Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jane Austen’

summer without menJag älskar att Mia Fredricksen blir psykotisk när hennes make sedan 30 år tillbaka vill ta en ”paus”.
Jag älskar att hon blir frisk och reser till sin åldriga mor.
Jag älskar gruppen av gamla kvinnor, Svanarna, som mamman hänger med på hemmet. Mest älskar jag Abigail, som i decennier broderat hemliga subversiva konstverk UNDER de traditionella vackra konstverken. Hemliga veck och avigsidor visar saker som en kvinna som med en gigantisk dammsugare suger upp hela (jävla) stan med alla inuti, och en lång rad av kvinnor som onanerar på olika lyckliga sätt. Hur ofta förekommer kvinnors onani i skönlitteraturen, undrar jag? Eller menstruation. Här nämns mens också, det har jag knappt sett nånstans utom hos Siri själv när Lily Dahl får den.
Jag älskar kanske inte poesiklassen, de unga tjejerna, knappt tonåriga, med den vidriga utstötande gruppdynamiken som leder till grym mobbning, men jag älskar det faktum att klassen finns och att Mia Fredricksen rör sig mellan dessa unga flickor och de gamla kvinnorna. Kvinnans alla åldrar.
Jag älskar att Mia är poet och undervisar i poesi.
Jag älskar att maken heter Boris och jobbar med råttor — vilken hämnd!
Jag älskar den tredje kvinnliga åldern, grannfru med två små barn, som designar örhängen och grälar med sin man. Jag älskar hennes tjuriga dotter Flora som alltid vill ha sin peruk på. Och bara det faktum att ungen heter Flora, och att Mias dotter heter Daisy. Blomnamn igen! Och apropå namn så är det flera på A: Alice — den allvarliga utstötta flickan, Ashley med den döda blicken, tidigare nämnda brodösen Abigail och i moderns bokklubb läser de Austen. Det känns tråkigt att jag glömt hela Övertalning, det hade varit bra att minnas nu för att veckla ut ännu ett lager i denna korta men åh så innehållsrika roman där Mia går och tänker och känner, läser och resonerar, och försöker få rätsida på sitt liv efter att hon tappade fotfästet. Och fundera över Kvinnans villkor.
En språklig njutning från början till slut, naturligtvis. Best of-etikett, naturligtvis.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »


Stränga ord från Fran Lebowitz. Jag älskar hennes resonemang om att en bok inte ska vara en spegel, den ska vara en dörr.
Siri Hustvedt berättar att hon läste Austen som 13-åring i Reykjavik (samtidigt som hon läste Jane Eyre alltså).

Här en kort biografi, av en privatperson tror jag:

Och här sista hemmet, i Hampshire.

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag är en sucker för litterära referenser och blixtsnabba populärkultursreferenser. Nu när vi har tredje säsongens Veronica Mars som vardagstittning här hemma njuter jag av att Logan har läst 1984 och till och med klämmer ur sig en Emma/Jane Austen-referens. Dessutom är en kille utklädd till otäckingen med bara ena ögat sminkat från A clockwork orange. Det är väl mest från filmen — som jag inte gillar — men ändå.
Veronica jobbar extra i biblioteket nu. Buffy–Rory–Veronica: alla trivs de i biblioteket.
Uppdatering: … och plötsligt dyker Lafayette från True blood upp. I VM spelar han en förde detta barnsoldat från Uganda som skrivit en bok. Han är spensligare men omisskännlig, och jag älskar hans röst.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

temanobelprisLyran vill veta vilka tre som borde ha fått priset. Frågan är hur långt bakåt man får gå?
1. Om hon varit född ett sekel senare och levat sedan priset instiftats så är jag säker på att Jane Austen hade fått det. Å andra sidan, vad hade hon skrivit om hon levt under 1900-talet?
2. Anton Tjechov levde tre år efter att priset instiftats (dog 1904) men hann inte få det. Det borde han. Han borde också ha levt längre än i 44 år, förstås. Istället dröjde det till 1933 innan den förste ryssen, Ivan Bunin, fick priset. Honom känner ni väl till? Inte?
3. Virginia Woolf. Att hon inte fick det är varken mer eller mindre än skandal. Var hade litteraturen varit utan Stream of Consciousness? Läs Eric Auerbachs essä The Brown Stocking, där han på ett lysande sätt analyserar ett avsnitt ur Mot fyren. Läs ännu hellre Mot fyren, Mrs Dalloway, Orlando eller något annat av Woolfs verk, och förundras.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

penguin-mug-p-2601Umeå är en kulturellt pigg stad. Jag förstod inte riktigt hur bortskämd jag var förrän jag flyttade därifrån. Sen några år finns det också ett riktigt bra bokcafé, som jag hittade till igår kväll: Bokcafét Pilgatan. Jag missade precis en performance av konstnären Gunilla Samberg, men hittade å andra sidan en bok – Philip K Dick – i antikvariatet Mingus som ligger innanför. Det är rum i rum, som kinesiska askar, och när jag kom till ett ställe blev det helt tyst och jag hörde precis ingenting av surret och sorlet från caféet. Där botaniserade jag bland lite allt möjligt innan jag gick ut igen, och då upptäckte jag att konstnären kommit tillbaka och nu berättade om sin konst och hade frågestund med publiken.
Det var många frågor om döden, och det kom fram att Gunilla Samberg har sin egen dödsannons liggande i en byrålåda. Hon har gjort den på datorn. Och så berättade hon om en estetikkurs hon gick för några år sen, där hon läste Heidegger och tyckte att det var så bra som han sa; att först när man försonat sig med sin död så kan man leva fullt ut. (Ungefär.) Kanske är det sant, kanske inte, tänker jag.
Gunilla Samberg hade nyligen blivit intervjuad av en ”ung man” i 35-årsåldern, som varit så fascinerad av att hon hade så många idéer och var så kreativ, ”i sin ålder”. Jag är osäker på hur gammal hon är, nånstans mellan 60 och 70 skulle jag tro (hennes mamma är 94). Kommentarerna säger väl mer om honom.
Här kan man se ett av hennes verk. Det är i textil och var utställt på Umedalen skulptur i somras. Det finns kvar där, sålt.
Sen visade Gunilla Samberg bilder och berättade om ett verk med vitmålade skor som hon ställde ut i Ljusgården i Umeå Stadsbibliotek härom året. I skorna planterade hon gräsfrön som växte upp. Fint!
Innan jag gick hem köpte jag också en Penguinmugg med Jane Austens Persuation på, därav bilden. Så småningom ska jag väl få upp lite bilder från själva bokcaféet och bokhandeln här.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag hade tänkt negligera det, stoppa huvudet i sanden helt enkelt, men nu känner jag att det inte går längre. Jag måste få berätta om min ÅNGEST över projektet där hädaren Seth Grahame-Smith gör om Jane Austens Stolthet och fördom till en zombie-historia. Titta på bilden på egen risk här. Och lita på att det kommer en film också, hur ska man värja sig?
Om det åtminstone hade varit en vampyrhistoria, då hade det kanske funnits hopp. En lite uppsexad variant som Sookie Stackhouse-böckerna, eller en trånande som Twilight. Men zombier… Jag avskyr zombier. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från zombie-filmen min äldste son tvingade mig att se för flera månader sen. Det är dåligt på så många plan att jag inte ens orkar tänka på det. Inget gott kan komma ur en zombiehistoria. Och Jane Austen!! The one and only, drottningen av finstämd ironi tillsammans med det plumpaste av det plumpa. Det är så att man kan gråta åt det.
(Jag klara inte ens av att tagga detta inlägg med z-ordet, fingrarna vill inte lyda.)
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

senseInspirerad av Austen-biografin har jag haft Sense and sensibility som läsesällskap på hotellrum, bussar och tåg de senaste dagarna. Den känns som en kär gammal vän, men nånstans i mitten börjar jag undra över varför alla mina minnen är i 3D? Jag ser scenerna framför mig, klänningarna, frisyrerna, inte i min fantasi utan som på en tv. Är det Emma Thompson och Kate Winslet? Jag blir mer och mer övertygad om att jag aldrig har läst boken förr, jag har nog bara sett den som tv-serie. Fast jag var så säker på att jag läst den! Iså fall är det ju inte så konstigt att jag inte hittade den i bokhyllan. (Men Emma borde ha stått där, den minns jag tydligt framsidan på.)
I varje fall så tycker jag mycket om den. Vilken fantastisk ironisk mästare hon var, den kära Jane Austen! Hur hon kan mejsla fram en hel karaktär med bara några meningar, ett citat lagt i en mun. Hur alla stormande känslor vibrerar under Elinors vänliga väluppfostrade yta utan att hon visar en min! Det är ju så underbart bra.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »