Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sarah Waters’

ficktjuvenOch DÄR kom vändningen i Ficktjuven! Nu är jag helt bortkollrad, vad ska hända nu?
Den här boken är väl en tio år gammal, och har redan hunnit bli filmatiserad av BBC och allt. Men för mig är det första gången som jag fängslas av den föräldralösa Sue som växer upp i ett tjuv- och hälarnäste i en av Londons mörkare gränder. Hennes mor hängdes för mord, vem fadern var vet hon inte. Mrs Sucksby tycker mest om Sue av alla småttingar hon har hand om, och säljer henne inte vidare utan beskyddar henne. Hon får lära sig många matnyttiga saker för en karriär på brottets bana, och när bedragaren Gentleman kommer med ett förslag på en riktigt stor kupp säger Sue ja. Tretusen pund hägrar.
Sarah Waters berättar så där långsamt och detaljerat så man dras in i den laddade stämningen och den viktorianska tiden. Hon har alltid ett lesbiskt tema, och ofta handlar det om människor som rör sig mellan de lägsta samhällsskikten och de ganska höga. Moralen brukar vara ungefär lika låg på båda ställena.
Bilden nedan är från mini-tv-serien.
fingersmith 2

Read Full Post »


Tillsammans med Sidenfabriken är dessa tre sommarens bästa romaner. De får alla en best of 2012-etikett.

Jayne Anne Phillips Lark och Termite var ett fynd, som jag misstänkte när jag fann den. Stark, poetisk, vacker om storasyster Lark och lillebror Termite, som är utvecklingsstörd och rörelsehindrad. Han sitter i sin hemmabyggda rullstol och leker med ett blått band som han älskar över allt annat. Syskonen bor hos sin moster Nonie, som har sin egen speciella levnadshistoria. Föräldrarna är döda, pappan som soldat i Koreakriget. Den delen av historien tycker jag är så intressant, den är för mig fortfarande så pass okänd. Hela romanen utspelar sig under fyra dagar i slutet av juli, 1950 och 1059, och perspektiven växlar mellan Leavitt (pappan), Lark, Nonie och Termite. En magisk bok.

Kyssa sammet är Sarah Waters debut, som jag alltså läste först nu. Om ostronflickan Nancy som förälskar sig i music hall-artisten Kitty och reser till London för att bo och arbeta med henne. Nancy får både hårda & bittra och fina & kärleksfulla erfarenheter från artistsvängen på småteatrarna och den lesbiska subkulturen i huvudstaden under den viktorianska eran, dumpas och raggas upp, prostituerar sig och svälter och räddas och förälskar sig igen. Hon kallar sig själv och de kvinnor hon så småningom upptäcker är likadant funtade som henne för pojke/pojkar. En härlig bok med fantastiska miljöer.

Vibeke Olssons Krigarens sköld är en fortsättning på den storslagna kvartetten böcker om den enarmade Sabina. Här är det hennes son Callixtus som minns sitt liv, i ett långt, långt brev till sin son, Onesimus. Jag tycker att den här avslutningen är ännu bättre än böckerna om Sabina. Kanske för att det händer mer i en mans liv i Rom på den tiden? Eller kanske för att jag läste den i pocket och det blev så lätt, jämfört med den extremt tunga inbunda samlingen. Eller så är den helt enkelt bättre. Snudd på ett mästerverk, tycker jag.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Att Sarah Waters inte finns på svenska. Inte de böcker som jag ännu har olästa alltså. Har läst: Nattvakten, Främlingen i huset och Kyssa sammet. Och så var jag helt inställd på att läsa mer, allt, av henne, och gärna på svenska eftersom jag börjat så och eftersom översättningarna är underbara.
Men på adlibris finns de inte, inte ens som pocket. Extremt irriterande.
Fingersmith och Affinity … jag förstår ju att Waters knappast är sämre i original, men ibland är det så skönt att få läsa på svenska. Särskilt tjocka böcker.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Sarah Waters har skrivit en tjock och härlig, långsam spökhistoria. Hon bygger upp stämningar och dröjer vid dem på ett sätt som är en ren njutning att läsa. Jag tycker mycket om hennes språk.
Handlingen är rätt enkel. En manlig landsortsläkare, Faraday, kommer av en händelse på sjukbesök till ett stort gods, Hundreds hall, som han minns som vackert och pampigt när han som liten smög sig in där. Men glansen har falnat och Hundreds hall är nu förfallet: sidentapeterna lossnar från väggarna, fukten sprider sig, möbler och tavlor har sålts, mattorna är slitna, väggarna och taket missfärgade, lamporna svarta och speglarna spruckna. Familjen är fattig; gamla mrs Ayres, dottern Caroline och sonen Roderick som försöker driva godset vidare fast det styckas av i takt med att pengarna måste in. Allt skylls på Labourregeringen under premiärminister Atlee (1945–1951).
Men trots förfallet är Faraday lika fascinerad av huset som han var som barn, han gör sig ärenden dit och blir vän till familjen, trots att de står några pinnhål över honom på den sociala stegen. han är en lustig person på så vis att han har en enrom blick för detaljer; i ansikten, kroppar, miljöer, men han missar ständigt den stora bilden och vad som egentligen händer. Till exempel att han själv blir kär i Caroline. Dessutom hindras han av sitt rationella sinne och logiken att förstå allvaret i det som händer först Roderick, en krigsskadad bitter man, och sedan andra. Det är väldigt intressant att läsa den här direkt efter Den skakande kvinnan, för här kommer resonemangen om skuggjag, sublimering, okontrollerbara psykiska krafter igen i skönlitterär form.
”En varelse som drivs av alla gemena drifter och begär som det medvetna jaget hade hoppats kunna hålla undangömda, sådant som avundsjuka, illvilja och frustration.”
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


På bokrean: Theodor Kallifatides självbiografi (hörde honom på radio i samband med en av alla dessa Greklandskris-debatter och då framstod han som så klok), en Joyce Carol Oates som handlar om — vad tror ni? VÅLD och hur det påverkar människor, Sarah Waters Främligen i huset som jag hoppas mycket på, Sara Stridsbergs Darling river som jag inte längre kan undgå, Siri Hustvedts undersökning av sitt andra jag, den skakande kvinnan, som jag börjat på och som är väldigt intressant, och så Lilla Anna som leker med bollar. Den sista hoppas jag få läsa högt ur. 🙂
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »


Sherman Alexie-frossa, det är ju lätt hänt.

En maffig tjockis som alla andra redan har läst, och en liten liten tunnis av Shirley Jackson, hennes mest kända novell som tydligen ska vara oförglömlig. (Läskig, tror jag.)

För att jag vill göra en sån där tre månaders USA-rundresa nån gång, och Stephen Fry kanske kan lindra längtan. Och så Richard Yates som Ingrid hyllade hela sommaren i inlägg efter inlägg. Om jag lyckats tjata in Rosamond Lehmann till henne så är det väl inte mer än rätt att jag plockar hem en Yates, tänkte jag ungefär. 😉

Read Full Post »