Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anaïs Nin’

Det är kanske 25 år sedan jag första gången läste Anaïs Nin, som då gavs ut av Bokförlaget Trevi. Nu minns jag inte om det var dagböckerna eller de erotiska novellerna samlade i Venusdeltat och Venusbarn som jag började med, men jag tror att de kom i samma veva. Det är också dagböckerna och erotiken som hon är mest känd för.
Nu i år har Sphinx bokförlag gett ut Nins debutbok, Incestens hus. Det är en liten tunn sak på bara 60 sidor, och då är två efterord inräknade.
Incestens hus publicerades första gången 1936. Jag läser den som en drömsekvens, och som en poetisk och ångestfylld skildring av jaget som vill spegla sig i en annan, gå upp i en annan. Det är det som är incesten, tror jag. Att älska sig själv i den andra. Ibland är den andra kvinnan Sabina, ibland är det jagets bror. Det är rymden, ädelstenar, färger, och en härva av lögner. Det är vackert och snårigt, svårt att greppa. Jag märker att jag i läsningen pustar ut lite grann när jag kommer till mer realistiska partier, där det känns skönt att få fast mark under fötterna.
Två smakprov:
Att älska utan medvetenhet, att röra sig utan ansträngning, i vattnets och begärets milda ström, att andas in upplösningens extas.

Ingenting verkar sant idag förutom guldfiskens död, den som brukade älska i dammen i nittio kilometer i timmen. Hembiträdet gav den en kristen begravning. Till maskarna! Till maskarna!

Efter att ha läst de två efterorden förstår jag mer, och då läser jag igenom Incestens hus igen. Är det då så viktigt att ”förstå”? Jag vet inte. Anaïs Nin är ju en av dessa författare vars privatliv överskuggar hennes verk, hennes liv har varit synonymt med hennes skapande. Eller kan man se det som att hennes liv var ett verk i sig? Hennes make Hugh Guiler/Ian Hugo sade: ”hon är inte endast en konstnär. Hon är definitionen av konst.” Hennes mångåriga älskare Henry Miller klagade å andra sidan på att han inte förstod Incestens hus. En intressant detalj är att hon gick i terapi hos en av Freuds lärjungar när hon skrev den. Jag tycker annars att Jung känns relevant här, om man vill tolka. Med surrealistiska eller varför inte symbolistiska glasögon.
Jag har ett gott öga till Sphinx förlag sen förut, efter att ha läst Leonora Carringtons Hörluren i deras serie Surrealismens kvinnor, bloggat här. Incestens hus har recenserats i DN och Svenskan, och på Dagensbok.com och Nittonde stolen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

temafranceTematrion hos Lyran handlar idag om Frankrike.
1. Alexandre Dumas (d.ä.) måste ha varit den allra första franska författare jag läste. De tre musketörerna, åh, vad jag älskade dem! Kamratskapet mellan Arthos, Porthos, Aramis och D’Artagnan. Och Greven av Monte Christo. Dumas hade en svår uppväxt som fattigt barn av blandras. Han skrev i följetongsform, och när han började lyckas hade han en författarverkstad, så det är kanske inte bara honom själv man ska tacka. En stor man rent fysiskt, och en storvulen personlighet. Sonen, Alexandre Dumas d y, lär ha sagt: ”Min far är ett stort barn, som jag fick när jag var mycket liten.”
2. Françoise Sagan Jag vet inte vad jag egentligen föll för hos henne, jag läste henne som ung. En bok om väldigt rika och olyckliga människor på en lyxkryssare, bland annat. Och Bonjour tristesse/ Ett moln på min himmel. Nu pockar behovet på att läsa om. Snart.
3. Anaïs Nin. Mest känd för sin Dagbok i flera band, men jag kom först i kontakt med hennes skrivande i antologierna Venusdeltat och Venusbarn. Nin berättar i företalet att Henry Miller fick 100 dollar av en anonym man, en samlare, för att skriva erotika. Senare fick Nin (och flera andra svältande stackars författare som levde på havregrynsgröt) ta över. Nin hittade på, plockade ur medicinska tidskrifter, försökte ta in sitt eget berättande. ”Koncentrera mer på sex. Strunta i poesin.” löd uppmaningarna från den anonyme samlaren. Men de är rätt poetiska ändå. Budoirer och strumpeband, franskt och perverst.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »