Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Karin Alvtegen’

paskduk

En krock mellan en bil och ett tåg. Elva döda. Som titeln slår fast handlar ”Fjärilseffekten” om alla de där små handlingarna och besluten som leder fram till större handlingar och ibland kanske katastrofer.

Här är människorna tre som turas om att ha ordet: Bodil, 55 år, som får veta att hon lider av en obotlig dödlig sjukdom och har ungefär ett år kvar att leva. Hennes dotter Victoria, karriäristen som gör allt rätt och alltid presterar, men som inte får till det här med kärleken. Och så Andreas, arkitekt och tvåbarnsfar med en inrutad vardag som plötsligt kommer i vägen för en brutal rånare.

När Karin Alvtegen var på Bokens dag i Linköping hösten 2010 berättade hon om hur hon fullständigt tröttnat på våld och mord, bestämde sig för att sluta skriva deckare och istället satsa på en vanlig roman. Jag tyckte om ”En sannolik historia” och känner mig välvilligt inställd till ”Fjärilseffekten” också, för jag tycker att Alvtegen är så klok och bra på att skildra mänskliga relationer. Samspelet – eller oftare bristen på samspelet – mellan människor som borde stå varandra nära. Allt det där som finns i mellanrummen och hindrar, rädslorna och vanföreställningarna som gör att livet går på kryckor. Att man inte når fram, inte talar på riktigt med varandra eller vågar visa vem man är.

Hos Alvtegen finns de språkliga älsklingarna, meningar som: ”Jag tycks aldrig ha hittat hem i någon av de roller jag förväntades spela”, ”Ofta rör de vid varandra helt i onödan”, ”när kan man kräva av en skadad människa att bli en trygg och ansvarstagande förälder” och ”Ingen känsla fick stryka förbi utan att levas ut till fullo”. Meningar som innehåller öppningar till insikt. De flesta tillhör Bodils barndomshistoria, och det är också henne jag tycker mest om. Andreas berör mig också, hans ångest över att inte vara den trygga starka pappan inför sina barn, hans sätt att maniskt leta information och konspirationsteorier på internet och glömma att duscha och byta kläder. Victoria däremot intresserar mig inte alls. Inte heller skildringen av Bodils äktenskap, jag vill bara ropa: ”Men skilj dig då!”

Slutbetyget för ”Fjärilseffekten” blir därför inte så högt som jag hoppades. Men Alvtegen är fortfarande läsvärd.

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

Jag har gillat Karin Alvtegens psykologiska thrillers, och jag gillar det lilla jag stött på henne personligen. Då berättade hon att hon var så trött på våld och död att hon bestämt sig för att skriva en helt vanlig roman. Och det är den här: En sannolik historia.
Den handlar om samma sorts tilltufsade människor som i de andra böckerna: Folk som gått på en del smällar i livet, fattat svåra och ibland felaktiga beslut, människor som har dålig koll på vad de egentligen vill med sina liv och varför. Och framför allt om de törs?
Det är Helena som flyttade upp till barndomens paradis utanför Sundsvall, tillflyktsorten från mammans alkoholism, där Helena nu satsar på hotellrörelse med sin man och dotter Emelie. Men Helenas dröm är inte makens dröm, han vantrivdes och har lämnat henne.
Så är det Anders, snorrik självmordsbenägen samlare på jakt efter den mytomspunna gitarren Lucy, som kanske eller kanske inte finns hos byoriginalet Verner. Och så Anna-Karin, trångsynt granne som känner sig orättvist behandlad av alla. Det gör Helena också, förresten.
Det är inte någon omtumlande märkvärdig roman, men jag känner igen den Karin Alvtegen som jag brukar tycka om och jag tycker om den här också.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Vad har Marcus Birro, Emma Hamberg, Karin Alvtegen och Torgny Lindgren gemensamt?
Svar: Alla är roliga. Roliga på det bästa sättet, där det finns allvar under. Gårdagskvällen på Stora teatern i Linköping blev en höjdare.

Först ut var Marcus Birro, och han visade upp en befriande självdistans och humor. Han berättade om sin alkoholism och sina problem med sin egen image, och allt det där med att nu vilja ha och leva det liv alla andra redan levt i 15 år, men samtidigt se det absurda i köpcentrumsracet på helgerna och andra uttryck för vuxenlivet. Han berättade att hans böcker brukar få recensioner som handlar om hur svarta de är, och att han nu velat skriva något gladare. Sen läste han ett stycke ur sin nya som handlade om döden. 😉 Boken heter Att leva och dö som Joe Strummer (från The Clash) och är vad jag förstår en sorts farväl till en del av sig själv, som Birro inte längre vill ha/behöver. Jag tänkte att jag skulle köpa den i pausen, men sen kom då…

Emma Hamberg. Hon pratade väldigt fort och var minst lika rolig som Birro. Hon berättade om sin uppväxt i ett mycket litet samhälle där det fanns en skogsplätt där alla lekte och en liten fabrik som tryckte porrtidningar. Då och då slängde nån av de stora killarna åt vakthunden en korv och snodde sen en bal med porrtidningar. Efter att ha tagit ett par ex slängdes resten av tidningarna i skogen, där åttaåriga Emma och hennes kompis använde dem som takisolering i sin koja. Sen kom de på att de skulle göra en egen porrtidning, och använde sina föräldrars stencileringsapparat (?) för att trycka upp ett alster vars omslag pryddes av en teckning av kungen och rubriken ”Kungen knular också”. Ingen av föräldrarna tyckte att det här var nåt bekymmersamt (1970-talet) men Emmas mamma tyckte ändå att det var onödigt att Emma skickade ett exemplar till sin mormor. Men mormor tyckte att tidningen var bra.

I pausen köpte jag Hambergs nya bok Baddaren, främst för att den handlar om en simskola för vuxna och jag har gått en simskola för vuxna. Plus att jag tänkte att jag skulle kliva utanför min egen bekvämlighetszon och läsa något jag aldrig läst. Det tänkte jag redan med Birro, men sen var det ju det där med simskolan då…

Efter pausen var det Karin Alvtegens tur. Henne har jag läst rätt mycket av, till och med använt en av hennes böcker i c-uppsatsen på litt vet, men med den här nya har hon lämnat deckar/thriller-facket. Hon berättade att hon kände sig helt tom på idéer och väldigt trött på våld i alla dess former. Hon hade helt tänkt sluta skriva, men så kom ändå en idé till henne (utlöst av ett tv-program om kvantfysik) och hon har nu skrivit en relationsroman, En sannolik historia, som utspelar sig norr om Sundsvall med en av John Lennons (eller var det Paul McCartneys?) gitarrer i en biroll.
Karin Alvtegens äldre bror dog i en Viggen-olycka samtidigt som hon väntade sitt andra barn. Hon stängde in sina känslor i tre år innan hon pajade ihop totalt, fick panikångest och gick in i en depression. Sen kom skrivandet som en väg ut ur depressionen. Men även hon var rolig i går kväll, allvar blandat med humor.

Och så the grand old man på slutet då: Torgny Lindgren, som också visade sig vara en humorist på en stor botten av allvar. Han läste ur en ABC-bok han gjort tillsammans med sin gode vän Sven Ljungberg, som nyligen dött ”redan vid 94 års ålder”. Och så läste han ur sin nya Minnen, en väldigt fin dialog med sin far som var så nöjd med sin kropp, och så en väldigt dråplig sekvens om när Göran Tunström och Lindgren gått vilse i Paris och frågar en lång man i cape hur de ska hitta till författarkonventet. Men ”litteraturen är Paris, ni är ju redan här” säger fransmannen och pekar ut var Balzac bodde, var de Beauvoir och Sartre brukade mötas, var Zola gick omkring och vem-det-nu-var drack sin absint. Att det kunde skrivas litteratur i ett litet kallt land i norr vägrade han förstå. ”Litteratur kan bara födas i civilisationen, det krävs hundratals år av bildning.” ”Men Strindberg och Lagerlöf, de kommer också från Sverige” pep Tunström. ”Nej, nej, dem känner jag väl till, de skrev förstås på franska” hävdade fransmannen.

Sen fick jag låna två kronor av en kollega för att ha råd med även Karin Alvtegens bok, och sen gick vi och åt på mitt jobb. (Som är med och arrangerar Bokens dag.) Alvtegen och Hamberg med förläggare/redaktörer/bodyguards var med, och det blev en givande och intressant avslutning på kvällen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Ännu ett pris. Hon vann Glasnyckeln för Saknad, 2001. Nu kan Karin Alvtegen vinna en Edgar i USA, skriver Svenskan. Och så har hon fått vara med i min c-uppsats med samma bok, *host host*, fast det smäller nog inte lika högt. 😉
Uppdatering: Jag vet att det gick en engelsk tv-version av denna bok, där den medelålders hemlösa kvinnan var ung och vacker och förstås hade en kärlekshistoria. Den såg jag inte, jag blir så irriterad på sånt.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , datering:

Read Full Post »