Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dramaten’


Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.

Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.

Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.

På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.

Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


En familj — August Osage County är tre timmars såriga uppgörelser, rasande utbrott, människor som försöker älska varandra men som sitter så benhårt fast i sina sedan länge fastslagna roller att de inte står ut.
Marie Göranzon är lysande, briljant, formidabel som den pillerknaprande mamman Violet. Hon äger scenen varenda sekund hon är där (jag till och med tittar på hennes fötter i sängen under Jan Malmsjös inledande scen). Helt fantastiskt bra, jag kan inte hitta tillräckligt många superlativer för att beskriva Göranzons föreställning som den egoistiska knarkaren som måste säga elakheter, förklädda som ”sanningar”. Så. Jävla. Bra.

Marie Göranzon backas upp av en ensemble med Ingela Olsson i spetsen, som den äldsta dottern Barbara, den lyckade. Men nu kommer hela livet rasande ner omkring Barbara också. Mannen har en yngre älskarinna och är på väg ifrån henne, och den 14-åriga dottern röker maja och håller på att upptäcka sin sexuella makt. (Jag älskar Ingela Olsson men kanske att hon spelar över lite, lite på slutet?)
Kristina Törnqvist spelar andra systern Ivy, hon är en sån där skådis jag känner igen så väl men inte kan placera varifrån. Samma sak med Thomas Hanzon. Och så är Börje Ahlstedt med, han spelar en snäll man som försöker medla mellan sin fru och sin son. Alla är bra, väldigt bra. Svensk skådespelarelit av högsta klass.
Dessutom hade vi väldigt bra platser, rad 4 som i praktiken är rad 2. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka ut handen och killa Ingela Olsson på tårna när hon och maken la sig för att sova/gräla.

Svenskan tycker så här och Dn så här. Jag håller med DN om att det blir lite för mycket skratt från publiken, men samtidigt är det så sant: mitt i ett uppslitande gräl klämmer någon i med en djupt humoristisk replik och man skrattar mitt i det nattsvarta eländet.

Tracy Letts är en amerikansk pjäsförfattare som tydligen är väldigt i ropet just nu, En familj spelas i Göteborg också och ska spelas på Östgötateatern. Jag tror inte att någon av dem är eller blir lika bra som den här föreställningen.
Jag har intervjuat Marie Göranzon en gång och då nämnde hon att Dramaten aldrig var önskad med gästspel i Linköping. Hennes egen teori var att Östgötateatern inte vill ha den konkurrensen. Jag är i alla fall mycket glad över att äntligen ha besökt vår svenska nationalscen, om än ”bara” den lilla. Det här är det allra bästa jag har sett. Hittills har inget kunnat hota Margareta Krooks magnifika tolkning av Gertrude Stein, och det är svårt att jämföra en en-kvinnas-föreställning med ensemblespel, men jo, det här är det bästa.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Ikväll


… ska Mia och jag leta oss fram till Dramatens Lilla scen och se En familj Familjen. Det blir första besöket på Dramaten, så det är verkligen på tiden.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »