En familj — August Osage County är tre timmars såriga uppgörelser, rasande utbrott, människor som försöker älska varandra men som sitter så benhårt fast i sina sedan länge fastslagna roller att de inte står ut.
Marie Göranzon är lysande, briljant, formidabel som den pillerknaprande mamman Violet. Hon äger scenen varenda sekund hon är där (jag till och med tittar på hennes fötter i sängen under Jan Malmsjös inledande scen). Helt fantastiskt bra, jag kan inte hitta tillräckligt många superlativer för att beskriva Göranzons föreställning som den egoistiska knarkaren som måste säga elakheter, förklädda som ”sanningar”. Så. Jävla. Bra.
Marie Göranzon backas upp av en ensemble med Ingela Olsson i spetsen, som den äldsta dottern Barbara, den lyckade. Men nu kommer hela livet rasande ner omkring Barbara också. Mannen har en yngre älskarinna och är på väg ifrån henne, och den 14-åriga dottern röker maja och håller på att upptäcka sin sexuella makt. (Jag älskar Ingela Olsson men kanske att hon spelar över lite, lite på slutet?)
Kristina Törnqvist spelar andra systern Ivy, hon är en sån där skådis jag känner igen så väl men inte kan placera varifrån. Samma sak med Thomas Hanzon. Och så är Börje Ahlstedt med, han spelar en snäll man som försöker medla mellan sin fru och sin son. Alla är bra, väldigt bra. Svensk skådespelarelit av högsta klass.
Dessutom hade vi väldigt bra platser, rad 4 som i praktiken är rad 2. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka ut handen och killa Ingela Olsson på tårna när hon och maken la sig för att sova/gräla.
Svenskan tycker så här och Dn så här. Jag håller med DN om att det blir lite för mycket skratt från publiken, men samtidigt är det så sant: mitt i ett uppslitande gräl klämmer någon i med en djupt humoristisk replik och man skrattar mitt i det nattsvarta eländet.
Tracy Letts är en amerikansk pjäsförfattare som tydligen är väldigt i ropet just nu, En familj spelas i Göteborg också och ska spelas på Östgötateatern. Jag tror inte att någon av dem är eller blir lika bra som den här föreställningen.
Jag har intervjuat Marie Göranzon en gång och då nämnde hon att Dramaten aldrig var önskad med gästspel i Linköping. Hennes egen teori var att Östgötateatern inte vill ha den konkurrensen. Jag är i alla fall mycket glad över att äntligen ha besökt vår svenska nationalscen, om än ”bara” den lilla. Det här är det allra bästa jag har sett. Hittills har inget kunnat hota Margareta Krooks magnifika tolkning av Gertrude Stein, och det är svårt att jämföra en en-kvinnas-föreställning med ensemblespel, men jo, det här är det bästa.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om En familj — August Osage County, Marie Göranzon, Tracy Letts, Jan Malmsjö, Ingela Olsson, Dramaten, Kristina Törnqvist, Thomas Hanzon, Börje Ahlstedt, teater, svart humor
snowflakes in rain 