Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jennifer Lash’

bloodtiesJPGDet här är den bok som jag inte klarade av att fortsätta läsa, då i månadsskiftet september/oktober. Jag gjorde ett försök till, men efter att ha fått ett nytt litet barnbarn, en gosse, klarade jag inte av den fasansfulla skildringen av när Dolly skakar sin lille son Spencer, sex veckor gammal. Så fullständigt genomhemskt, det bara gick inte att läsa. (Jo, jag kan se att det är väldigt ”bra” skrivet, trovärdigt och inlevelsefullt, men det gör ju bara hela saken värre. Och att Dolly haft en urjävligt uppväxt med en galen mor och sen blir hon våldtagen och sen misshandad av sin far och sen kär i en fullständig egocentriker, Lumsden, som i sin tur har en totalt känslokall mor och ett mähä till far, ja, det orkar jag inte bry mig om. Jag kan inte se något annat än den lille bebisen, sex veckor gammal.
Så där tog läsningen slut.
Men häromdagen tog jag upp den igen. På något vis har dessa människor stannat kvar hos mig. Den totala misären. Och nu pressade jag mig igenom lille Spencers eländiga liv, hur hans enda fysiska kontakt med sin mor är när han lyckas få henne att slå honom. Total misär, sa jag det? En väninna till modern, Tug, flyttar in och försöker bringa lite vanlig vänlighet och ordning, men då har Dolly börjat dricka och har herrbekanta och…, ja det blir så att Tug tror att farföräldrarna måste vara mer normala, de är i alla fall välbeställda. Så Tug tar med sig Spencer till Irland och sagda känslokalla farmor, Violet Farr. Hon är mer än känslokall, hon är nån sorts antisocialt freak, men Spencer får i alla fall lite vänlighet från tjänstefolket. Tills nästa katastrof.
Och nästa, och nästa…
Vid ett tillfälle, en kort period, är Spencer faktiskt lycklig. Där tänkte jag sluta läsa, för att få sluta på plus liksom, och inbilla mig att hans liv tar en annan vändning. Men jag slutade inte tillräckligt snabbt, så det hann hända mer elände. Men allra på slutet, TACK TACK, kommer lite kärleksfullt familjeliv. Puh!

Så nu ångrar jag inte att jag läste den här, men jag vill inte heller rekommendera den till andra. Jag borde ha letat rätt på Jennifer Lashs bok om sin pilgrimsresa istället. Lash var alltså mamma till skådespelarna Fiennes, hon hade sex barn och en man och skrev flera böcker innan hon dog i cancer. Hon verkar ha varit en intressant kvinna, men kanske inte så gladlynt?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag står inte ut med allt våld. Det spekulativa våldet, det som känns som att författaren bara frossar i extremt övervåld, psykopati, tortyr. Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det blir allt mer sånt? Och då har jag inte ens läst Kepler!

Däremot har jag blivit blödigare, känsligare, det står helt klart. Jag stod inte ut med Jennifer Lash annars fina roman efter att ha läst skildringen av en mor som skakar sin lilla bebis. Då hade jag nyss fått ett nytt litet barnbarn, och bara tanken på att någon skulle kunna skada en sådan liten människa — NEJ.

Och jag var tvungen att sluta se The Wire, som annars var väldigt bra, efter att en kvinna dör av en överdos och blir dumpad i en container av gangstrarna som var på samma fest. Mer var hon inte värd för dem.
Jag står inte ut med sånt. Inte längre.

Och då har jag ändå läst deckare i hela mitt liv, långt innan de blev populära. Min första var Vic Suneson, den hette nåt med ”sju” i titeln och jag var nio år. Jag har ALLTID läst deckare. Men nu äcklar de mig. Kanske går det över, kanske inte.
Möjligen att jag kan göra undantag för The Golden Age, när det inte var så brutalt ännu. Dorothy Sayers vill jag behålla, men jag kanske hoppar över själva morden? Det finns ju två böcker utan mord. Och kanske har det här gått över lagom tills att Åsa Larsson kommer med nästa, om ett par år eller så.
Vi får se.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Långa bussresor går fint ihop med tjocka glansiga dyra tidningar. Intelligent Life är alltid intressant. I detta nummers långa artikel om Ralf Fiennes fick jag lära mig att hans mamma var författare och en mycket spännande person. Jennifer Lash hette hon.
Vanity Fair provade jag för första gången. (Uppdatering! Magasinet grundades av systrarna Mitfords morfar) Hollywoodnumret, med en underbart informativ och nostalgisk artikel om Callie Khouris skrivande och Ridley Scotts filmande av Thelma & Louise. Från början var Jodie Foster och Michelle Pheiffer påtänkta för rollerna, det är ju närmast omöjligt att tänka sig nu. Geena Davis fick tjata och lobba hårt, Susan Sarandon blev tillfrågad. Sarandon bodde i New York då, och hade inte hört allt snack som gjorde att alla Hollywoodaktriser var så intresserade. Davis ville egentligen spela den mer samlade Louise, men när Sarandon kom in i rummet med sin pondus insåg hon att det var Sarandon som var Louise.
En som fick tjata ännu mer för att ens ta sig till audition var Brad Pitt. Han och tre andra provspelade, och efteråt pratade produktionsteamet bara om de tre andra. Då var det Geena Davis som sa ungefär: Men hallå: blondinen!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »