Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Bloggen fyller två år

Grattis kära lilla blogg! Snowflakesinrain fyller två år idag. Det roligaste med bloggen är fortfarande att diskutera med andra läsare/bokbloggare och så tycker jag helt egocentrerat att det är kul att gå tillbaka och läsa vad jag själv tyckte om någonting.
Lite statistik: Detta blir det 943:e inlägget. Jag hade tänkt ge en bok till den som skrev den 5000:e kommentaren, men klantade mig så att det blev jag själv. Sen tänkte jag ge till den 6000:e, men det blev min egen dotter så det kändes fånigt. Nu är det 6 103 så kanske blir det till den 7000:e då.
I år har jag inte varit med i några särskilda utmaningar, det är på sätt och vis lite trist men också skönt att vara utan press. Busiest day var söndag 4 april då Svenskans korsord tydligen hade tema Sylvia Plath.
En av de roligast diskussionerna var denna: Lesbisk subtext i Naturlig död?
Om hela bokbloggosfären tycker jag att det var en väldig fart i höstas, men att det blivit stillsammare under våren. Vi får se hur det blir året som kommer.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »


Herregud, vilken poet! Vilken målare!
(Bilden är gammal, hon var 60 år när hon dog 2003.)
Gunnar Harding har gjort ett jättejobb med dikter på lösa lappar i en kaotisk lägenhet och gett ut Tröst för ett tigerhjärta. Han skriver också väldigt fint om Margaretas liv, uppväxt i Luleå med frireligiösa föräldrar som ville att hon skulle ”bli något fint”. Det blev istället Konstfack, och herregud vilka målningar! Bokomslaget föreställer hennes mor som blir befruktad av Gary Cooper (kan vara ett skämt ;-)), nio månader innan Margareta Renbergs födelse. Varje detalj är betydelsemättad,

Anna Hallberg har skrivit bra i DN och Erik Bergqvist i Svenskan.

Dessutom får jag veta att hon ställt ut hos Galleri Marianne Ahnlund som låg i Umeå under många år och jag borde alltså haft tillfälle att se Renbergs utställningar, men det har jag alltså inte gjort. Damn. Marianne Ahnlund är den gallerist som på stående fot lät mig köpa en tavla på avbetalning för många år sen, så henne minns jag med värme.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

En liten flicka med svart hår och gröna ögon tycker om att fiska krabbor. Inget av de andra barnen vill leka med henne och flickan kan inte förstå varför. Hon uppfinner en låtsaskompis för att slippa vara ensam.
*
Sofia är den extremt framgångsrika författaren, ständig bästsäljare, stenrik och vacker — men fortfarande är det ingen som vill vara med henne. Och när ”vännerna” först lämnar återbud en efter en till middag, och hon sen får sitta ensam på restaurang på sin födelsedag, ja, då skulle Sofia helst ändå vilja vara ensam.
Problemet är att då kommer låtsaskompisen tillbaka. Svartsjuk och aggressiv.
*
Det här är inget för sena nätter eller ensamma kvällar. Jag blir rädd.
Det här är den tredje boken jag läser av Roman, och jag gillar dem ganska bra. Egentligen är det det psykologiska han skildrar allra bäst, mänskliga relationer, men skräckmomententen behövs också. Den första, Vigilante, handlar om en kille som lossnar totalt och börjar spöa upp folk som han tycker uppför sig illa. Den andra handlar om en kille som är paniskt mörkrädd och ger sig ut i skogen för att försöka bearbeta sin skräck. Han från Mörkrädd kommer tillbaka i den här, sånt är kul.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Fotoutmaning!

Nilla utan punkt har skickat vidare en utmaning som går ut på att visa den tionde bilden i sitt fotoarkiv. (Jag fick leta i ganska många fotoarkiv för att hitta en nummer 10 som inte visar nån människa.) Here goes: bilden föreställer en plats där jag tillbringat många timmar av mitt liv. Troligen har många som läser detta också varit där, men kanske inte tittat uppåt?
Evig ära till den som kommer på vad bilden föreställer, och den som vill får gärna fortsätta utmaningen. Alltså: tionde bilden i ditt arkiv.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


Detta är en film på en pjäs av min käre Sherman Alexie. Ett inlägg hos Ylvas läsdagbok utlöste ett starkt Alexiebehov just nu. Jag har hans senaste bok, War dances, som jag tänkt spara till i sommar, men nu vet jag inte om det går…
Filmen Smoke signals hade utgått ur sortimentet när jag kollade sist för nåt år sen. MEN: nu fanns den plötsligt hos cdon.com! HURRA!
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

I lagens limo är Michael Connellys första (?) bok om Mickey Haller, försvarsadvokat i Los Angelses. Jag har älskat hans böcker om Hieronymous Bosch, alla ända fram till Räven som blev en besvikelse. Så jag hoppades på nytändning med den här nye hjälten.
Men nej. Först och främst har jag svårt att börja heja på en snubbe som tycker det är finfint att få ut knarklangare och misshandlare på gatorna. Sen tycker jag att Connelly är alldeles för långrandig. Han beskriver liksom allt, två personer kan inte träffas på en pub och beställa biff utan att han måste förklara hur de gick fram till bordet, hur sofforna såg ut, hur de resonerade sig fram till vad de skulle äta, hur servitrisen tar upp beställningen, hur hon sen kommer tillbaka med maten… ja, sådär håller han på. Jag antar att det ska föreställa lokalfärg, och att han beskriver faktiska platser i LA, men det blir väldigt omständligt.
Mickey Haller har naturligtvis en dotter, som är märkligt osynlig. Och övervakningsband översätts ”tejp”. Störande.
I lagens limo har absolut sina poänger, framför allt i Hallers vänskapsrelationer (inklusive två exfruar) men någon Connelly på topp är det ändå inte. Men jag läser ut den.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Generalen väntar. Han sitter ensam och åldrad i sitt ungerska slott och väntar på sin gamle vän Konrad. I 41 år har han väntat. Och grubblat. Försökt förstå vad som hände den sista kvällen, och varför.
Konrad är på väg.
När generalen och Konrad var små var de oskiljaktiga. En vänskap så sann och nära att ingenting kunde skilja dem åt, trots att pojken som skulle bli generalen var rik och hade allt, medan Konrad var mycket fattig med föräldrar som försakade allt för hans skull. De följdes åt i skolan, de följdes till soldatutbildningen, och sedan generalen gift sig med Krizstina var Konrad en trogen och välkommen gäst på slottet. Det var middagar med vin och levande ljus, ända fram till den sista middagen.
Sándor Márai berättar sin historia i cirklar. Man får en glimt av en händelse eller en person, som sen återkommer några sidor senare och man får veta mer. Jag fastnar, jag vill veta vad det var som egentligen hände den där kvällen för 41 år sen. Miljön är ett gammalt Europa, före världskrigen. Men kejsardömet, det Habsburgska riket, är förstås lika dödsdömt som de två gamla männen.
Slutet av boken formar sig till en monolog: generalen summerar sitt liv. Konrads liv. Krizstinas liv. Musiken. Jakten. Kärleken.
”Allting upprepar sig, saker och ord går runt i cirklar, ibland cirklar de kring hela jorden och sedan möts de, berör varandra och avslutar något”, säger han liknöjt, oberört.
Bokoffer har skrivit mycket intressant om sin läsning av Glöd, och bjuder på flera fina citat.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Stränga ord från Fran Lebowitz. Jag älskar hennes resonemang om att en bok inte ska vara en spegel, den ska vara en dörr.
Siri Hustvedt berättar att hon läste Austen som 13-åring i Reykjavik (samtidigt som hon läste Jane Eyre alltså).

Här en kort biografi, av en privatperson tror jag:

Och här sista hemmet, i Hampshire.

——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det har uppstått en Peter Pohl-diskussion i ett helt annat inlägg. Jag lägger upp Monica Nordström Jacobssons kommentar här istället så att fler kan läsa den:

Jag skulle vilja dra uppmärksamheten till att det kommit ytterligare en bok av Peter Pohl under våren – den heter ”Berättelser från Sommarhemmet” och kan köpas via förlaget Podium enligt principen print-on-demand, det vill säga att man handlar direkt från förlaget och boken skickas, tillsammans med en faktura, till den adress man uppger. Podium hittar den intresserade här: http://www.podium.nu/ (jag hoppas att detta inte räknas som rkelam och därmed som olämpligt).

Samtliga böcker om Micke (utom just den nyutkomna) behandlas av Wiveca Friman i hennes avhandlig ”Växandets gestaltning i Peter Pohls romansvit om Micke” Det är en mycket läsvärd bok, givetvis för alla Pohl-entusiaster, men öven för den som är intresserad av narratologi. Det Wiveca Friman gör, är nämligen att hon ingående studerar Micke som berättare genom att beskriva hans utveckling genom romansviten. Wiveca pekar också på många intressanta intertextuella referenser i romanerna. Avhandlingen finns listad bland skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet där den har nummer 82. Jag har läst den med stor behållning! Sedan har jag givetvis läst romanerna – inklusive den senaste boken som kanske inte är att beteckna som en regelrätt roman – och uppskattat även dem.

Eftersom jag är så gammal att jag minns när dinosaurierna vandrade på vår jord, är cyberrymden och därmed bloggvärlden inte de fora jag besöker flitigast (och jag har definitivt svårt att följa och förstå alla kringelikrokar diskussionerna tar). Därför har jag hamnat här lite sent, kan jag se och tycka. Jag är dock absolut intresserad av att fortsätta Pohl-diskussionen. Jag skulle exempelvis gärna höra vad andra har att säga om såväl ”Nu heter jag Nirak” som ”Sekten”.

Hälsningar

Monica
————————
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Vi diskuterade det, dottern och jag, apropå alla dessa krimmare som alltid misslyckas med att förstå sig på sina närmaste: fruar, män, barn, föräldrar… och samtidigt är djupt psykologiskt insiktsfulla när det gäller att lista ut hur brottslingarna tänker och känner. Hur trovärdigt är det egentligen?
Harry Hole, John Rebus, Hieronymous Bosch, Hanne Wilhelmsen (men hon är åtminstone nykter).

Mer trovärdiga är då Ann Cleeves Jimmy Perez och Tony Hillermans Jim Leaphorn, som båda är besatta av Att Förstå. Förstå varför människor gör som de gör, som är djupt intresserade av människor helt enkelt.

Read Full Post »

Till Patti Smith på Kulturhuset nästa vecka. Jag kan inte gå, men försöker komma över min bitterhet genom att minnas konserten från sommaren 2008 och allt jag tänkte på när jag läste Just kids. Och så hoppas jag på att få läsa många bloggposter om det sen. Skriv! (Ni får gärna lägga in länkar här.)
Uppdatering: Det blev inställt. Mycket tråkigt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Inledningen i Pansarhjärta är helt underbar. Kaja Solness flyger till Hongkong för att övertala den nerdekade Harry Hole att komma tillbaka till Oslo och jaga en misstänkt seriemördare. Harry har inte bara supit ner sig, han har även börjat med opium och är jagad av Triaden för en skuld. Med lock, pock, hot och känslomässig utpressning får Kaja med sig Harry. Sen tror hon att hon tappat bort honom på Gardemoen, Oslos flygplats, men det är bara tullen som huggit Harry Hole. När polischefen kommer för att möta ser han sin favoritkommissarie böjd över ett bord med en tullares latexklädda hand mellan skinkorna.
”Var det skönt för dig också?”, frågar Harry när han släpps.
När jag läser vidare inser jag att jag måste ha missat en bok, den förra, för nu är Rakel och Oleg borta ur handlingen. Vilket förstås hänger ihop med Harrys extrema självdestruktivitet. Men hjärncellerna finns på plats hur marinerade i Jim Beam och skuldkänslor de än är, och Hole börjar genast se sambanden mellan morden på tre helt olika kvinnor.
Det här är en av de bästa från Nesbø hittills, och det vill inte säga lite. Han har slutat ta livet av varenda kvinna som Harry blir kär i, och det är en stor lättnad. Deckargåtan är bra, som läsare förs jag åt olika håll och precis när jag tror att jag fått skymten av ett mönster så vrider Nesbø på kalejdoskopet en gång till och allting ändras. Jag sväljer (nej, inte bokstavligt!) märkliga tortyrredskap från Kongo som Kung Leopolds äpple, och det faktum att norsk polisbudget tillåter resor till både Asien och Afrika lite på en höft. (Visst måste Nesbø själv vara mycket berest? Flera av hans böcker innehåller ju resor tvärs över jordklotet.) Dessutom blir jag väldigt förtjust i karaktären Katrine Bratt som är nån sorts datorgeni som sitter inne på mentalsjukhus. Hon kanske introducerades i Snömannen?
I konceptet alkoholiserad ensamvarg till mordutredare ingår som alla trogna deckarläsare vet en rejäl portion skam, skuld och dåligt samvete. Eftersom Harry inte har några barn så är det i relationen till sin döende far och utvecklingsstörda syster han får älta sina mänskliga tillkortakommanden. Och det är trovärdigt här också. Rädslan, tystnaden. Det alkoholister gör är ju att fly, och Harry är inget undantag.
Men även om Harry Hole är en djupt misslyckad människa, så är han en väldigt bra polis. Och det här är en väldigt spännande bok. Tack Piratförlaget för recex.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

1. Eric och Pam (rätt fånig)

2: Jessica (bäst)

3: Sookie, Tara, Lafayette (jag älskar Lafayette)

——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Paul Hjelm lyssnar på trumpetaren Miles Davis i Arne Dahls Europa blues, Jo Nesbøs Harry Hole lyssnar på Miles Davis i kommande Pansarhjärta. Så vi kan väl lyssna lite också.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »