Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänta barn’

hysterosEn kvinna väntar barn. Det händer hela tiden, varje minut finns det miljontals kvinnor som väntar barn. Men den här kvinnan, som är ”hon” i Helena Granströms korta roman, är så uppfylld av detta med att bära en annan människa i sig att hon nästan försvinner själv. Gränserna för det egna jaget tänjs och bänds inifrån, och den enda som förstår och bejakar detta är titanen Kronos hustru Rhea med sina egna fruktansvärda erfarenheter av en kannibalistisk make.

Kvinnan som väntar barn är märkligt passiv, kanske på väg in i en depression? Mannen som väntar samma barn är mycket tyst. Oförstående, utestängd.

Det låter sorgligt, och det är sorgligt, och ett tag tänker jag fördomsfullt att det måste vara något allvarligt fel med vår tid när en kvinna får sådan panik av att inte kunna kontrollera precis allting. Men jag förförs och njuter av det poetiska och komprimerade språket, hur Granström mejslar fram orden och laddar dem med bilder och känslor. Nog minns jag också hur magen styvnade, och hur lätt det var att gråta.

Och sen tänker jag att Helena Granström är mycket modig, som vågar undersöka de här känslorna av invasion, av jagupplösning och rädsla och inte minst den starka, betvingande köttsliga lusten. Det har hänt mycket sedan Moa Martinson gjorde skandal med Sallys förlossning i ”Kvinnor och äppelträd”.

Först publicerad här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Masade mig iväg och såg Ulla Isakssons Nära livet på Östgötateatern igår kväll, och det var en upplevelse! Det börjar väldigt starkt med att Cecilia kommer in med blödningar och misstänkt missfall. (Redan där börjar jag gråta, minns när det hände mig — PANIKEN — men min lilla unge klarade sig tack och lov.)
Cecilia frågar sin man om han önskar att barnet ska klara sig, och får ett blaha-svar. Hela äktenskapet gungar där, och i morfindimmorna ser Cecilia klarare än någonsin.
På salen finns också Stina, fru Andersson, som har gått över tiden och rastlöst studsar omkring och är lycklig men frustrerad. Och så Hjördis, en ung flicka, som vet att pappan inte är att räkna med och som inte vågar berätta för sin mamma att hon är med barn. Hon tycker att bäbisar är äckliga. Gemenskapen som uppstår mellan dessa tre kvinnor, och syster Brita, är så där stark och varm som det kan bli med okända människor man delar en kort men betydelsefull tid med. Man öppnar sig, visar vem man är.
Bra skådespeleri, vacker koreografi och scenografi, bra musik. Sammantaget väldigt, väldigt bra, och jag är så glad att jag sett den.
Refrängen här var med:

DN recenserar, liksom Svenskan och Corren.
Nära livet blev film av Ingmar Bergman, vann pris som bästa film i Cannes 1958 och Ulla Isaksson vann pris för bästa manus. Den blev även känd som filmen där män svimmade, åtta stycken i norska Bergen. I går kväll fick föreställningen brytas för att en man säckat ihop, men han kunde gå ut själv till ambulansen så jag hoppas det gick bra.
Pjäsen ingår i Spetsprojektet, där regissören Jenny Andreasson satt upp pjäser av svenska kvinnliga dramatiker. Här bloggas det. Nära livet kommer att spelas i Örebro i januari, och sen blir det turné med Riksteatern i februari.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »