Leonor Fini — varför inte?

På Bildmuseet i Umeå, våning 5, pågår just nu en helt fantastisk utställning med Leonor Fini. Det är oljemålningar av kvinnor och män som ibland förvandlas till djur, tunna men explicita erotiska teckningar, fantasifullt designade teatrala masker — en är gjord av ömsat ormskinn och fiskfjäll! — och fotografier från Lenor Finis liv. Iscensatta och mer vardagliga. Dessutom en korsettstol i metall som vi inte fick röra vid, och en film där hon berättar och visar hur hon arbetar med akvareller.
På tidsaxeln läser vi fascinerat att hon träffade en man som hon levde med tills han dog 1980, men långt före dess träffade hon även en annan man som hon levde med. Samtidigt? Jo, samtidigt. De levde tillsammans alla tre, och där får vi förklaringen till några av målningarna.
På ett av fotona upptäcker jag till min glädje att Leonor hänger med Leonora, nämligen Carrington. Hennes bok Hörluren har jag skrivit om här och när hon dog 2011 här. Hörluren gavs ut i serien Surrealismens kvinnor från Sfinx förlag. De gav också ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla upp.
Men viktigast: Den som bor i eller har vägarna förbi Umeå: Missa inte!

Leonor och Leonora, två utmärkta prinsessförebilder.

Read Full Post »

RIP Leonora Carrington

Den surrealististiska konstnären Leonora Carrington är död. Hon är mest känd som konstnär, men skrev också. Till exempel Hörluren, som jag gillade mycket och skrev om här. Och en märklig berättelse om en debutant som inte vill gå på sin egen bal, utan skickar en hyena istället.

To yourself be true, then you’ll not be false to anyone.

———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Leonora Carrington, surrealism, Hörluren, hyena, debutant

Read Full Post »

Margareta Renberg!

Herregud, vilken poet! Vilken målare!
(Bilden är gammal, hon var 60 år när hon dog 2003.)
Gunnar Harding har gjort ett jättejobb med dikter på lösa lappar i en kaotisk lägenhet och gett ut Tröst för ett tigerhjärta. Han skriver också väldigt fint om Margaretas liv, uppväxt i Luleå med frireligiösa föräldrar som ville att hon skulle ”bli något fint”. Det blev istället Konstfack, och herregud vilka målningar! Bokomslaget föreställer hennes mor som blir befruktad av Gary Cooper (kan vara ett skämt ;-)), nio månader innan Margareta Renbergs födelse. Varje detalj är betydelsemättad,

Anna Hallberg har skrivit bra i DN och Erik Bergqvist i Svenskan.

Dessutom får jag veta att hon ställt ut hos Galleri Marianne Ahnlund som låg i Umeå under många år och jag borde alltså haft tillfälle att se Renbergs utställningar, men det har jag alltså inte gjort. Damn. Marianne Ahnlund är den gallerist som på stående fot lät mig köpa en tavla på avbetalning för många år sen, så henne minns jag med värme.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Margareta Renberg, Tröst för ett tigerhjärta, poesi, konst, Galleri Marianne Ahnlund, Umeå, Luleå, surrealism

Read Full Post »

Om jag kunde teckna skulle jag visa er Fågellandet

Jag önskar att jag var duktig på att teckna. Då skulle jag rita av intrigen, alla personer och trådarna dem emellan i Rikki Ducornets Fosfor i Drömlandet. Överst skulle berättaren stå, som skriver brev till sin vän/kollega Ved, för att locka honom till Fågellandet där märkliga fynd från 1600-talet upptäcks.
Därunder skulle jag teckna själva ön Fågellandet, med sin underliga flora och fauna (lôplôp-fåglar!) och sen persongalleriet bestående av: Fosfor (Nuño Alfa y Omega), kärlekskrank poet och extremt begåvad uppfinnare. Han är vindögd och har klumpfot men ett vackert själfullt ansikte. Fosfors styvfar Fogginius är en elak jävel, han omväxlande snyter sig i fingrarna och kliar sig på pungen, tvättar sig aldrig och håller heller aldrig tyst. Fantasma är inte mycket trevligare, han vill mäta, väga, dokumentera hela Fågellandet för att själv ha makten över allt och alla. Till sin hjälp har han flåbusen Yahoo Clay.
Extravaganza är en vacker kvinna som Fosfor älskar på avstånd. Hon kommer från en familj av människor som aldrig drömmer, till fadern, professor Tardanzas stora sorg eftersom han samlar på drömmar och har upptecknat alla han hört. Och så skulle jag anstränga mig alldeles särskilt för att fånga livligheten och sorgen hos den lille gossen Pulco, som får slita hund hos den ene elakingen efter den andre tills han till slut tas under professor Tardanzas vänliga vingar.
Runt alla dessa människor skulle jag rita alla tekniska pryttlar som Fosfor uppfinner; och särskilt bemöda mig om att få till okularskopet, som fångar bilder av människor på glas. Några av hans diktstrofer skulle jag klämma in här och var. I ett betraktande hörn sen forskaren Alicia Ombos och som en gubbe på ett moln svävande över dem alla Jonathan Swift.
Det är väldigt synd att jag inte kan teckna, jag hoppas ni kära läsare har livlig fantasi och kan föreställa er detta. Författaren Rikki Ducornet har livlig fantasi, kan jag säga. Jag berättar mer om henne en annan dag.
Fosfor i Drömlandet är utgiven av Sfinx bokförlag och ingår i serien Surrealismens kvinnor.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rikki Ducornet, Surrealismens kvinnor, Fosfor i Drömlandet, surrealism, böcker

Read Full Post »

Incestens hus — Anaïs Nin

Det är kanske 25 år sedan jag första gången läste Anaïs Nin, som då gavs ut av Bokförlaget Trevi. Nu minns jag inte om det var dagböckerna eller de erotiska novellerna samlade i Venusdeltat och Venusbarn som jag började med, men jag tror att de kom i samma veva. Det är också dagböckerna och erotiken som hon är mest känd för.
Nu i år har Sphinx bokförlag gett ut Nins debutbok, Incestens hus. Det är en liten tunn sak på bara 60 sidor, och då är två efterord inräknade.
Incestens hus publicerades första gången 1936. Jag läser den som en drömsekvens, och som en poetisk och ångestfylld skildring av jaget som vill spegla sig i en annan, gå upp i en annan. Det är det som är incesten, tror jag. Att älska sig själv i den andra. Ibland är den andra kvinnan Sabina, ibland är det jagets bror. Det är rymden, ädelstenar, färger, och en härva av lögner. Det är vackert och snårigt, svårt att greppa. Jag märker att jag i läsningen pustar ut lite grann när jag kommer till mer realistiska partier, där det känns skönt att få fast mark under fötterna.
Två smakprov:
Att älska utan medvetenhet, att röra sig utan ansträngning, i vattnets och begärets milda ström, att andas in upplösningens extas.

Ingenting verkar sant idag förutom guldfiskens död, den som brukade älska i dammen i nittio kilometer i timmen. Hembiträdet gav den en kristen begravning. Till maskarna! Till maskarna!

Efter att ha läst de två efterorden förstår jag mer, och då läser jag igenom Incestens hus igen. Är det då så viktigt att ”förstå”? Jag vet inte. Anaïs Nin är ju en av dessa författare vars privatliv överskuggar hennes verk, hennes liv har varit synonymt med hennes skapande. Eller kan man se det som att hennes liv var ett verk i sig? Hennes make Hugh Guiler/Ian Hugo sade: ”hon är inte endast en konstnär. Hon är definitionen av konst.” Hennes mångåriga älskare Henry Miller klagade å andra sidan på att han inte förstod Incestens hus. En intressant detalj är att hon gick i terapi hos en av Freuds lärjungar när hon skrev den. Jag tycker annars att Jung känns relevant här, om man vill tolka. Med surrealistiska eller varför inte symbolistiska glasögon.
Jag har ett gott öga till Sphinx förlag sen förut, efter att ha läst Leonora Carringtons Hörluren i deras serie Surrealismens kvinnor, bloggat här. Incestens hus har recenserats i DN och Svenskan, och på Dagensbok.com och Nittonde stolen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anaïs Nin, Incestens hus, surrealism, symbolism, böcker, Sphinx förlag,

Read Full Post »

Surrealistiska Hörluren är rolig läsning

92-åriga Marian Leatherby tillbringar dagarna med att kamma katterna för att samla hår till en tröja, spara på saker i burkar, och hälsa på sin bästa väninna Carmella. Marian tycker själv att hon inte gör en fluga förnär där hon bor i huset med sonen, svärdottern och ett barnbarn. Hon har slutat äta med familjen sedan tänderna trillat ut och hennes bordsskick blivit en aning ”okonventionellt”.
En dag får hon en hörlur av Carmella. Det hon får höra förskräcker: Familjen tänker sätta henne på ett hem för senila åldringar!
Och så blir det. Hemmet visar sig vara befolkat av de mest underliga och bisarra människor med märkliga hemligheter. Där frodas intrigerna och den religiösa fanatismen och ett mord begås innan tanterna hungerstrejkar, jagar den Heliga Graal och räddar världen. Eller nåt sånt. En driftig abbedissa som klär ut sig till man och en kull små varulvar har också roller att spela.
Hörluren ingår i Sphinx Förlags serie Surrealismens kvinnor som jag helt klart ska hålla ögonen på, och Leonora Carrington verkar vara en spännande kvinna som fortfarande är i livet.
Läs mer här och här. Eller ännu bättre, kolla in henne och hennes fantastiska målningar och skulpturer här:

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Hörluren, Leonora Carrington, Sphinx förlag, surrealism, gamla tanter, surrealistiska kvinnor, abbedissa, kamma katter

Read Full Post »