Mitt i förra månadens läsning av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, försvann författaren Ann Heberlein samma helg som boken kom ut. Det kändes hemskt för att det kom så nära, och därför blir jag glad att se att hon är med igen. (Även om ”dra ner på tempot” knappast är nån universallösning.) Hade jag kunnat hade jag gärna lyssna på hennes föredrag.
Ann Heberlein är också en av dem som skrivit om Konstfackseleven som fejkade en psykos. Heberleins röst är en av de viktigaste i den debatten, tycker jag. Även Channa Bankier har skrivit, här.
Uppdatering: I min strävan att hitta en bra sammanfattning om Foucalts syn på psykosen hamnade jag återigen hos… Ann Heberlein. Inte så mycket F, men intressanta aspekter på det här med normalitet, i Axess.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Channa Bankier, Konstfacksdebatten
Richard Hannay är tillbaka ”in the Old country” och finner det dödligt trist i jämförelse med hemma i Sydafrika. Han ger det en dag till, och då kommer grannen insmygande med en fantastisk historia om lönnmördarkomplotter och politiska förvecklingar som ska störta England i krig. När grannen mördas hemma hos Richard tar han över uppgiften att rädda landet, men han jagas inte bara av skurkarna utan också av polisen, i ett halsbrytande äventyr genom London och skotska hedarna.
snowflakes in rain 