Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.
Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)
Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.
Jag ska till att läsa hennes bok upp till ytan. Kommer att bli spännande eftersom jag inte har läst ngt av henne innan.
Aha, en tidig bok. Det blir kul att se vad du tycker om den sen. 🙂
[…] Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt. Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. […]
Den här boken låter väldigt intressant för en total Atwood-nörd som mig. Hon är ju ganska spretig i sitt skrivande, vilket jag gillar, men det här verkar vara en bok som liksom binder ihop alla olika sidor av hennes skrivande.
Hamnar garanterat på läslistan!
[…] Strindberg 818. The Woodlanders – Thomas Hardy 819. She – H. Rider Haggard Vill läsa! M Atwood har skrivit en essä om den. 820. The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde – Robert Louis Stevenson 821. […]
[…] klättra. I alla fall, här är nassongerna tillbaka. Efter 100, 200 sidor får jag veta att de kallas så. Betyder det att Syndaflodens år hänger ihop med Oryx och Crake? Eller att Margaret Atwood […]
Ny kommentar till gammalt inlägg: Vad heter Mitt nyfikna jag på originalspråk? Finns den ens eller är det flera av hennes noveller och texter samlade?
Den heter Curious pursuits och det är inga noveller, men väl essäer, föredrag, recensioner…
Tack, jag såg den titeln på svenska wikipedia men hittade den sen inte på den engelska sidan, där fanns den inte med. Konstigt.