Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Elin Boardy’

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

MaryJonesJag gillar verkligen Elin Boardys utveckling. Debuten ”Allt som återstår” var förvisso språkligt stark men den hade en minimal handling där två människor gick omkring och teg i ett äktenskap och för mig kändes den som ett Sune Jonsson-fotografi . Man vet att det är bra men är förtvivlat trött på svartvitt svårmod. I ”Mary Jones historia” målar Elin Boardy i färg. Starka sprakande färger, dofter och ljud.

Romanen inleds i Blå huset på ön Hispaniola på Västindien. Long John Silver är död. Han var en stor och kraftfull man, trots förlusten av sitt ena ben, och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Hans vackra Dolores sörjer. Silvers gröna papegoja Flint sörjer också. Och tjänsteflickan Mary börjar skriva: ”Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig. Om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva”.

Marys historia börjar med att hon körs ut hemifrån och får söka sig anställning i 1700-talets Bristol. Slumpen och desperationen för henne till den stökiga baren Kikaren, där Dolores tycker synd om henne och låter henne börja som kökspiga. Mary har huvudet på skaft och ser och lär. Till Kikaren kommer sjömännen för att supa sig fulla och skrävla om sina äventyr. Ofta bryr de sig inte så värst om kökspigan Mary, men det händer också att hon får alldeles för mycket ovälkommen uppmärksamhet. Och snart börjar det komma en särskild sorts män. Sådana med hemligheter, män som Silver känner sen förr och som nu sitter och talar lågt med honom. Gör upp planer.

Det var mycket länge sen jag läste Robert L Stevensons ”Skattkammarön” och de flesta namnen har jag glömt. Var Long John Silver ond eller god? Jag minns inte riktigt, men han lurade väl skeppsgossen Jim? Äsch, det spelar inte så stor roll, den här historien kan man njuta av ändå. För det är en annan historia: Kvinnornas. De som stannar kvar, lagar mat, sköter om det som ska skötas om, håller koll på pengarna, och väntar. Framför allt väntar. Mellan Dolores och Mary växer en sorts vänskap fram. Mellan Mary och flickan Agnes växer kärlek. Och Mary, ja hon bara växer. Inte minst i sitt skrivande som börjar trevande och osäkert med många överstrykningar och omtag, men blir allt mer levande och detaljrikt och fantasifullt. Jag sugs in i denna roman och njuter hela tiden. Heja Elin Boardy! Modigt att våga lämna det svenska, nära, och ge sig på en omtolkning av en av världens mest kända klassiker.

PS Är du förtjust i intertextualitet och böcker som talar med varandra? Jean Rhys ”Sargassohavet” om Mr Rochesters första hustru (Jane Eyre) har blivit en klassiker i sig själv och går fortfarande att få tag i med lite tur.

Först publicerad här.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »