Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 november, 2010


Det är med flit jag väljer en omslagsbild där baksidan syns, med de tolv hängda unga kvinnorna. ”Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också”, skriver Atwood i förordet.
Det här är en underbar bok. Myten i sig är så stark, och Margaret Atwood klär den i så klar och ändå sällsamt poetisk prosa. Hon vänder på hela perspektivet när hon låter Penelope berätta sin egen historia: om modern, najaden, som trivs bäst i vattnet och fadern som försöker dränka henne när hon är liten. Om bortgiftet vid 15 års ålder, rivaliteten med kusinen Sköna Helena, ensamheten på Ithaka där hon inte känner någon under Odysseus långa bortovaro (som också är kusinens fel). Hur Penelope gör de yngsta pigorna till sina förtrogna, och försöker trösta dem när de blir våldtagna av friarna.
Penelope talar från Hades där hon tillbringat de senaste två, tre tusen åren, och lyssnat på skitsnacket och lögnerna om vad som egentligen hände. Atwood ger också pigorna röst i en grekisk kör som gycklar och anklagar. Det är så bra. Läs!

Förutom Odysséen så stöder sig Atwood på Robert Graves Greek Myths. Mitt nördhjärta klappar hårt. Att just hon skriver just om denna myt känns helt logiskt, som sagt.
Penelopiaden var den andra boken som gavs ut i Mytserien och det råkar vara den andra jag läser. Så nu känns det som att jag kommit igång lite med detta projekt, som jag tänkt på i flera år.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Det var både intressant och informativt att läsa Margaret Atwoods Mitt nyfikna jag, som består av texter från 1970 till ungefär nu. Samtida med en stark våg av kvinnorörelsen, som präglat henne mycket. Jag tycker om det hon berättar om sitt eget skrivande: Tjänarinnans berättelse, Alias Grace, och andra. Dessutom tycker jag att glimtarna ur Atwoods liv är spännande. Hon har flyttat mycket, både inom Kanada och utomlands. Mycket av hennes skrivande har också ägt rum på tåg eller i hyrda hus med tangentbord på andra språk. Hon måste vara väldigt bra på att gå in i sig själv och fokusera.
Hon väljer flera av mina favoritförfattare att recensera: Ursula K LeGuin, Toni Morrisons Älskade (när ska jag läsa om??), Gabriel Garcia Marquez. Hon skriver också om George Orwell, framför allt om Djurfarmen, och nu är jag övertygad om att de där otäcka grisarna (nasseronerna? Vad heter de? nassonger) i Oryx och Crake släktar i rakt nedstigande led från Napoleon och Snöboll.
Dessutom fina porträtt in memorian av Angela Carter och Carol Shields. Margaret Atwood var vän med båda två.

Jag får också stark lust att läsa en kanadensisk författare vid namn Thomas King, som skrivit noveller. Och — oväntat — Dashiell Hammet som Atwood skriver långt och mycket intressant om. Den hårdkokta deckarens urfader. (Den essän innehåller förresten en hänvisning till Jonathan Lethems Moderlös i Brooklyn, bara en sån sak. Hon har läst mycket deckare, den goda Atwood.)
Det finns även en intressant essä om ”Hon”, en bok av Richard haggard som heter She och som lästes av stora skaror. Från denna Hon — som var stark och skrämmande och vacker, både ond och god, en drottning och en skallig liten apa — drar Atwood paralleller till Galadriel/Honspindeln (som ju Gollum bara kallar ”she”) och andra litterära kvinnogestalter. Hon är mycket för att se myterna och urgestalterna omforma sig genom seklerna, det är spännande tycker jag. Att hon sen har skrivit i Mytserien känns helt logiskt, och att hon valde just Penelope förvånar mig inte eftersom hon hänvisar till Odysseus titt som tätt.
(Ursäkta namndroppandet, det kan inte hjälpas.)

Vi har diskuterat tidigare här, bland annat om Oryx och Crake och om det märkliga faktum att kanadensisk litteratur knappt fanns när Atwood var ung.

Read Full Post »