Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Elin Ruuth’

När jag befinner mig i ett rum med en mansperson som jag inte känner tittar jag i regel efter det vassaste föremålet, något som kan tillfoga svår skada. Det är klokt av mig. Jag önskar att mina armar var starkare och att jag kunde skrika så högt att ljudet fortplantades som valsång över staden. Detta har ni gjort mot mig, och jag hatar er för det. I regel.
Elin Ruuth funderar över sin nya vardag i Malmö, vetenskapliga fenomen och gamla minnen från skolan i Luleå. Grannen som spelar samma låt varje kväll. Ensamheten. Renars självdestruktivitet. Flickan som ”alla visste” hade spruckit vid analsex. (Har alla skolor en liknande historia? I min mellan-stadieskola var det en flicka som ”alla visste” var med barn. Det kom aldrig nåt barn.)
Jag känner igen känslorna när man flyttar tvärs genom Sverige och måste börja bygga upp en ny identitet där man är. Ingen har samma minnen som du. När ingen känner dig, vem är du då?
Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.

Det är korta stycken, ibland bara ett par rader per sida, ibland några sidor. De varierar mellan svalt iakttagande, underfundiga ordlekar och intensivt känslosamma. Jag gillar de intensiva mest, det känns som att hon vågar mer där. Lite svartare, och väldigt bra. Jag är glad att jag tycker om den, nu kan jag säga det ärligt till vem som helst.
HÄR bjuder Tidningen VI på de första sidorna.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag har en del väldigt begåvade vänner. Konstnärligt alltså. Som spelar musik, sjunger, dansar, koreograferar, skriver… I yngre dagar var jag alltid så orolig inför större framträdanden, om det skulle gå bra och om jag skulle tycka om det. För tänk om jag inte skulle tycka om det? Då skulle jag måsta hålla mig undan från vännen/vännerna för att slippa frågan om vad jag tyckte, för om jag försökte ljuga så skulle de såklart märka det. Om jag skulle klara av att ljuga ens. Jag är lite Harriet Vane där.
Med åren har det där slappnat av, delvis för att jag vet vad mina vänner går för nuförtiden. Men av nån anledning blev jag helt nervös inför att min unga, nyligen ingifta släkting som jag träffat exakt två gånger skulle debutera med en bok. Elin Ruuth — Fara vill.
Jag tjuvläser recensionen i tidningen jag jobbar på innan den går i tryck, och den är inte positiv. Jävlar. Tänk om hon blir ledsen? Tänk om hon bara får två, tre recensioner och sen den stora tystnaden?
Men se det hade jag inte behövt oroa mig för.
Elin har blivit recenserad i Svenskan, av Nina Björk i DN, i GP, i Tidningen Kulturen, av Nina Lekander i Expressen. Här en intervju (där hon också förklarar ordet ”fara” för er som inte kommer från norr). Och igår när jag slog på tv:n dök Elin Ruuth upp i Kulturnyheterna. Det är jätteroligt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »