Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

Stugan vi bor i just nu visade sig vara välfylld med böcker. Bland annat vad som måste vara Sigge Starks samlade produktion. Och en massa från bokklubben Bra böcker, som Clownen Jac av Hjalmar Bergman som måste vara den bok som finns i flest svenska hem. Och så boken som jag älskade som 15-åring: På andra sidan midnatt av Sidney Sheldon. Jag minns att jag försökte pracka den på alla.
Jag har slagit mina lovar runt den… ska jag läsa om den eller ska jag inte? Å ena sidan är jag lockad för det är så mycket jag har glömt och jag vill återupprepa magin. Å andra sidan är jag ganska övertygad om att jag kommer att tycka att det är värsta dravlet… och varför förstöra en fin upplevelse 30 år senare?
Snart är det försent.

Read Full Post »

— Men vad ska jag läsa nu då? undrar dottern på besök.
— Kanske den här? föreslår jag och rycker ut Visst finns det gudar i Alabama ur bokhyllan.
Själv sätter jag mig i samma soffa med Joshilyn Jacksons andra bok, Mina två mammor. Så umgås vi i vår familj. 🙂
Mina två mammor har jag fått av söta Lena på Jag är jag, det lönar sig att klaga. Tack Lena!
Knasiga sydstatsoriginal, familjehemligheter, alkoholism, halvsekellånga släktfejder, tonårsmödrar som inte klarar av att ta hand om sina barn, massor av kärlek. I like! Och bara en sån sak som att bokens huvudperson Nonny har en mamma som är både döv och blind. Bokstavligen, alltså. Mamma Stacia bor med sin halvgalna syster Genny och tillverkar dockhuvuden. Genny blir attackerad av Nonnys biologiska mormors rottweiler. Nonny själv ligger i skilsmässa men ligger ändå med sin man. Den otrogne makens blivande fru… nä, nu säger jag inget mer. Den som gillar sånt här kommer att gilla Joshilyn Jackson.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Nej, denna Jean Rhys blev en besvikelse. Trots språkbehandlingen (jag överser med lite slarv i den svenska översättningen), de vassa iakttagelserna, miljöbeskrivningarna av ett toftigt, fattigt liv i 1920-talets Paris och London, och den mycket trovärdiga skildringen av isande ångest och handlingsförlamning.
Men jag står bara inte UT med huvudpersonen, Julia Martin. Hennes självömkan och tiggeri blir för mycket för mig. Jag äcklas av hennes sätt att haka på män och försöka förmå henne att ge henne pengar, hennes självupptagenhet och hennes fixering vid sitt falnande utseende. Det blir för deprimerande och för bittert. Jag vill ruska henne och skrika: Skärp dig för fan!
Bättre kan du, Jean.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


Den blå, den rosa, den orangea, den röda.
Virago förlag.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Det har gått många år sedan Olivias första dans. Nu är det 1930-tal och hon bor i London, är gift men separerad sedan en tid från maken Ivor. Hon bor hos väninnan Etty och hankar sig fram som assistent åt fotografen Anna, som är mycket skicklig men för sur för att bli populär.
En dag ringer Olivias mor och berättar att fadern är mycket sjuk. Olivia hastar till tåget och reser hem. På tåget träffar hon Rollo Spencer, som hon var förälskad i som flicka. Han är numera gift, förstås, men de inleder en relation.

Boken är uppbyggd i fyra delar. Resan hem, med en middagsbjudning hos familjen Spencer med starka återklanger från dansen i Invitation to the waltz. Det var senaste gången Olivia var där. Så kärlekshistoriens inledning, hur de stjäl sig till stunder, luncher, kvällar, några enstaka nätter och så äntligen en resa tillsammans till Österrike.
Tredje delen handlar om när Olivia upptäcker att hon är med barn. Hon vill egentligen ha barnet, men vet att Rollo inte vill och söker därför upp en läkare hon på hemliga vägar fått veta utför aborter. För att ha råd pantar hon smaragdringen hon fått av sin älskare. Under hela denna tid, med illamåenden och ensamhet i London, får hon aldrig några svar på sina brev och telegram till Rollo. Istället står lady Spencer en dag på trappan. Dialogen mellan dessa två kvinnor är magnifik och så djupt engelsk. Artighet in i döden även i de mest såriga konfrontationerna.
Fjärde delen handlar om slutet på kärlekshistorien. Om det nu är slutet?
Rosamond Lehmann är en mästare i att skildra underströmmar, hon är enormt begåvad. Ändå får den här boken inte riktigt lika högt betyg av mig som den förra. Kanske är det bara värmen.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Smaka på den här öppningen i Written on the wind, regisserad av Douglas Sirk:
(Det står fel årtal, den är från 1956)

Jag älskar dramatiken med alla de där oljetornen, mörka moln, alla grejer det står ”H” på för Hadley oil, och den gula sportbilen som får mig att associera till Daisy Miller och undergången. Och resten av filmen lever upp till den. Än en gång spelar Rock Hudson den rejäla, reko mannen, Mitch Wayne, som blir kär i en lika rejäl kvinna, Lucy Moore/Lauren Bacall. Tyvärr faller hon för Hudsons bäste vän, snorrike playboyen Kyle Hadley/Robert Stack som enleverar henne i sitt privatplan. Han slutar supa, gifter sig med Bacall, och de lever lyckliga i ungefär ett år. Trots att lillasyster Marylee Hadley/Dorothy Malone gör sitt bästa för att jävlas.
Som Sara på Glory Box så riktigt påpekar är det de dekadenta syskonens film.

I den senare delen av sekvensen här nedan är det pappan som är på väg upp för att tala allvar med Marylee, om hennes vana att ragga upp bilmekaniker och ta dem till sjaskiga hotell.

Dorothy Malone vann en Oscar för bästa biroll för den här filmen. Förtjänstfullt. Det enda jag stör mig på är hennes jättekonstiga sminkning, i vissa scener är hon nästan orange i ansiktet.
Lauren Bacall vill jag gärna se mer av, hon var en av de första av Hollywoodstjärnorna som jag lärde mig namnet på när jag var liten. Rubriken på detta inlägg är hennes replik till Marylee, cirka 90 sekunder efter att de träffats för första gången. Ett mycket belevat sätt att be nån dra åt helvete! (Bacall håller alltså på att borsta håret.)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
—————————————-

Read Full Post »

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Att försöka hitta sina favoritscener av Buffy the Vampire Slayer på youtube är helt hopplöst. Det är total översvämning av fan-videor därute. Så jag får falla tillbaka på den gamla hederliga officiella trailern.

Det jag helst hade velat ha här är en underbar scen från deras High school Prom, ni vet där det utses en queen och king och delas ut olika priser. Sist av allt stiger en av skolans elever upp på podiet för att dela ut ett helt nytt pris. Han håller ett så vackert tal: Om att de flesta inte känner Buffy, men alla känner till henne. Att konstiga saker händer i Sunnydale, sånt man inte pratar om, men på något sätt så finns ofta Buffy där och räddar dem. Att deras avgångsklass har den lägsta dödsfallsprocenten någonsin, och att de är tacksamma för det. Och så får Buffy komma upp och hämta ett gyllene paraply. Det är så vackert och gripande, men alla andra fans är tyvärr fixerade vid helt andra saker, så paraplyet syns bara lite här i början av denna miljonte Buffy/Angel-video.

Killen som håller talet till Buffy spelas förresten av Danny Strong, som spelar Doyle (skoltidningsredaktören, Paris pojkvän) i Gilmore girls. Kul att se honom igen.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


När hettan är outhärdlig (och jag tål den väldigt dåligt) och man ändå förväntas fungera och prestera, då går all kraft till det och inga hjärnceller blir kvar för att sysselsätta sig med bra böcker. Det är slöseri att läsa bra böcker, för jag förmår inte att uppskatta dem som jag annars skulle gjort. Och dåliga böcker vill jag ju inte läsa. Finns det någonsin en passande tid för dåliga böcker?
Lösningen på detta dilemma är förstås att läsa OM några av sina bra böcker. Gärna såna man kan utan och innan.

Så jag läser om Josephine Teys underbara Oskulden bedrar, där en stillsam småstadsadvokat plötsligt får två underliga klienter: mor och dotter Sharpe som påstås ha kidnappat och piskat en ung flicka för att tvinga henne att bli deras hushållerska. Denna Betty Kane ser ut som oskulden personifierad, medan the Sharpes alltså är ett udda inslag i stadsbilden redan innan hela affären brakar loss. Det blir inte lätt för Robert Blair vid Blair, Hayward och Bennet, som annars mest ägnar sig åt testamenten och golf.
Att träffa Marion Sharpe, som ser ut som en zigenerska, hennes sträva och lätt skrämmande mor med alla bra kapplöpningstips, den 40-årskrisande Robert och inte minst Ben och Stanley, bilmekanikerna som rycker ut när pöbeln bestämmer sig för att ta lagen i egna händer, det är som att återknyta bekantskapen med gamla vänner. Jag gillar också beskrivningarna av hur pressdynamiken fungerar och kritiken mot rättssystemet, och försöker ha överseende med tidstypiska idéer som att en viss sorts ögonfärg är liktydig med nymfomani och att det är en rejäl dos Englands-romantik.
Dessutom: en deckare som håller spänningen uppe utan att det sker ett enda mord. Jämför det med vad som skrivs nu!

Och så lyckades jag fylla en lucka i min Sayers-samling med att beställa hem Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben. Det är inte nån av de bättre, går inte att jämföra med mästerverket Kamratfesten, men jag vill naturligtvis ändå ha den. Och så blev jag så glad att jag fick den med just detta omslag! Även här minns jag grundintrigen, så jag kan lugnt njuta av allt det andra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Vad händer när en passionerad, genialisk konstnärssjäl möter en likadan? Därtill med samma födelsedag.
Det slår gnistor förstås, det tänds eldar, stora flammande bål, som slukar allt i sin väg. Nej, inte allt. Inte Konsten. Kärleken till Konsten är ändå starkare än den mest passionerade kärlekshistorien.
Käbi Laretei träffar Valentin Olsson i december 1958 och de börjar omedelbart brevväxla och avslöjar sina intima hemligheter för varandra. Hon ser så klart att här är det farligt, här är det något som kan komma emellan henne och hennes man, hennes familj med den lilla dottern. Ändå blir det så. Ett år senare är konsertpianisten Laretei omgift med den store regissören.
Ytterligare tio år senare är de skilda. Varför? På sin ålders höst sitter de i långa vänskapliga samtal och diskuterar varför det inte gick.
Den här boken består av Käbi Lareteis och regissörens brev till varandra, och hennes dagboksanteckningar. Båda kan formulera sig så vackert och levande, särskilt hon. Både hittar så väl i sina egna psyken, analyserar sina känslor, är besatta av ärlighet (igen, särskilt hon).
En mycket fin liten bok av en mycket spännande kvinna som tar sin konst på stort allvar. Ett citat från ett av de tidiga breven, där hon spelat in ett tv-program och var helt förbluffad av hur nöjda alla andra var efteråt:
”Hur fan kan det vara improviserat och otvunget när man inte noggrant har repeterat — kan _ni_ tro att det är möjligt?”
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Jag fick ett paket varje dag förra veckan, tror jag. Här ovan är de jag köpt.
Och så kom det en överraskning: Käbi Lareteis Vart tog all denna kärlek vägen? Som ni ser var hon inte alls gift med det där nationalmonumentet, hon var gift med Valentin Olsson!



Tack Vixxtoria! Förhistorien till denna överraskningspresent finns i diskussionsfältet här.

Read Full Post »


Väntar på dunsen av Dorothy Sayers Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben i brevlådan. Vill inte börja på nåt annat ifall den kommer idag.
Visst är Willie vansinnigt ful på det här omslaget, förresten?

Uppdatering: Den kom inte idag. Nähä.

Read Full Post »

Härlig läsning!
En skeptisk journalist, Walser, ska intervjua den mytomspunna cirkusartisten Fevvers, en stor vacker kvinna med vingar. Han tänker avslöja att vingarna är fejk. Efter en lång natt i den stökiga logen där Fevvers och hennes fostermor Lizzie gemensamt berättar om sina vedermödor i 1800-talets London; från Fevvers uppväxt i en bordell där hon lämnades på trappan med små fjuniga skulderblad i en korg med äggskal, via freakshows tillsammans med Sleeping Beauty och Tummelisa, till kidnappningar och hot om ritualmord, har Walser blivit så fascinerad att han följer med cirkusen, som clown. Jag blir så fascinerad att jag läser läser läser.

En cirkusdiva i den här, en filmdiva i Den nya Evas passion, en sjuttiofemårig baletthoppa i Wise children… hon gillar det glamorösa – och snusket därunder, Angela Carter. Kanske ligger det en sanning här, första gången Walser sminkar sig till clown och inte känner igen sitt eget ansikte:
… he experienced the freedom that lies behind the mask, within dissimulation, the freedom to juggle with being, and, indeed, with the language which is vital to our being, that lies at the heart of burlesque.

Vad mer? Ja, en illasinnad Storfurste, en tågkrock, ett privat sinnessjukhus för mörderskor, en tigertämjerska… och så The Educated Apes! Underbara chimpanser, liistigare än alla andra och mina favoriter.

Angela Carter är en fantastisk författare som dog alldeles för tidigt. Under den här bloggens levnad har jag också läst Den nya Evas passion, utgiven av Normal förlag. Det ger också ut Wise Children i svensk översättning nu i sommar för er som är sugna.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Dancing at the Edge of the World — Ursula K Le Guin (essäer, recensioner, tal)
Eldar och is — Birgitta Stenberg (självbiografiskt)
Slottet Dor — Daphne du Maurier och sir Arthur Quiller-Couch
Europa blues — Arne Dahl (deckare)
Om jag så måste resa till Los Alamos — Anita Goldman (reseskildring, undersökande, best of 2010)
Pansarhjärta — Jo Nesbo (deckare)
I ljusaste minne — Erica Jong (omläsning)
Glöd — Sándor Márai
I lagens limo — Michael Connelly (deckare)
Någon i din säng — Andreas Roman (skräck)
Tröst för ett tigerhjärta — Margareta Renberg (poesi)
Werewolves in their youth — Michael Chabon
Baba Jaga la ett ägg — Dubravka Ugresic
Roms portar — Conn Iggulden
Hotellmysteriet — Martin Widmark (barnbok)
…vatten… — Arne Dahl
Kungars död — Conn Iggulden
Svärdens fält — Conn Iggulden
The Rehearsal — Eleanor Catton
Kärlekens karusell — W Somerset Maugham
The Strain — Guilllermo del Toro, Chuck Hogan
Vänner för livet — Per Hagman
The book of tomorrow — Cecelia Ahearn
Woolgathering/samla ull — Patti Smith
Elin Wägner, Det första fotstegets moder — red Margareta Enge Swarts

(Lite Eleanor Roosevelt)

Read Full Post »