kan väl jag. I varje fall så tror jag det var just Mia* som började prata om denna bok på gamla 35+, och det var fler där som läst den, så jag blev nyfiken och högg den ur ungdomshyllan på bibblan i svensk översättning.
Wow! Spännande, gripande, underdog-perspektiv, fantasirik… den är väldigt, väldigt bra och jag tror att även sf-noviser kan läsa den.
Jorden är hotad av the buggers, och mänskligheten försöker kämpa emot. På Battle School tränas hyperintelligenta barn i militär teknik, taktik och strategi, för att kunna slåss mot the buggers. Stridsskolan ligger på en rymdstation, och en central del av träningen är spelsimulatorer. I grunden handlar boken om Ender, som är den föraktliga Trean (=tredje barnet), som fått bli född bara för att hans syskon var så extraordinära men tyvärr ändå inte passade på stridsskolan. Bror Peter är en elak jävel, och syster Valentine är alldeles för snäll. Och som om det inte räckte med att Peter försöker ta livet av honom, så är Ender mobbad i sin vanliga skola också, plus att han får många svårigheter att ta itu med på stridsskolan.
(Nu när jag tänker på det så finns det en hel del tematiska likheter med Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in)
Naturligtvis satte jag Ender’s game i händerna på mina barn, som också tyckte den var bra.
Så har du inte läst uncle Orson, är det denna bok du ska börja med.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

För ett tiotal år sen hade jag en period när jag var väldigt inne på nordamerikanska indiander, främst navajo och hopi. Läste alla Tony Hillerman, och framför allt en självbiografi av en kvinna som var med under perioden när det gick en sorts väckelserörelse bland siouxerna (och fler? Har glömt, men hon var sioux i alla fall) på 1960-70-talen, religiös och politisk.  Det gick nån historisk tv-serie i samma veva som jag följde.

Därför är det så härligt när jag börjar på ”Profeten” av Orson Scott Card, jag förväntar mig att få en historia där indianerna äntligen vinner och kickar ut alla vita och lever i harmoni med naturen. Om än inte med varandra, fullt så naiv är jag inte. Och stora delar av boken är härlig läsning; kamp mellan ont och gott, magiska förmågor, sånt som bra fantasy ska innehålla. Det gör inget att det ibland snuddar vid sentimentaliteten, och att karaktärerna blir lite schablonartade här och där. Men sen blir jag så oerhört irriterad när den allra stoltaste krigaren av dem alla visar sig ha ett hemligt förflutet som ”Isaac” och tala utsökt engelska. Va f-! Lägg ner, Orson.

Trots denna irritation kommer jag nog att läsa fler i serien om jag får fatt i dem, och allra särskilt om det handlar mest om just indianerna. På sina egna villkor, please.

Read Full Post »

Older Posts »