Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 november, 2010


Man vill ju gärna anpassa sin läsning till väderleken, eller hur?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

I Mitt nyfikna jag samlar hon essäer, recensioner, och föredrag, med början från 1970. I de tidiga texterna slås jag av hur litet och obetydligt det litterära fältet verkar ha varit, och vilket dåligt självförtroende kanadensarna hade. Vid ett tillfälle skriver Atwood att det gavs ut kanske fem böcker om året, och att läsarna var några hundra! Dessutom förekommer diskussioner av typen ”håller kvinnorna på att ta över litteraturen?” och Atwood får mycket skit för att hon försöker skriva om kvinnor med styrkor och svagheter. Vissa manliga recensenter blir provocerade av kapabla kvinnor och vissa kvinnliga recensenter blir provocerade av att kvinnorna i Atwoods böcker inte är perfekta och superstarka jämt. Och själv blir jag lite provocerad av att översättaren valt ordet ”rollmodell” istället för ”förebild”. Men men. Det är intressant, det är det.
Dessutom hänvisar hon till Robert Graves även om hon har problem med hans White Goddess.

Read Full Post »

Giles Blunt lämnar både John Cardinal och Kanada åt sitt öde, och har istället en tjuvaktig amerikansk duo som huvudpersoner i den här boken. Artonårige Owen som blev föräldralös som tioåring och sen dess vuxit upp med onkel Max, före detta skådespelare som lär upp honom i förklädnadens konst och tar med honom på stöld- och rånturnéer. De rånar bara rika republikaner i USA, såna som Max personligen ogillar.
Problemen är att Max börjar bli förvirrad (Alzheimer?) och att Owen vill byta spår i livet och börja på Juillard. Dessutom blir han kär i Sabrina, som har en galen born-again-Christian efter sig. Och så har de en del problem med andra kriminella, som gärna stympar folk för att få veta var rånbytena finns.
Svart sorti är bra, fartfylld och med udda personligheter, men jag saknar ändå det kanadensiska.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »