Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘erotik’

… skrev jag i Corren i lördags.

Glödhett med SM – för förlagen

Megasäljande fenomenet ”Femtio nyanser av honom” av E L James som recenserades (av mig) i Corren här i höstas, verkar ha fungerat som locket på ketchupflaskan. Plötsligt väller det fram böcker som handlar om sado-masochistiska relationer: Sophie Morgans ”Underkastelse – en sexuell självbiografi”, ”Åttio dagar gul” av Vina Jackson, ”Sirenen” av Tiffany Reisz. De två senare är dessutom trilogier precis som Femtio nyanser.

Jag gör ett försök med ”Sirenen”, som ges ut på Harlequin förlag. (Mina fördomar om vad som ges ut på Harlequin fick sig en törn där.)
På plussidan konstaterar jag att den kvinnliga huvudpersonen Nora är mer komplex och inte alls lika våpig som Anastasia i ”Femtio nyanser”. Hon är yrkeskvinna: författare och dominatrix vid sidan om.
På minussidan: hela intrigen med att en succéförfattare som Nora skulle ge all makt över sin bok till en sur redaktör, Zachary, känns helt orealistisk.
Och sen kommer dödsstöten för min läsning: blod. Vid blodspillan går min gräns, där slutar det handla om sex och blir istället misshandel.

Så efter knappa 100 sidor orkar jag inte med 300 till om vem som ska ligga med vem och vilka de har legat med förut. Det blir hejdå Tiffany Reisz, nu behöver jag inte läsa mer av dig.
Ingen av de andra lockar heller, det verkar som att det räckte med en SM-erotika för mig. Jag tyckte att ”Femtio nyanser av honom” var underhållande, men det räcker med den. Andra kanske tycker annorlunda, vi får se hur länge den här trenden varar.

Read Full Post »

”För många nycklar för många dörrar.
Porten som alltid, fönsterna, rullgardinerna.
Allting sker i andra rum. Och ändå är det
bara jag som bor i huset ingen vet ens var
det finns var finns mitt hus ligger det på
klippan vid havet det var där som horison-
ten, fanns det en gång en horisont och mitt
blod som dränkte horisonten vår tystnad
som dränkte mitt blod din puls mot mina
läppar morgonen då du stannade den morgonen.”

Ur Blodförmörkelse av Rut Hillarp, utgiven 1951. Hennes debutroman.

Rut Hillarp är ett sånt där namn som smugit förbi i periferin för mig, jag har haft en lite oklar bild av modernistisk poet och stilig kvinna, lite mystisk kanske. Passionerad. Tragisk. På nåt vis besläktad släkt med Edth Södergran, brinnande.
I höstas blev Hillarp aktuell, när vännen och eleven Birgitta Holm gav ut dels hennes dagböcker i urval, dels en biografi. Jag blev nyfiken på dagboken och lånade hem den, men de första sidorna avskräckte. Hon trånade efter en man som hon var tillsammans med, de hade flyttat isär men bodde vägg i vägg och genom denna vägg hörde hon hur han låg med andra kvinnor medan Rut låg och grät i kudden, galen av svartsjuka.

Så lyssnade jag på detta radioprogram, och kände att jag förstod Rut Hillarp bättre, att hennes sexualitet var lika viktig, viktigare? än hennes skrivande/skapande, att det fanns något här som jag ville ta reda på. Så det blev nya tag med dagboken. Och insikten att det där som jag blev galen på i början, hennes masochism och lidande, för henne var mycket mer och större än så. Hon VILLE lida. Hon var inte bara masochist i sitt sexliv (och det var inte alltid hon fick utlopp där heller, trots väldigt många försök), hon ville inte bara ha fysisk smärta, hon ville vara i total själslig och kroppslig underkastelse.

Samtidigt var hon en glad och stimulerande, mycket uppskattad lärare på en flickskola. Hela sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som gymnasielärare.
Jag har inte läst hennes poesi, men medan jag läser i dagboken om hur hon skriver på sin debutroman Blodförmörkelse kommer jag plötsligt på: Jag har ju den! En liten grågul, solskadad sak som jag köpte på loppis för 20 kronor för några år sen. Så jag läser Blodförmörkelse och förundras. Att hon vågar vara så utlämnande. Den har ett lite högstämt språk, och jag hade nog inte förstått så mycket av den om jag inte fått veta saker i dagboken, men jag tycker om den. Vissa meningar är bara helt fantastiska.
Vi satt i min soffa och talade om allt som föll oss in, som om vi hade suttit där i tusen år och låtit våra röster mogna som milda frukter.

Blodförmörkelse är försedd med en liten brasklapp på baksidan. ”Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet (…)”. Hade detta varit idag så hade Rut Hillarp fått sparken från sin lärartjänst rakt av, men på den tiden kunde man skriva avancerad erotik och undervisa ungdomar utan att någon blev hysterisk, verkar det. Rut Hillarp påminner mig en hel del om Anaïs Nin, det där febriga. Jag vet att jag har en annan roman av henne, Sindhia, nedpackad nånstans. Den ska läsas. Och sen ska jag leta rätt på poesin. Det ska inte vara mitt fel om betydelsefulla kvinnliga författare blir bortglömda.

Mer om böckerna och Rut Hillarps liv finns att läsa i Svenskan, GP, DN och — kanske mest intressant — i Sydsvenskan (Eva Ström)
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det är kanske 25 år sedan jag första gången läste Anaïs Nin, som då gavs ut av Bokförlaget Trevi. Nu minns jag inte om det var dagböckerna eller de erotiska novellerna samlade i Venusdeltat och Venusbarn som jag började med, men jag tror att de kom i samma veva. Det är också dagböckerna och erotiken som hon är mest känd för.
Nu i år har Sphinx bokförlag gett ut Nins debutbok, Incestens hus. Det är en liten tunn sak på bara 60 sidor, och då är två efterord inräknade.
Incestens hus publicerades första gången 1936. Jag läser den som en drömsekvens, och som en poetisk och ångestfylld skildring av jaget som vill spegla sig i en annan, gå upp i en annan. Det är det som är incesten, tror jag. Att älska sig själv i den andra. Ibland är den andra kvinnan Sabina, ibland är det jagets bror. Det är rymden, ädelstenar, färger, och en härva av lögner. Det är vackert och snårigt, svårt att greppa. Jag märker att jag i läsningen pustar ut lite grann när jag kommer till mer realistiska partier, där det känns skönt att få fast mark under fötterna.
Två smakprov:
Att älska utan medvetenhet, att röra sig utan ansträngning, i vattnets och begärets milda ström, att andas in upplösningens extas.

Ingenting verkar sant idag förutom guldfiskens död, den som brukade älska i dammen i nittio kilometer i timmen. Hembiträdet gav den en kristen begravning. Till maskarna! Till maskarna!

Efter att ha läst de två efterorden förstår jag mer, och då läser jag igenom Incestens hus igen. Är det då så viktigt att ”förstå”? Jag vet inte. Anaïs Nin är ju en av dessa författare vars privatliv överskuggar hennes verk, hennes liv har varit synonymt med hennes skapande. Eller kan man se det som att hennes liv var ett verk i sig? Hennes make Hugh Guiler/Ian Hugo sade: ”hon är inte endast en konstnär. Hon är definitionen av konst.” Hennes mångåriga älskare Henry Miller klagade å andra sidan på att han inte förstod Incestens hus. En intressant detalj är att hon gick i terapi hos en av Freuds lärjungar när hon skrev den. Jag tycker annars att Jung känns relevant här, om man vill tolka. Med surrealistiska eller varför inte symbolistiska glasögon.
Jag har ett gott öga till Sphinx förlag sen förut, efter att ha läst Leonora Carringtons Hörluren i deras serie Surrealismens kvinnor, bloggat här. Incestens hus har recenserats i DN och Svenskan, och på Dagensbok.com och Nittonde stolen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »