Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Twin Peaks’

confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. 🙂

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

Read Full Post »


Jag har lyssnat färdigt på Djur. Marie Göransson läste väldigt bra. Och boken var ruskigt bra. Ruskig och obehaglig, om ett bisarrt ménage à trois där ett medelålders akademiskt konstnärspar sätter i system att förföra collegeflickor. Gärna flickor i psykisk obalans, såna som skadar sig själva eller anlägger små bränder eller vandaliserar konstverk.
Det är en lättnad att de onda får vad de förtjänar, och att den magra Gillian verkar ha ett bra liv som vuxen. Eller? Jag väljer att tro det.

Den där papegojan som paret Dorcas och Andrew äger, elakingen som hugger och biter Gillian, den påminner mig om fågeln som biter Laura Palmer i Twin Peaks. Mycket av stämningen påminner också, detaljer med porrtidningar och hela scenariot med att allt ser så stillsamt och fint ut på ytan medan alla möjliga perversioner och skruvade maktrelationer finns under ytan.

Jo! Och så undrar jag över det här med hår. Gillian klipper i en storslagen gest av sig allt sitt vackra hår. Hon ger flätorna till Dorcas i en sorts offer/underkastelsegärning. Det påminner mig om den allra första Oates-en jag läste, Marya, som var så här obehaglig men som jag inte heller kunde sluta läsa, trots att jag kanske egentligen var för ung. Där blir huvudpersonen Marya tvångsklippt i en väldigt otäck scen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Kaffet:

Pajerna. Danserna:

Och den här finfina scenen:

Det roliga är att jag ser den med en ung person som aldrig sett den förut. Det blir det första mötet för henne, så då kan jag se den med både gamla och nya ögon, om ni förstår hur jag menar. Jag minns vilka jag var rädd för, vilka jag gillade i början men sen inte, vilka jag gillade hela tiden. Jag uppskattar de små detaljerna så mycket bättre nu. Och så sitter jag förstås och längtar efter favoritscener.

Uppdatering: Lisa tänker också börja titta, kul!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Vi har helt sugits in i 1930-talets depression i USA, med folk som drar längs vägarna på jakt efter jobb och framför allt Carnivalen, aka the freak show, med Skäggiga damen, siamesiska tvillingar, Starke mannen, spådamer… .
Ben Hawkins har plockats upp av Carnivalen. Han är kanske den mest speciella av dem alla, men han försöker dölja det. Ben kan hela sjuka och återuppliva döda, men: på någon annans bekostnad. A life for a life, eller en bruten arm mot ett gäng döda fiskar i en sjö.
Ben är på jakt efter sanningen om sig själv, och har fått veta att hans far levde med Carnivalen en period. Nu försöker han gå i sin fars fotspår, samtidigt som han har otäcka syner, som dessutom är gemensamma med hans motpol (?), prästen Justin, som har förmågan att släcka liv utan att röra vid någon.

Ja, det är inte så lätt att hänga med här, men det blev i alla fall mycket lättare när vi fick fatt i de första fem avsnitten och kunde se dem i ordning. Bilden föreställer min favoritkaraktär Sofie, som är dotter till den förlamade spåkvinnan. Sofie lägger korten och mamman talar om vad de betyder, genom tankeöverföring! Det är underbart att höra deras gräl, då man bara hör Sofies repliker och får föreställa sig mammans. Och så gillat jag relationen mellan Sofie och Libby (nakendansös). Det är ett stort, myllrande persongalleri som styrs av Samson, den lille mannen från Twin Peaks ni vet. Det är lite David Lynch över hela serien, det där med det mystiska, att gå mellan världar och tidespoker, och att det kan ta vägen åt precis vilket håll som helst. I like.

HBO förstås, de gör fantastiska tv-serier. Jag skulle vilja jobba där.

Ps: Tarot-kortleken som Sofie använder för att spå är exakt likadan som min som jag köpte för 25 år sen. Var tvungen att leta fram den för att kolla. Fast jag är lite rädd för den.

Read Full Post »