Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 november, 2009

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som att jag hade blivit skygg för liv och rörelse där borta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt där hemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktining och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris… Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden./…/

Ur Troll och människor, som jag ärvt av mormor, som delade födelsedag med Selma Lagerlöf. 20 november.
Hela talet kan läsas här på nobelprize.org.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »