Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 26 juni, 2010


Det vet jag ju. Och om jag bara inte stått på en flygplats, och om jag bara inte läst tredje stycket av baksidestexten, så hade den här boken inte blivit köpt.

Det är de där orden ”travelling library” och ”mysterious leather-bound book” förstås, så förutsägbar är jag. Jag tror att jag inbillade mig att jag kanske skulle upptäcka en ny Alice Hoffman men se det gjorde jag inte.
Cecelia Ahern skriver en sorts chick lit för ungdomar, med magisk twist. Det är inte dåligt, absolut inte, det är lättsamt och kvickt och ganska insiktsfullt och med en hel del allvar (självmord, depression, svartsjuka). Kanske är det det faktum att Cecelia Ahern är irländska och född 1981 som gör mig benägen att tycka att hon är en efterföljare till Marian Keyes. Jag har läst summa en (1) Keyes, så jag kan inte kalla mig expert precis.
Cecelia Ahern har skrivit en bok som heter PS, I love you, som sålt stort och filmatiserats. Såna fenomen är det ju alltid kul att ha lite koll på, så jag surar inte över att jag läst en Ahern. Jag behöver bara inte läsa nån fler.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Tredje filmen i Douglas Sirk-boxen är från 1954 och baseras uppenbarligen på en bästsäljande bok. En kärlekshistoria med mycket snyft — på ett bra sätt.
Det är härligt att se Rock Hudson glänsa i sitt yrke. Hans död har överskuggat hans gärning, tycker jag, så att han blivit ”Hollywoodskådisen som dog i aids”. Rock Hudson är med i flera Sirk-filmer och det är ett nöje. Stor och maskulin är han också, sin tids Liam Neeson. (Minns en grafik i Svenskan för några år sen, som visade hur manliga Hollywoodskådisar bara blir kortare och kortare för varje år, medan de kvinnliga stjärnorna bara blir längre och längre. Nicole Kidman. Uma Thurman.)
Jane Wyman och alla andra runt omkring är bra. Vad man inte ser på trailern är blindglasögonen, vilket är lite synd. Det är ett par kattformade med mörka glas och vita bågar. Mycket tjusiga.
Jag skulle också vilja veta mer om den rödhåriga sköterskan Nancy. Hon finns alltid på plats, ställer upp, kan och vet och fixar. Hon lämnar dödsbesked istället för doktorn, hon kör med Hudsons rollkaraktär medan han fortfarande är en odrägligt självupptagen brat, och sen offrar hon en lång period av sitt eget liv för att följa med en annan människa. Ständigt Sjuksköterskan med stort S. Varför?
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Skådespelerskan Naomi kommer tillbaka för en kväll till den familj hon lämnade för många år sen, för att satsa på sin scenkarriär (som inte blivit någon större hit). Mellanbarnet Lily vill gå i hennes fotspår, äldsta dottern är arg för att mamma försvann och nu bara glider in som om ingenting hänt, lillpojken är märkligt oengagerad till en början.
Maken vet inte riktigt vad han vill.

Det är intensivt skådespeleri från flera håll, med Barbara Stanwyck i spetsen. Eviga frågor om kärlek, förlåtelse, frihet och frihetens pris. Livet. Kan man någonsin komma tillbaka? Kan man bli en förändrad människa — eller glider man in i samma gamla mönster? Är allting dömt att upprepas?
Det är 1910-tal och fruktansvärt jobbiga långa klänningar är vardagsdress för kvinnorna. Det är vad jag gillar sämst med den här filmen. Det jag blir mest gripen av är en scen nära slutet av filmen, mellan Naomi och hennes 10–12-årige son.
Barbara Stanwyck var föräldralös och kom från enkla förhållanden. Hon jobbade hårt och var respekterad av sina kollegor. Marilyn Monroe sägs ha sagt att Stanwyck var den enda som var snäll mot henne. 1944 var Barbara Stanwyck USA:s bäst betalda kvinna. Jennifer Jason Leigh berättar mer här:

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »