Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 november, 2010

Giles Blunt är en av de bästa nu skrivande deckarförfattarna, en som alltid levererar. Han har djup, psykologisk skärpa, trovärdighet. Ibland skrämmer han vettet ur mig. Hans hjälte heter John Cardinal och är en av de där sympatiska kriminalkommissarierna som jag gillar så mycket. Han arbetar i Algonquin Bay, en kanadensisk småstad. Det är också så intressant att Cardinals fru Catherine är manodepressiv, men tyvärr dör hon i den här boken. Catherine efterlämnar ett självmordsbrev, John blir bottenlöst förtvivlad, men efter en tid börjar han tro att det är något som inte stämmer. Tog Catherine verkligen livet av sig?
Cardinals sorg, hans delvis hemliga undersökning, och relationen till dottern Kelly vävs ihop med en annan utredning om sexuella övergrepp på barn. Det är skickligt och spännande.
(Spoiler för Dorothy Sayers-fantaster) En bit in i boken får jag Julian Freke-vibbar och börjar misstänka att jag vet hur det hänger ihop. Men då avslöjar Blunt själva grundtemat, och sen vrider han det ett varv till så att det fortfarande är spännande hela tiden ända till slutet.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Oj vad glad jag blev när jag upptäckte att det var jazzfestival i Umeå just i helgen när jag var uppe. Saxofonisten Elin Larsson med musiker var en fin bekantskap, jag gillade både de dramatsiska och de mer lyriska styckena, som en om Alvskogen i Sagan om Ringen. Det kändes som att vara där. Allra bäst var förstås pianisten och världsartisten Chick Corea, som spelade med Trondheim Jazz orchestra. Vansinnigt bra! Youtube-klippet är gammalt (de har mindre hår nu) och själva spelningen var ruffigare, inte lika soft. Jag stod längst fram och det var en njutning att se samspelet och minerna mellan Corea, basisten, trummisen och dirigenten. Stor underhållning på alla sätt.

Dessutom hann vi med två på stan-konserter, varav den ena var Birgit Lindbergs kvartett på bokhandeln Åkerbloms. (För dagen bara tre, trummisen satt fast på nåt flyg nånstans, men det gick bra ändå.) Birgit Lindberg blev utkastad av sina föräldrar som sextonåring när de upptäckte att hon börjat spela på Nalen. Hon hoppade av en turné i Lycksele, födde nio barn, och 30 år senare började hon spela mer och mer igen. En skön typ, och pianist, ett smakprov här:

Dessutom hann jag/vi se Where the Wild Things Are (det påstås att jag somnade, men det var inte för att den var dålig) och Sofia Coppolas nya Somewhere, som inte alls var som jag förväntade mig. (Jag trodde fokus skulle ligga på dottern.)
Vernissage i Ålidhemskyrkan på Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning Via Dolorosa med skolbarn i mobbningsscener avrundade en så gott som lika fulltankad kulturhelg som i Stockholm för några veckor sen. Det kommer att gå finfint för Umeå som Kulturhuvudstad 2014.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »