Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘kristet’ Category

leibo1Först läst på science fiction classics-kursen 2008, då jag önskade att jag varit bättre bevandrad i bibeln och därmed förstått de kristna tankegångarna bättre. Det är en post-apokalyptisk skildring i tre delar, där kampen står mellan tro och vetenskap.

I min omläsning stiger personerna fram mycket tydligare. Broder Francis! Han som vid 17 års ålder som munknovis tillbringar fasteperioden ute bland vargarna, och stöter på en lättirriterad vandrare som medvetet eller omedvetet ser till att Francis hittar ett gammalt skyddsrum från tiden före Katastrofen. Där hittar Francis papper från den helige ingenjören Leibowitz, som klostret tillber och vill se heligförklarad. Genast börjar ryktet gå om att den vresige vandraren egentligen var en inkarnation av högst densamme Leibowitz, att mirakler skett och att rosor sprungit upp ur ökensanden i hans fotspår… Stackars Francis får till straff vänta sju år innan han får bli munk och efter en kort glansperiod dör han av en pil i pannan.

I den andra delen börjar vetenskapen göra sig gällande igen, i form av Thon Taddeo, högt begåvad tekniker. En av munkarna konstruerar en lampa efter Leibowitz ritningar och med hjälp av en dynamo och flera hårt trampande munkar får han den att lysa mitt framför ögonen på den tillreste Thon Taddeo som blir skakad.
Lysande är också dialogen mellan den dåvarande abboten och den vresige vandraren, juden Benjamin, som nu påstår sig vara nånstans mellan 2 000 och 5 000 år gammal, och väntar på en frälsare. Jag fäster mig också vid en figur som kallas Poeten. Han är ytterst skeptisk till Taddeo och vid en minnesvärd middag i klostret plockar Poeten ut sitt emaljöga och släpper ner det i ett glas med uppmaningen att hålla ögat på vad som sker efter att Poten skickas bort från bordet.
Detta emaljöga blir sedan i sig självt en relik några hundra år senare… då det i bokens tredje del återigen drar ihop sig till kärnvapenkrig.
Vetenskapen vann och vi måste alla gå under. Igen. Utom kanske några som räddar sig iväg i ett rymdskepp… och så kan det hela börja om igen.

What we learn from history is that we never learn from history, minns jag att min föreläsare konstaterade. Min bloggpost från 2008, en ganska bra genomgång av handling och teman, hittas här. Tilläggas kan att jag denna gång blir äcklad av kvinnan med ett extra huvud, jag känner inte alls den oskuldsfulla trösten som Miller vill förmedla.
leibo

Read Full Post »

wisdomfromthecouchJag minns inte nu var jag hörde om den här, men det var titeln jag föll för. Den är så bra! Undertiteln är Knowing and growing yourself from the inside out, och det säger precis vad den handlar om.
Jennifer L Kunst är psykoanalytiker och troende kristen. Hon skriver på ett befriande sätt där hon verkar förutsätta att hon har en intelligent läsare, eller en läsare som i alla fall har någon hum om sitt psyke, sin andlighet, och lite kunskaper inom psykologi i allmänhet. Till exempel när hon på klassiskt psykoanalytiskt vis tolkar några drömmar: hon förklarar då inte allt in i minsta detalj utan det är mer av ”ja, du fattar”. Och jag gör ju det. På samma vis relaterar hon till tolvstegsprogrammet, och plockar in andra sätt att ta itu med problem och växa som människa.

Jennifer L Kunst stödjar sig mycket på Melanie Klein, som utvecklade Freuds teorier om det undermedvetna och forskade på barn, ofta små barn. Kunst har därför med vårt inre barn som en förklaring till att vi ofta fortsätter göra samma dumheter och får samma dåliga resultat, förstås, trots att vi vet att vi måste göra annorlunda.

Verklighet, sanning, arbete, växande, kärlek, frid är kodord i denna bok som jag starkt rekommenderar. Kunst har en del av den där sträva ”no bullshit/inget svammel-attityden som Else-Britt Kjellqvist också har, fast med den amerikanska vänligheterna som smörjmedel då.

Ett citat som är så bra:
Life comes at you without mercy.
Det går rakt in till citat-samlingen.

Jennifer L Kunst bloggar här och har kolumnen A headshrinkers guide to the galaxy här och har blivit intervjuad om min älskade serie Gilmore girls här.

Read Full Post »

Det här med vintertiden är ingen enkel sak längre. Min kropp påverkas mer än förr, och sömnen kommer i olag. I natt vaknade jag strax efter två och kände mig klarvaken. Vid trehugget klev jag upp, gjorde kaffe, tog på mig två koftor och gick ut i trädgården för att titta på stjärnhimlen. Orions bälte var den första stjärnbilden jag kände igen. Karlavagnen fick jag leta lite efter för den gömde sig bakom taket. Som alltid önskade jag att jag kunde fler.

walkinthedarkDenna min nattliga lilla utflykt var inspirerad av Barbara Brown Taylor och hennes bok Learning to walk in the dark. Det är en utforskande bok där BBT berättar om hur hon och hennes man flyttade ut på landet för att kunna se stjärnorna och följa månens växlingar. Hon talar om hur hon var trygg i mörkret som barn, blev skrämd av det som ung och nybliven kristen, sen blivit mer och mer positiv igen. Till exempel är det bra att flytta kycklingar i mörker, då blir de inte så hysteriska.

När hon berättade för folk att hon skulle skriva en bok om mörkret blev de bekymrade. Ingen hade någon positiv bild av mörkret. Däremot vimlar det av metaforer för faror, nedstämdhet, dålig moral… ja, ni kan dem. Och jag erkänner att jag trodde att denna bok skulle handla om att lära sig leva med sitt själsliga mörker, sorger och sånt. Men Barbara Brown Taylor gör helt andra saker. Hon utforskar mörkret genom att gå på restaurang utan lysen med blind personal, hon går på utställning utan att se något, hon klättrar i en grotta, hon betraktar världen som den ser ut nattetid och resonerar hela tiden med sig själv och mig som läsare på ett sånt vis att hennes nyfikenhet smittar av sig. En liten pärla till bok.

Read Full Post »

innercompassDen här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Tre små bönböcker

lånat
Lånade ikväll från församlingshemmets bibliotek. De är så små att de rymdes i samma ficka. Jag känner på mig att jag kommer att tycka om minst en av dem.

Read Full Post »

franciskusJag trodde att den här boken skulle innehålla lite mer. Ett par essäer, nån intervju. Men det är (förutom förordet) bara ett antal lösryckta citat utan sammanhang eller analys. Naturligtvis är flera fina och tänkvärda, men det blir mest ett ytligt krafsande istället för att jag får någon djupare bild av den nuvarande påven.
Ett smakprov:
Om den som hade mest makt använde hela sin makt till att tjäna och förlåta skulle den som använde sin makt på något annat sätt till slut framstå som löjlig.
(Predikan, 7 augusti, 2005)

Read Full Post »

lewis-c-s-kan-man-vara-kristenEn uppmärksam bloggläsare kan ha lagt märke till att det dyker upp kristna böcker här på bloggen nu för tiden, men att jag sällan skriver om dem. Anledningen är att det blir för privat. Och lite grann också för att jag liksom trevar mig fram och därför kanske tänker nån tanke som jag efter bara ett par månader kan tycka är helt fläng. Kanske ska man bjuda på sånt på en blogg, men jag känner inte för det.
Men jag vill skriva några ord om denna bok, Kan man vara kristen? av C S Lewis. Den bygger på en serie radioföredrag som Lewis höll på BBC mitt under brinnande krig under tidigt 1940-tal. Den har därför ett direkt tilltal och en förtrolig ton som jag tilltalas väldigt mycket av. Och innehållet är precis vad jag ville ha (bara det att jag inte visste att det var det jag ville ha).
Han talar om kristendomen som ett åtagande, att det faktiskt följer vissa saker med på köpet som man får lov att sträva efter. Han är samtidigt intellektuell och troende, som de bästa är.
Underbar bok. Fantastisk bok. För första gången på länge får jag när jag läst ut boken direkt en impuls att omedelbart börja om. Det här kan bli en sån där en-gång-om-året-bok för mig. Best of-etikett, lätt.
(Ja, det är Lewis med Narnia.)

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »