Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘abort’

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

44-when-she-wokeDet finns en amerikansk klassiker av Nathaniel Hawthorne som heter The Scarlet Letter. Den handlar om en gift kvinna, Hester Prynne, som blir gravid med en annan man, och därför i en publik rättegång döms till fängelse och att bära ett stort rött A (för adulteress/ äktenskapsbryterska) på bröstet som ett tecken på sin skam. Hester Prynne är en mycket skicklig sömmerska, och istället för att sy dit en enkel blockbokstav så broderar hon ett fantastiskt vackert A, och försöker inte skyla sig. Hon avslöjar trots stark press aldrig vem fadern till barnet är, men läsaren förstår att det är en av männen som dömer henne. En ung präst. (Om jag inte minns fel.) Boken skrevs i mitten på 1800-talet.

Nu har Hillary Jordan skrivit en dystopi starkt inspirerad av The Scarlet Letter, och av Tea Party-rörelsens framgångar i USA. I ett framtidssamhälle vaknar Hannah Payne upp framför tv-kameror och med ett fullständigt rödfärgat skinn. Hon är nu en chrome, en Red. Rödfärgningen är straffet för att hon gjort en abort, vilket räknas som mord i framtida Texas. Hannah kommer från en djupt religiös familj och brottas med egna skuld- och skamkänslor, men liksom sin 1800-talssyster avslöjar hon aldrig vem pappan är vid rättegången. Och även i hennes fall är det prästen, en gift pastor Aidan som alla dyrkar.
De första 30 dagarna får vi följa Hannah i ensamhet framför tv-kameror, men sen släpps hon ut. Hennes far skjutsar henne till en sorts fundamentalistisk uppfostringsanstalt för vuxna kvinnor, som drivs av ett annat prästpar. Där är alla kvinnor röda eller orange, och lever ett extremt inrutat liv. Som en del i sin botgöring får alla som begått abort sy en docka, namnge den och bära omkring den överallt. Hannah är precis som Hester en skicklig sömmerska, och hennes docka blir också något alldeles fantastiskt.

Ungefär där är jag nu i läsningen, på denna hemskola/straffanstalt med angiveri, solidaritet, rädsla och förnedring. Men kanske är det ändå bättre än att slängas ut som paria i samhället? När Hannahs nyblivna vän Kayla tänker lämna vågar Hannah först inte följa med för att inte göra sin familj besviken.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »

Det har gått många år sedan Olivias första dans. Nu är det 1930-tal och hon bor i London, är gift men separerad sedan en tid från maken Ivor. Hon bor hos väninnan Etty och hankar sig fram som assistent åt fotografen Anna, som är mycket skicklig men för sur för att bli populär.
En dag ringer Olivias mor och berättar att fadern är mycket sjuk. Olivia hastar till tåget och reser hem. På tåget träffar hon Rollo Spencer, som hon var förälskad i som flicka. Han är numera gift, förstås, men de inleder en relation.

Boken är uppbyggd i fyra delar. Resan hem, med en middagsbjudning hos familjen Spencer med starka återklanger från dansen i Invitation to the waltz. Det var senaste gången Olivia var där. Så kärlekshistoriens inledning, hur de stjäl sig till stunder, luncher, kvällar, några enstaka nätter och så äntligen en resa tillsammans till Österrike.
Tredje delen handlar om när Olivia upptäcker att hon är med barn. Hon vill egentligen ha barnet, men vet att Rollo inte vill och söker därför upp en läkare hon på hemliga vägar fått veta utför aborter. För att ha råd pantar hon smaragdringen hon fått av sin älskare. Under hela denna tid, med illamåenden och ensamhet i London, får hon aldrig några svar på sina brev och telegram till Rollo. Istället står lady Spencer en dag på trappan. Dialogen mellan dessa två kvinnor är magnifik och så djupt engelsk. Artighet in i döden även i de mest såriga konfrontationerna.
Fjärde delen handlar om slutet på kärlekshistorien. Om det nu är slutet?
Rosamond Lehmann är en mästare i att skildra underströmmar, hon är enormt begåvad. Ändå får den här boken inte riktigt lika högt betyg av mig som den förra. Kanske är det bara värmen.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »