Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Wait for me’

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det blev en bok över i Mitford-racet i höstas, och det var bra för nu känns det fantastiskt roligt att läsa den. Deborah Mitford var yngst av syskonen, äldsta barnet Nancy var hela 16 år äldre. Ingen var vidare glad över Deborah, ännu en flicka där det verkligen inte behövdes. Nancy påstod att ingen brydde sig om henne alls de första tre åren, utom hennes Nanny. Men på något vis blev hon så småningom sin fars favorit, kanske för att de delade kärleken till djur och natur.

Deborahs pusselbit av barndomen innehåller delvis samma händelser och platser som systrarna beskrivit: linneskåpet, de egenuppfunna språken & smeknamnen, alla smådjur och matvanor och rivaliteter. Men hon ger ett mycket ljusare och kärleksfullare porträtt av mamman, Muv, som ser sina barns behov och försöker se till att tillfredsställa dem. Deborah avskydde skolan och att vara hemifrån (tvärtemot exempelvis Decca). Så det blev bara en kort termin i skola, resten hemundervisning.

Här finns också ett helt annat porträtt av Nancy, som framstår som en mycket avundsjuk människa, som gärna skrämmer och hotar sin yngsta syster. Det klagar i och för sig inte Deborah så mycket över, Nancy var bara som hon var, men att Nancy i två olika samtal med underrättelsetjänsten (varav den andra gången på eget initiativ) förklarade att systern Diana var en fara för landet, det är för magstarkt. Tur att Diana aldrig fick veta det, anser Deborah.

Det är också intressant att läsa hur Deccas i sin egen Hons and rebels ack så romantiskt skildrade rymning upplevdes av dem som blev rymda ifrån. Inte riktigt lika romantiskt. Relationen mellan de två yngsta som stått varandra så nära återhämtade sig aldrig. Tragiskt inte minst eftersom båda kommer att dela sorgen i att förlora sitt förstfödda barn. DD mister sen också två barn till, varav den ena var tvilling och där hon först fick missfall med den första tvillingen. Tre små döda barn har gravstenar där det står att de levde i fyra, sju respektive fyra timmar. Kapitlet ”childbirths and deaths” måste ha kostat på att skriva.

(En vidrig historia: systern Pam blir gravid men hennes man vill absolut inte ha barn så de reser till Norge och skumpar fram på knaggliga fjällstigar tills hon får missfall. Det framgår inte om Pam ville eller inte ville ha barnet. Senare avskydde hon småbarn och älskade sina hundar. Hm.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »