Det är kanske 25 år sedan jag första gången läste Anaïs Nin, som då gavs ut av Bokförlaget Trevi. Nu minns jag inte om det var dagböckerna eller de erotiska novellerna samlade i Venusdeltat och Venusbarn som jag började med, men jag tror att de kom i samma veva. Det är också dagböckerna och erotiken som hon är mest känd för.
Nu i år har Sphinx bokförlag gett ut Nins debutbok, Incestens hus. Det är en liten tunn sak på bara 60 sidor, och då är två efterord inräknade.
Incestens hus publicerades första gången 1936. Jag läser den som en drömsekvens, och som en poetisk och ångestfylld skildring av jaget som vill spegla sig i en annan, gå upp i en annan. Det är det som är incesten, tror jag. Att älska sig själv i den andra. Ibland är den andra kvinnan Sabina, ibland är det jagets bror. Det är rymden, ädelstenar, färger, och en härva av lögner. Det är vackert och snårigt, svårt att greppa. Jag märker att jag i läsningen pustar ut lite grann när jag kommer till mer realistiska partier, där det känns skönt att få fast mark under fötterna.
Två smakprov:
Att älska utan medvetenhet, att röra sig utan ansträngning, i vattnets och begärets milda ström, att andas in upplösningens extas.
Ingenting verkar sant idag förutom guldfiskens död, den som brukade älska i dammen i nittio kilometer i timmen. Hembiträdet gav den en kristen begravning. Till maskarna! Till maskarna!
Efter att ha läst de två efterorden förstår jag mer, och då läser jag igenom Incestens hus igen. Är det då så viktigt att ”förstå”? Jag vet inte. Anaïs Nin är ju en av dessa författare vars privatliv överskuggar hennes verk, hennes liv har varit synonymt med hennes skapande. Eller kan man se det som att hennes liv var ett verk i sig? Hennes make Hugh Guiler/Ian Hugo sade: ”hon är inte endast en konstnär. Hon är definitionen av konst.” Hennes mångåriga älskare Henry Miller klagade å andra sidan på att han inte förstod Incestens hus. En intressant detalj är att hon gick i terapi hos en av Freuds lärjungar när hon skrev den. Jag tycker annars att Jung känns relevant här, om man vill tolka. Med surrealistiska eller varför inte symbolistiska glasögon.
Jag har ett gott öga till Sphinx förlag sen förut, efter att ha läst Leonora Carringtons Hörluren i deras serie Surrealismens kvinnor, bloggat här. Incestens hus har recenserats i DN och Svenskan, och på Dagensbok.com och Nittonde stolen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anaïs Nin, Incestens hus, surrealism, symbolism, böcker, Sphinx förlag,
[…] ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla […]