Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lily Bard’

Shakepeare's TrollopNä, det här var nog den sämsta Charlaine Harris jag läst.
En av Lily Bards uppdragsgivare blir mördad på ett otäckt sätt. Det är Deedra, som genomgående beskrivs som den promiskuösa kvinnan i det lilla samhället.
Det finns alltid en dålig kvinna, men det är tråkigt när det är någon i släkten, säger hennes gammelmorfar. Och boken igenom är det mycket tjat om alla Deedras karlhistorier, utan att det leder någon vart rent detektivt.
Ett stickspår med att Lily blir misstänkt är bara dumt. Vem mördaren var förstod jag på ett tidigt stadium. Men även om jag inte gjort det så hade den här inte varit spännande ändå. Trist, trist.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag läser just nu en roman om familjemedlemmar som aldrig når varandra, aldrig kan älska reservationslöst, barn som växer upp skyddslösa. Den är mycket bra, men jag pallar inte hela tiden med så ledsamma saker så jag måste sticka emellan med lite lättsmältare lektyr. Och då blir det gärna Charlaine Harris.
I tredje boken far Lily Bard under stor vånda till sin lilla hemstad Bartley för att vara med på förberedelserna inför systerns bröllop. Hennes pojkvän, privatdetektiven Jack, är också i Bartley för att leta efter en kidnappad flicka. Hon kan vara en av tre, däribland dottern till den man Lilys syster ska gifta sig med…
Boken är full av absurda kast mellan att hitta två blodiga ihjälklubbade människor och — tjohej — öppna presenter och hålla ”rehearsal dinner”. (Kan man säga ”övningsmiddag”? Finns begreppet alls på svenska? Jag har aldrig förstått det där, varför har man en låtsasmiddag egentligen, och tänk om den skulle bli mer lyckad än den riktiga?)
I varje fall så gillar jag Lily Bard. På baksidesetiketten står det Urban fantasy men det är det inte alls. Jag vet inte varför jag är så svag för Harris, men jag äger pinsamt många böcker av henne och fler lär det bli. Jag har tidigare skrivit om Shakespeare-serien här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag vacklade lite inför den första i Charlaine Harris serie om Lily Bard, men nu har jag bestämt mig för att jag gillar den här serien också. I Shakespeare’s champion är det en kroppsbyggare som hittas mördad i gymmet där Lily tränar. Det är förstås hon som hittar honom. Det är det tredje våldsamma döds- fallet på kort tid. Kort därefter börjar det dyka upp rasistiska flygblad, och stämningen i den lilla sydstatsstaden Shakespeare blir mer och mer hatisk.
Jag tycker att Harris har ansträngt sig mer med intrigen den här gången. Det är tätare berättat, och även om Lily Bard fortfarande snubblar in i saker i sin egenskap av hemhjälp åt olika hushåll, så känns det mer samman-hållet och trovärdigare i den här boken.
Som Sookie Stackhouse-fan känner jag igen renligheten, vardagsdetaljerna, det där småpysslet. Liksom Sookie har Lily en liten budget och måste jobba för att få mat på bordet. Och rasisttemat har förstår stora likheter med Fellowship of the Sun.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En vecka efter att jag läste den kan jag fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om Shakespeare’s landlord av Charlaine Harris. Det är första delen i en serie om Lily Bard. Lily försörjer sig på att städa hemma hos folk i den lilla lilla staden Shakespeare. Hon tränar kampsport, väldigt mycket kampsport, och vill inte ha med andra människor att göra. Men så råkar hon se hur någon skaffar undan ett lik, och blir indragen i en mordhistoria.
Jag har läst Charlaine Harris Sookie Stackhouseböcker förut, och där är formulan lättsmält underhållning med övernaturliga väsen. Det här ska kanske mer vara en deckare, men det är en deckare av typen jag normalt inte gillar, en där huvudpersonen liksom bara går omkring och allting bara händer henne och så kommer upplösningen in lite från vänster.
Men samtidigt gillar jag Lily Bard. Hon är en komplicerad person, med ett väldigt jobbigt förflutet, och hon försöker handskas med sitt liv som gått totalt i spillror.
Jag kommer att tänka på Harriet Vane, i Dorothy Sayers Kamratfesten, där Harriet skriver på en av sina vanliga lättsamma deckare och plötsligt börjar huvudpersonen få ett helt nytt, komplicerat och djupt känsloliv och då skär han sig mot omgivningen som är lika platt och trivial som förut. Sån är Lily Bard.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »