Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kulturhuset’

Till Patti Smith på Kulturhuset nästa vecka. Jag kan inte gå, men försöker komma över min bitterhet genom att minnas konserten från sommaren 2008 och allt jag tänkte på när jag läste Just kids. Och så hoppas jag på att få läsa många bloggposter om det sen. Skriv! (Ni får gärna lägga in länkar här.)
Uppdatering: Det blev inställt. Mycket tråkigt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Hon var så bra! Intressant och rolig och levande. Långa spindelarmar, långa livliga fingar. Vid ett tillfälle blev hon så rörd att hon började gråta.
Utfrågaren var en norrman, Hans Olav Brenner, som hon tyckte såg så boyish and innocent ut att hon sa saker hon inte tänkt sig. Hon sa flera gånger att hon var generad, att det kändes pinsamt.
Det var mycket prat om dagboken, som Oates började skriva när hon bodde i London och hade hemlängtan. Själv vågar hon inte riktigt läsa den, utfrågaren var många gånger mer påläst. Om att hon inte är elak mot andra i den, så förklarade hon att hon umgås/umgicks med nice people. Till exempel John Updike som hon också brevväxlade med. Tyvärr vill inte änkan att hans brev publiceras, och det tycker Joyce Carol är tråkigt.
Joyce Carol Oates stod sina föräldrar nära. Hon gick i en gammaldags skola, som var ”pretty horrible”, knappt nån värme och med äldre killar som var elaka. ”That’s where I learned everything about life.” Om Darwins principer, och att springa. ”Joyce runs like a deer, let’s chase her!” Hon ville sluta skolan för det var så jobbigt.
Hon talade också mycket om Dödgrävarens dotter, som jag läser just precis nu, så det var jätteintressant. Det är hennes farmors historia, en kvinna vars far försökte skjuta sin fru och sen sköt sig själv. I verkligheten överlevde modern, i boken dör hon. Farmodern återskapade sig själv, ändrade sitt utseende, bytte liv, och därifrån var steget inte långt till att tala om Norma Jean Bakers förvandling till Marilyn Monroe. Från början hade Oates tänkt att Blonde skulle sluta med den scenen, när Baker får sitt nya namn, men sen kunde hon inte sluta skriva. Så det blev till the bitter end, och slutskedet av boken sammanföll med slutskedet av Oates fars liv, så det var en jobbig tid. ”I can never do it again.”
En rubrik i en tidning när en pjäs sattes upp i New York löd: ”Detroit housewife has play in New York City.” Då var hon professor. En annan artikel beskrev henne som ”a shy faculty wife”. Man måste ha humor, konstaterade Joyce Carol. Hon och Margaret Atwood har varit med om sånt.
Och så på slutet kom katten Muffin in, hennes egen katt som kom med i Det var vi som var Mulvaneys. Då berättade hon en rolig episod, men började sen gråta…
UPPDATERING: Mia klagar på att jag inte berättar storyn. Det var så att Mulvaneys ska/skulle filmas i Kanada. Oates får ett samtal för att diskutera castingen. Det enda hon vill veta är vem som ska spela katten Muffin. Två svarta katter, blir svaret, och sen försöker filmkillen komma in på det han tycker är viktigare… men Oates blir helt förfärad: Muffin är ju inte ens svart!
Det hon blir sentimental över är en scen när en man säger till Marianne: ”Muffin isn’t the only one who loves you, you know”.

Och så blev det frågestund. Jag frågade om hon haft fler författare än Peter Robinson i sina skrivarklasser som sen lyckats, och på det blev svaret att hon undervisat Jonathan Safran Foer (brilliant, we loved him, he looked like a high school kid) och en Jodi PycoonJodi Picoult? (enormous bestseller).
I mitt tycke blev det obehagligt när en tjej frågade om hon haft ätstörningar (svar: nej), och sen inte ville ge sig utan kom med två följdfrågor innan hon blev av med mikrofonen.
Ja, det är förstås mer att säga men det får räcka för ikväll.
Jag måste läsa Bellefleur.

Fler om kvällen: En annan sida, Wind up women, Bokstavligt talat, Svenskan, DN, boktoka, textappeal. Finns det fler?

———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

regnbageSjälens regnbåge är en självbiografi av den kurdiske författaren Mehmed Uzun, som levde 30 år i exil i Sverige. Boken börjar med att han sitter i en faluröd stuga i skogen för att skriva. Mitt i meterhöga snödrivor frammanar han synen, dofterna, känslan av Mesopotamien. Då ringer telefonen. Han är åtalad i Turkiet för en av sina böcker. Det blir inget mer skrivet om Mesopotamien.
Själens regnbåge handlar om den kurdiska historien, Uzuns familj, klanerna, och hur Mehmed Uzun blev ”jag” om han nu nånsin blev det. Kan man vara ett ”jag” när man inte ens får heta sitt eget namn? Han beskriver turkifieringen; hur kurdernas språk förbjöds, hur historien utrotas. Han väjer inte heller för att ta upp folkmordet på Armenierna och det religiösa förtrycket. Släktmorden. Och fina berättelser om Mehmeds farfar och mormor.
Boken beskriver också vad som händer efter åtalet. Svenska Pen-klubben agerar, vänner i Svenska akademien, Författarförbundet. Av nån anledning kallas dessa vänner bara för sina initialer. AR för Arne Ruth, PC för Peter Curman, KE för Kerstin Ekman, som läste ett par texter av Mehmed Uzun på Kulturhuset när Roberto Saviano var där. (Det är alltså Ekmans förtjänst att jag läste den här boken, jag hade aldrig hört talas om Uzun förut. Tack, Kerstin!)
Och så handlar boken förstås om Uzuns liv i Sverige. Gamla stan, sjön Largen. Hur han läser Gunnar Ekelöf och Nelly Sachs. Hur Uzun blir god vän med Katarina Frostenson och Artur Lundqvist och Maria Wine och Johannes Edfeldt.
Men mest handlar den kanske ändå om skrivandet, skapelseprocessen. Uzuns språk är vackert och mjukt, associativt. Orden kommer klara och rena det ena efter det andra som på ett pärlhalsband. Eller kanske en fjällbäck. Det är helt fantastiskt att tänka sig att en man med detta språk hade illitterata föräldrar!
När jag googlar hittar jag en bra recension här och en av en annan bok här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har känt mig mer och mer mätt på Siri Hustvedt den senaste tiden. När jag slog igen sidorna till The Sorrows of an American och läste om samma bok på så många ställen, såg alla Längta efter Siri-inlägg och intervjuer, så kändes det som att gårdagskvällens event nog blir det sista jag vill se av henne på ett tag. Ingen dramatisk break up, bara en sån där ”Tack för den här tiden, det har varit givande, men nu behöver jag gå vidare”. Och sen skulle jag inte läsa nåt av henne på minst tio år.Siri_Hustvedt
Men sen hade jag så roligt på Kulturhuset igår! Jag gillade att hon hade humor och var så pigg på att kommunicera. Att hon pratade om sina karaktärer som lite bossiga människor (hon fick den typen av frågor också, som ”Vad hände sen mellan Erik och Miranda?”, och det gillade hon.) Jag gillade det Siri Hustvedt berättade om sina syskon (fyra flickor, Siri äldst, och namnet ”Lars” på lut till nästa unge som ju aldrig blev en pojke.) Att TSoaA började med en bild: Hustvedt är i sina far/morföräldrars gamla vardagsrum. Där står ett bord. På bordet står en kista. I kistan ligger ett barn, en flicka, som sätter sig upp. (Uff! Men man ser ju hur den bilden blev till boken, med dockorna och allt.)
Och så pratade hon om fear of the hidden aspects of the self och om trauma i olika former och hur hennes dag ser ut och att hon har morningbrain. Och en så fin historia om hur hon som 13-åring i Reykjavik läste Jane Eyre och fick that feeling, the gothic experience och insåg att: Det här är fantastiskt, jag vill också skriva!
Efteråt fick jag mitt ex av Lily Dahls förtrollning signerat, och på min fråga om Lily skulle komma tillbaka nångång blev svaret: I don’t know. My mother wants her to come back.
På tåget hem läste jag i Lily, och det är så skönt nu när jag vet att jag inte behöver oroa mig för att hon ska råka illa ut. Jag upptäcker att jag njuter av boken på ett annat sätt. Hur Lily cyklar omkring, de där evinnerliga skorna, Eds målningar med de små berättelserna, Mabel och teaterrepetionerna. Mums!
Så nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt. Vi tar det till nästa nivå istället, en mogen och harmonisk relation.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Kulturhuset tappar besökare, skriver DN. Jag blir förvånad, eftersom det alltid är massor av folk där när jag är där. Gubbarna som spelar schack, mammorna med sina barnvagnar, alla andra som vandrar omkring.
I år har jag sett Loretta Lux-utställningen med de märkliga allvarliga barnen, i höstas såg jag Nan Goldin-utställningen (som var fantastisk, jag vet inte varför jag inte bloggade om den. Nån sorts hang up på temat ”jag kan ju inte konst” antagligen.)
Plus författarkvällar, som med Roberto Saviano.
Spelar det nån roll att Kulturhuset tappar besökare, om de samtidigt får in mer pengar och kan ta dit intressantare konstnärer, författare och andra spännande kulturutövare? Är det viktigast att ha höga besökssiffror? Jag är inte så säker på det. Jag tycker att Kulturhusets program känns mer lockande och angeläget numera jämför med för några år sen.
Chefen Eric Sjöström bloggar förresten.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Klockan har passerat midnatt och det finns biljetter till Joyce Carol Oates Sverige-besök nu. Och jag har två – tack vare min nattuggla till äldste son som man törs ringa 00.20 i ett sånt här ärende. Min hjälte!
(Möjligen har jag åtta biljetter, varav sex i min sambos namn, men jag tvivlar på det eftersom jobbdatorn vägrade ta mitt kontokort.)
Puh.
Nu kommer det säkert att finnas biljetter kvar i flera veckor bara för att jag blev så uppstressad och inte har möjlighet att ordna med sånt imorgon. Eller så tar de slut i en blink, så skynda, skynda.
Jag ska somna lugn och veta att jag får höra både Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates på Kulturhuset i sommar.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

savianoTänk er en tillvaro där man måste planera allting tre dagar i förväg, så att livvakterna är beredda. Tänk er att man ständigt måste flytta mellan olika lägenheter, som man aldrig hinner göra till sina. Att ingen vill ha dig till granne. Att hela tiden få subtila eller brutala dödshot. Att mötas av förakt och vrede från dem du egentligen bryr dig om och skriver för, alltså ”den vanliga människan”. ”Den vanliga människan” som trots Europas högsta mordfrekvens, barn som får cancer på grund av att miljöfarligt avfall grävs ner i deras närhet, ungdomar som inte kan utbilda sig om inte Camorran säger ”ja”, beskyddarpengar och äckliga sopberg, ja, trots allt detta så tycker många ”vanliga människor” att det inte är Camorran som är problemet utan det är Saviano som är en jobbig jävel som skrivit om det. ”Kastat gyttja i eget bo”, som uttrycket heter på italienska. Skämt ut trakten och landet inför alla.
Så tänk er att sitta i en lägenhet dag ut och dag in, och sen -tada! – åka iväg till kalla länder och prata om din bok och mötas av hundratals okända människor som tycker att du är modig och stark och vill krama ihjäl dig. En sån tillvaro, med de tvära kasten, har Roberto Saviano.
Han var blek och svartklädd på Kulturhuset. Såg sliten ut, men har kvar sin humor. Han skämtade mitt i eländet, vilket stora delar av publiken begrep redan på italienska, medan jag var tvungen att vänta på översättningen. (Bra och snabb översättning.)
Det var alltså mycket bra och jag är glad att jag fick vara med.
En sak jag tycker är konstig var att Maja Lundgren var där, men i publiken. Varför var hon inte i panelen? Hon har levt i Neapel, i Camorrakvarteren, skrivit om det, och vem – förutom Saviano – kan veta mer om tillvaron där? Beror det på att hon är persona non grata efter Aftonbladetfejden? Det var märkligt och synd, tycker jag. (Jag försökte hitta en väldigt intressant recension av Myggor och tigrar, som tar upp det så många andra förteg, nämligen våldtäkten. Jag tror att den stod i Hallandsposten eller nåt liknande, och det var en manlig recensent, men google vill inte hjälpa mig så om nån annan vet blir jag tacksam.)
DN intervjuar Saviano, här.

———–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »