Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Barbro Lindgren’

flockdjur”Vad det är viktigt att leva i sin egen lilla värld för att orka leva i den stora överhuvudtaget.”

Jag älskar första meningen, den är som en programförklaring för hela Barbro Lindgrens nyaste bok. Nej, inte programförklaring, det låter för tråkigt och effektivt, mer som en ledstjärna, ett stillsamt ljus som glimtar till då och då och visar: Här är jag! Vi följs åt på den här knaggliga vägen, och jag lovar att påminna dig om vad som är viktigt. Det lilla. Det som grundar.

Korvskinn, till exempel. Hunden Mimmi. Att läsa filosofer som Pessoa och Montaigne. Att rädda en spindel, eller en fluga. Att ”odla det lilla vanvett man har”.

Det är sorgligt att läsa om Barbros pappa och hur ingen på hans arbete pratade om Kjellegubben som dog. Det är sorgligt när Mimmi dör. Det är inte särskilt sorgligt när Barbro själv funderar över var hon ska ligga när hon själv har dött. Under en bänk, gärna.

Barbro Lindgren summerar sitt liv, förstår jag. Hon tycker att hon vet så lite om allting. Inte har hon läst särskilt många böcker, eller sett särskilt många filmer, eller träffat så många människor.

Jag tycker att hon vet massor.

Det här är en av årets vackraste och mest tröstande böcker. Ge den till en vän som du tycker om. Vännen kan också vara du.

 

Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

ett-nollsummespelMedan himlen mörknar utanför Kustpilens tågfönster läser jag Barbro Lindgren. Hon vandrar med hunden Mimmi bland sådana tillvarons hållpunkter som borttappade lovikkavantar och ett gammalt falukorvsskinn. Hon frågar folk om deras drömmar, och vad de tyckte om att leka när de var små. Hon slår följe med stensamlare och hälsar på arga Carin. Känner kroppen åldras och funderar på livet.Och att det inte varar så länge till.
Barbro tittar på djurprogram på tv, läser Seneca och Proust och dissar Bruno Schultz. (Det gör hon rätt i.) Hon tycker att det pratas för mycket.
”Ett nollsummespel” heter den lilla pärlan som får sin läsare att begrunda tillvarons detaljer.
Alma-priset i all ära, men det finns en Barbro Lindgren för vuxna också.

(Först publicerad i Corren som en droppe.)

Read Full Post »


Det är mycket roligare att handla åt Lillan än åt mig själv. Hittade två H A Rey, nostalgi på hög nivå, en ny bok om Max (med ”ny” menas att den inte fanns på sent 80- tidigt 90-tal) och så en mjuk liten sak som man kan tugga på.
De här bilderna är det så roligt att se igen, det är en bok där man fäller upp sidorna så att bilden förändras:




Mer om H A Rey och fru Margret här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »