Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Inslaget med Juli Zeh i Babel för nåt program sen fascinerade mig mycket. Så skarp, så fritänkande, så på tvärs med den rådande konformismen.* Att hävda individens rätt att göra även sådant som ”alla” vet är farligt och dåligt för hälsan. Att ifrågasätta statens inblandning i det djupt privata — våra kroppar.
— Hon är nog den mest intelligenta människa jag träffat, sa Andreas Ekström, han med Googlekoden, som funderat över individ/övervakning ur ett annat perspektiv.

Nu har Juli Zehs Corpus Delicti bott i min handväska i flera dagar, och färdats bra många mil. Jag har släpat runt den på flyg, buss, kaféer, jazzfestival och i människors hem. Inte för att den är den mest fantastiska berättelse jag har läst. (Den påminner om såväl Aldous Huxleys Sköna nya värld som Karin Boyes Kallocain, (och Philip K Dick, varför inte?) men är kanske kyligare.) Utan för att den ger upphov till så många tankar. Och diskussioner!
Corpus Delicti utspelar sig i en snar framtid, 2058, då alla sjukdomar är utrotade med hjälp av den förnuftsstyrda METODEN. Alla människor är skyldiga att förvalta och underhålla sina kroppar, sin lilla bit av samhällsorganismen. Rättsapparaten får ögonen på Mia Holl, som försummat sin motion och att lämna in sina testvärden. Holl är en renodlad vetenskapare som aldrig ställt till problem förut, men när hon försöker hantera sin brors självmord vill hon bli lämnad i fred. Att vilja bli lämnad ifred betraktas som suspekt och samhällsfarligt, för det är ju allas plikt att vara lyckliga alltid. Och kroppen är inte din egen.
I efterskott har jag läst ett par recensioner. GP:s recensent är negativ av politiska skäl, för att hon anser att Zeh är nyliberal, och DN:s recensent är negativ av moraliska skäl, hon menar att frihet från sjukdom är en lyx som få förunnas i ett globalt perspektiv. Två goda rättänkare. Alltså blir Juli Zeh den onda. Det hoppas jag att många struntar i, och läser — och tänker — med öppet sinne.
Utges av Svante Weyler förlag. Jan i Varberg har också läst, liksom Bernur. Och nu också Ingrid. Och Lyrans Noblesser.

Uppdatering: och på Bokhora har ”rökare får skylla sig själva”-diskussionen startat. Det gör vi redan.

* Det råder alltid konformism. Den varierar över tid bara. Lever man tillräckligt länge och har samma åsikter hela tiden så är man ”rätt” nångång. Har man otur ändrar man sitt tänkande så att man alltid är fel.

Read Full Post »

På sån där ren och klar prosa som man knappt märker att den finns skriver Robert Graves sin självbiografi i unga år. Eftersom jag har hört att den handlar om första världskriget blir jag lite förvånad att den börjar med barndomen och hans mer eller mindre hemska skolor. Men så kommer den första hinten; om en skolkamrat berättar Graves helt kort att: ”Han blev dödad av en av mina kusiner sen”. (Graves hade tysk släkt på sin mammas sida och hette egentligen Robert von Ranke Graves. Det blev han förstås trakasserad för i skolan. Och i armén, där vissa trodde att han var tysk spion.)
Skolskildringarna är mycket bra; om pennalismen och skräcken för homosexualitet och boxning. Senare om bergsklättring. Och sen kommer då kriget; som de tror är ett litet kortare uppehåll innan det riktiga livet i Oxford ska börja.
Det är helt groteska siffror som Graves levererar. Ofattbara dödstal. Flera gånger om raderas hans bataljon ut, och det fylls på med nya män. I snitt hann de strida i tre månader, sen var de antingen döda eller skadade. Det är långa beskrivningar av tiden i skyttegravarna, fukten och kylan och olika regementen med namn utifrån varifrån de kom. Walesarna är bra folk, duktiga soldater. Skottarna är odugliga och smiter så fort de kan. De högre befälen är fruktansvärt inkompetenta och fattar helt vansinniga beslut, när de inte koncentrerar sig på nån liten formell detalj som totalt saknar betydelse.
Robert Graves blir sårad, ligger på sjukhus över sin 21-årsdag, och får sen åka hem till England för vård. Hans befäl tror att han är död och hinner skriva det i ett brev hem till hans mor. Det tar ett tag innan saken reds ut, och Graves kan förtjust konstatera att folk som alltid ogillat honom skriver de vackraste kondoleansbreven. Humorn är en av de viktigaste faktorerna för att stå ut, verkar det. Men Graves blir trasig i nerverna, som de allra flesta. Ändå står han inte ut i England utan åker tillbaka till Frankrike fortare än han egentligen behöver. Samma sak nästa gång han blir sårad.
I kriget träffar Robert Graves Siegfried Sassoon, en annan poet, som blir en mycket god vän. Via honom träffar han också andra unga författare, som Aldous Huxley. Under en av vistelserna i England återknyter han kontakten med Nancy Nicholson och de förälskar sig. Hon varnar honom för att hon är feminist. Deras bröllop är dråpligt skildrat. Nancy läser för första gången vigseltexten och blir så arg att hon nästan går därifrån. Men hon stannar, och väser ut sina svar mellan sammanbitna tänder, medan Robert vrålar ut sina i kommandoton.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Mitt första möte med Hans Arnold måste ha varit i Maurice Sendaks Till vildingarnas land”. Så fascinerande bilder! (trodde jag men det var fel.)
Och minns ni Matulda och Megasen? Ännu bättre!! Ett syskonpar hör knackningar på fönstret i skymningen, och när de öppnar kommer Matulda inflygande på sin kvast, med den olydiga Megasen bakpå. De upplever äventyr tillsammans, det farligaste är när en rövarkapten på ett stort skepp åker runt och stjäl luft och råkar få med sig Megasen. Jag äskade den, även när jag egentligen var för gammal. hustrun Vera Nordin skrev texten.
Sen läste jag allt som jag råkade få syn på som hade en Arnold-illustration. Jag tror att det var en bidragande orsak till att jag började läsa deckare som mycket ung.
Hans Arnold dog i måndags. Tack för alla spännande bilder.

Read Full Post »


I Babel färdas Torgny Lindgren med en reporter i sina gamla hemtrakter utanför Norsjö (uttalas No-schö) i Västerbotten.
Landskapet är välbekant, genom såna skogsmarker har jag åkt så många gånger… Lindgren visar hus och utsikter som har betydelse i hans romaner, dricker vatten ur en källa, puffar på sin pipa, blir bjuden på mat och kaffe.
Och så kommer det. Reportern för ett resonemang och säger något om ”när
din depression gick över…” och Torgny spänner ögonen i honom och säger: ”Vem har sagt att den gått över?”
Och plötsligt tycker jag om Torgny Lindgren igen och undrar varför jag tappat bort honom?
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Vintage Classics har så enormt snygga omslag! Måste grunna ut nåt sätt att möblera så att omslagen får synas, det är synd och skam att tränga in dem i hyllorna.

Mina två Atwood som jag inspirerades till av Jenny och Lena i det här kommentarsfältet är också väldigt fina.

Read Full Post »

Det här är ett lätt försenat tack. För ett drygt år sen läste jag dina tre essäer om brittiska kvinnliga författare i skuggan av Virginia Woolf. Essäerna i sig var en ren njutning, särskilt den om min högt älskade Dorothy Sayers. Den om Jean Rhys fick mig att leta rätt på fler än Wide Sargasso Sea och det är hon väl värd. (Även om jag tyckte lite olika om dem.)
Men Rosamond Lehmann — vilken författare! Jag älskar Rosamond. Invitation to the waltz, Weather in the Streets, Dusty answer, The Echoing Grove… stora och djupa läsupplevelser.
Nu ser jag när jag googlar ditt namn att du gav ut en essäsamling förra året. Temat verkar vara M, men jag är rädd att RosaMond LehMann inte är med där. Kommer du att ge ut en ny samling, kanske med R eller L? Jag hoppas på det.
Mitt liv hade varit fattigare utan Rosamond.
Än en gång, tack.
/Snowflake

ps Jag mejlar detta till ditt förlag och till Svenskan, på något sätt ska det väl nå dig.

Read Full Post »

Jag skriver denna bok för att befria min själ från vissa föreställningar som har fladdrat omkring inom den alltför länge för min trivsel.
*
Jag har aldrig riktigt kommit över min förvåning över att jag är författare.
*
När jag tänkte igenom saken, fann jag att jag måste sikta på klarhet, enkelhet och välljud.
*
Jag har alltid haft svårt att fördra författare som kräver att läsaren skall anstränga sig för att förstå vad de menar.
*
Det är inte så stor skillnad på människor. De är alla en blandning av storhet och litenhet, av dygd och last, av högsinthet och låghet.
*
Jag har inte något spontant förtroende för andra människor. jag är mera benägen att vänta mig ont av dem än gott. Det är det pris vi måste betala för vårt sinne för humor.
*
Festlig samvaro har alltid tråkat ut mig en smula.
*
Jag har en klar, logisk intelligens, men den är inte särskilt spekulativ och inte särskilt kraftfull.
*
Som väl de flesta unga författare började jag skriva dramatik därför att det föreföll mindre svårt att skriva ner vad människor sade än att konstruera en berättelse.
*
(Om Kärlekens karusell) Den var ganska löjlig, ty eftersom jag var under inflytande av nittitalets estetiska skola gjorde jag alla personerna otroligt vackra, och stilen var tillkrånglad och affekterad.
*
(Om ett av sina spionuppdrag, som gick ut på att ”hålla Ryssland kvar i kriget och förhindra att bolsjevikerna, stödda av centralmakterna, tog makten”.)
Jag behöver inte upplysa läsaren om att jag sorgligen misslyckades, och jag begär inte att han ska tro mig när jag säger att jag har en känsla av, att om jag hade skickats dit ett halvår tidigare är det inte omöjligt att jag kanske hade lyckats.
*
Det är märkvärdigt hur omväxlande livet kan vara när man ligger kvar i sängen hela dagen och hur mycket man kan göra. (Om vistelsen på sanatorium.)
*
Jag höll utkik efter originalitet, bisarreri, personlighet.
*
När jag var i tjuguåren sade kritiken att jag var brutal, i trettiåren att jag var nonchalant, i fyrtiåren att jag var cynisk, i femtiåren att jag var skicklig, och nu när jag är i sextiåren säger man att jag är ytlig.
*
Innan jag börjar på en roman läser jag alltid om Candide.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


It Was All Very Tidy

When I reached his place,
The grass was smooth,
The wind was delicate,
The wit well timed,
The limbs well formed,
The pictures straight on the wall:
It was all very tidy.

He was cancelling out
The last row of figures,
He had his beard tied up in ribbons,
There was no dust on his shoe,
Everyone nodded:
It was all very tidy.

Music was not playing,
There were no sudden noises,
The sun shone blandly,
The clock ticked:
It was all very tidy.

‘Apart from and above all this,’
I reassured myself,
‘There is now myself.’
It was all very tidy.

Death did not address me,
He had nearly done:
It was all very tidy.
They asked, did I not think
It was all very tidy?

I could not bring myself
To laugh or untie
His beard’s neat ribbons,
Or jog his elbow,
Or whistle, or sing,

Or make disturbance,
I consented, frozenly,
He was unexceptionable:
It was all very tidy.

Robert Graves.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Damn you, Diana

Jag visste det. Nu har jag en hel trave andra böcker som jag vill läsa nyss.
Förutom att ta itu med Evelyn Waughn så vill jag läsa om Harold Actons biografi över Nancy Mitford och Porträtt av ett äktenskap av Nigel Nicholson, och så vill jag veta exakt varför Nancy tyckte så illa om Violet Trefusis att hon blev lättad över att få bryta vänskapen. Från Trefusis är det ju bara ett led (Vita Sackville-West) till Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, som flera andra bloggare intresserar sig för just nu.
Dessutom vill jag läsa lite Anaïs Nin och absolut Robert Graves självbiografi, och han var förresten ihop med Laura Riding som jag har en yttepytteliten bok av. Den är så liten att jag fick leta i 20 minuter innan jag fann den. (Funderar allvarligt på att skippa färgsorteringen. Ibland är det väldigt opraktiskt.)
Dessutom håller jag på med W Somerset Maughams Sammanfattning och Stephen Fry in America och läste några sidor i Kjell av Kjell Eriksson (som tyvärr handlade om ett 100 % konformt villaområde där ingen fick sticka ut, och eftersom jag samtidigt öppnade In pursuit of Love där alla är galna excentriker så vann ju den senare mitt hjärta direkt). Men jag tror att Kjell är bra. Nån annan dag.
Undrar när lånetiden på Olle Hedbergs Ut med blondinerna går ut?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


… bara nån ville skicka mig en limpa av de här. Kanadensiska. Varför har ingen berättat att de finns? Visserligen inte döpta efter Daphne, men ändå.

Read Full Post »

Jag har två stora bekymmer med In pursuit of laughter av Diana Mosley (född Mitford).
Det första är att det jag hittills läst, mest recensioner och personliga porträtt, är briljant skrivet. Hon har humor, hon har charm, hon framstår som oemotståndligt kvick och intelligent och insiktsfull. Det är lätt att tycka om henne — MEN. Det här är den passionerade Diana som följde lillasyster Unity till Tyskland för att få träffa Hitler. Diana som skilde sig från sin man för att så smånigom gifta om sig med den brittiske fascistledaren Oswald Mosley (vars åsikter hon delade) — i Goebbels hus och med Hitler närvarande. Och så vitt jag vet aldrig gjorde någon avbön.
Mina känslor för henne är mycket ambivalenta. David Sexton på Evening Standard, där hon skrev i många år, uttrycker det så mycket bättre här.
Det andra bekymret är roligare. Diana Mosley kände ju, precis som de andra Mitfordarna, allt och alla. Hon skriver fina porträtt av sin syster Nancy, och då vill jag ju förstås läsa om Harold Actons biografi över henne. Hon skriver också om Acton själv, om Churchills son Randolph, om Evelyn Waugh (och hans böcker som hon höjer till skyarna). Det känns som att jag inte kan gå mycket längre genom livet utan att läsa Waugh. Och jag vet att jag kommer att lista minst 20 namn till som jag blir nyfiken på att läsa innan In Pursuit of Laughter är utläst.

Ps Eftersom jag kommenterat systrarnas skolgång tidigare så kan jag berätta att Nancy tydligen fick gå i skolan som barn. Det var hon väldigt glad åt, för då slapp hon sina småsyskon. Nancy hade en svår kris när första lillasystern Pam kom, ”a screaming orange in a black wig”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Titta så fint de passar ihop; Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa och Gillian Flynns Dark places. De trivdes nog i sitt paket.
(Fler bruna böcker.)

Read Full Post »

I mitt långtidsprojekt med Eleanor Roosevelts självbiografi har jag nu hunnit igenom åren i Vita huset, som börjar med Depressionen och New Deal och slutar med andra världskriget. Eleanor var inte särskilt förtjust i att FDR kandiderade, och igen och igen… men hon fann sig och tyckte att han var den som var bäst lämpad att leda landet. Hon är mycket lojal, men jag slås av att han inte alls verkar ha berättat särskilt mycket för henne. Istället skickas hon på resor hit och dit, inte sällan utan att veta riktigt varför.
Men Eleanor skapar sig en egen plattform. Hon skriver kolumner, dagboksredogörelser i en tidning, håller tal och inför egna presskonferenser inför kvinnliga reportrar. Och reser reser reser. Hon besöker fattiga områden i olika delstater för att se hur läget är, hon lär sig att ställa frågor och undersöka detaljer. Hon är mycket engagerad i sociala frågor. Under kriget besöker hon också Storbritannien och bor i Buckingham Palace, och reser runt i Oceanien för att besöka trupperna i princip överallt, även såna som aldrig får besök annars.
Eleanor Roosevelt gör ingen stor sak av sina egna skriverier eller sitt arbete i kommittéer. Hon nämner att hon blir illa åtgången i pressen, och att hon är kontroversiell, men jag förstår inte riktigt varför hon väcker så starka känslor? På vilket sätt var hon kontroversiell? Kanske bara för att hon har en egen röst? (Även FDR var ju föremål för hatkampanjer.) Eleanor väcker starka positiva känslor också, hon får mängder av brev och förfrågningar från människor som behöver hjälp och vill att hon ska ta upp deras sak hos maken. Själv säger hon att hon aldrig påverkade sin mans politik. Däremot hade de ofta samtal där hon framförde sina synpunkter, och ibland kände det som att han övade på henne.
Den här perioden är full av namn, ofta på amerikanska politiker eller inom administrationen, såna som jag inte vet vilka de är. Men även statsbesök. När kriget börjar mullra kommer de på rad; premiärministrar och kungligheter, för att försäkra sig om stöd och goda relationer. Kronprinsen och kronprinsessan från Sverige var rätt trevliga, han från Danmark gjorde ett ganska dåligt intryck, prinsessan Märta av Norge blev en vän. Makarna Churchill blev goda vänner verkar det, inte bara männen utan även fruarna.

Jag har tidigare skrivit här och här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Visst ser hon underbart sur och trulig ut på omslaget?
Lilla Decca längtar passionerat efter att få gå i skola, men det får hon aldrig. Som sagt, onödigt för flickor. Efter att ha straffat ut sig ur dansskolan genom att skrämma upp de andra med berättelser om hur barn blir till, träffar Decca inga andra barn än sina syskon.
Jessica tillhör de små i familjen. Dels de tre yngsta, dels the Dwarfs. Till skillnad från the Giants, de långa, där favoritsystern* Unity Valkyrie är allra störst. (Vilket namnval! Profetiskt.)
Decca följer sin mor till de fattiga och tänker redan då på att man borde kunna dela på pengar, så att alla har lika mycket. Hon vantrivs i sin familj redan som liten, och startar ett Rymma hemifrån-konto.

Mamman är anti-läkare, kroppen ska självläka. Hon släpar med Jessica och de andra barnen på fester och bröllop även när de har smittsamma sjukdomar (vilket inte gör dem populära). När Jessica får fruktansvärda magsmärtor får hon själv ringa till läkaren och be att han ska plocka bort blindtarmen.
Pappan är som i Nancys böcker: ständiga vredesutbrott, avskyr the Huns, the Frogs och alla andra som inte är engelsmän, älskar att jaga.

När Jessica börjar läsa socialistisk litteratur öppnas en ny värld för henne. Samtidigt skriver tidningarna om hennes skandalomsusade kusin Esmond Romilly, som rymt hemifrån, startat en rebellisk tidning som smugglas in på lärosätena, och deltar i spanska inbördeskriget på lojalisternas sida. Jessica blir kär i Esmond och vill leva som han. När de äntligen träffas för första gången gör de genast upp en rymningsplan för henne.
Själva rymningen är väldigt spännande, trots att jag ju redan vet att hon lyckas. Han blir lika kär i henne och de gifter sig. Beskrivningarna hur de lever på sina ibland mycket barnsliga, men ofta förvånansvärt lyckosamma idéer och ideal är roliga att läsa.

Hons and rebel är en väldigt välskriven, ofta rolig, och också informativ bok. Om politiska skeenden och ställningstaganden, hela tidsandan decenniet före andra världskrigets utbrott. Som när Chamberlain kommer hem från mötet med Hitler och triumferande talar om fred. ”Han är för fred, det är väl bra?”, säger Jessicas arbetskamrater. Att Tjeckoslovakien sålts ut till nazisterna är inget man bryr sig om. I Esmonds och Jessicas kretsar förstår man bättre vartåt det barkar, och i väntan på det oundvikliga krigsutbrottet (och efter att ha mist ett barn i mässling & lunginflammation) reser de mycket unga makarna Romilly till USA. De hankar sig fram på småjobb och bedrägerier och amerikanernas välvilja. När det står klart att Storbrittannien väljer den antifascistiska sidan reser Esmond hem för att strida. Han dör 1941. Jessica är kvar i USA, men där slutar boken. Jag vill ha mer!

* Jessica beskriver Unity, Boud kallad (de hade ett hemligt språk som barn), som sin favoritsyster för att hon var modig, rebellisk, den som gick före. Unity skrämde iväg de flesta av guvernanterna. (Utom den som lärde dem att snatta.) När Unity sen blev passionerad nazist delade hon och Decca fortfarande rum. Det är från den tiden fönstret är fullt av swastikor respektive hammaren & skäran, som flickorna ristade in med sina diamantringar. Att Unity gick åt det håll hon gjorde var en stor sorg hos Jessica, som älskade henne trots allt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag hoppar på Bokbloggarnas litteraturpris och nominerar följande:
Sofi Oksanen — Utrensning (fem poäng)
Josefine Sundström — Vinteräpplen (fyra poäng)
Sen fuskar jag lite för jag läste den på engelska och då är den ju utgiven 1976, men om nu den svenska översättningen kom i år så säger jag:
Richard Yates — Easter Parade (tre poäng)
Och sen har jag bara läst för gamla böcker :-(.
Anita Goldmans Om jag så måste resa till Los Alamos missade med bara ett par månader…
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »