Johan Lundberg: Ljusets fiender

Som ett glas kallt klart vatten. Så är första delen av Lundbergs genomgång av den svenska idédebatten och dess rötter, från tidigt 1900-tal och framåt. Hur det kunnat bli så att svenska kultursidor försvarar totalitära ideologier. Hur modernisterna stod och vacklade mellan spegelparet nazism och kommunism, och hur den svenska hållningen landade i den så kallade tredje ståndpunkten, där man envist hävdade och fortsätter att hävda att USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare. Exemplen från Karl Vennberg och Artur Lundkvist och Eyvind Johnson är läsning som triggar igång en gammal litteraturvetarhjärna.

Vill läsa Eyvind! Har längtat ända sen den där vansinnesrallarsvingen på ett P3-program där det hävdades att Harry Martinson tog livet av sig för att han inte stod ut att dela nobelpriset med en kvinna. Ä-hum. Efter att DN:s Jonas Thente bloggat om den osmakliga listan på manliga författare som begått självmord plockades den bort. Å andra sidan är min personliga favorit ”Jesus Kristus Superstar Josefsson / Guds son / lamm är BIBELNS huvudperson, ungefär så som Anders Borg var Regeringens huvudperson/guds son / lamm.” kvar.

Tycker du att detta är ett sidospår och en onödig utvikning och undrar vad det har med Ljusets fiender att göra? Jo, det är relevant för att när man läser Ljusets fiender så förstår man hur sånt här kan uppstå och betraktas som fullt normalt i en nationell radio som du och jag är med och finansierar.

Men tillbaka till Lundberg.
Andra delen handlar om framväxten av den våldsinriktade grenen av islam, som JL benämner neofundamentalistisk. Och om synen på Lars Vilks konstnärsskap, hur gränserna flyttats jämfört med när fatwan mot Salman Rushdie utfärdades. Faktapäckat och i stenhård polemik mot dem som lägger till ett men efter sitt försvar av yttrandefrihet.
Tredje delen talar om den blinda fläcken för våld riktat mot judar, och jag vill nästan gråta av lycka efter att ha varit väldigt upprörd efter de senaste händelserna i Paris och Köpenhamn. De finns förstås inte med i boken som gavs ut 2013, men de finns med ändå. Ni fattar.
Sen blir jag chockad av att upptäcka att Pia Laskar som jag själv intervjuat (sent 90-tal nån gång) är dömd för inblandning i den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Tre års fängelse, enligt Lundberg. Jag googlar för att kolla att han har rätt, men hittar ingenting. Faktum är att jag hittar extremt lite information om Pia Laskar på nätet över huvud taget.

Jag litar ändå på Johan Lundbergs fakta. Det är klart och sakligt framställt, en sån där redig prosa som gör att man hänger med även när förkunskaperna brister. Det är hederligt, en egenskap jag ofta saknar i nutida debatt. Ju närmare nutid vi kommer, desto mer frestande har det säkert varit att välja ut de smaskigaste citaten från meningsmotståndare och argumentera mot dem. Några tjuvnyp delas säkert ut för gammalt akademiskt groll skull, så brukar det vara. Det förlåter jag lätt eftersom Lundberg är från min gamla hemstad Umeå. Hans beskrivning av sin intellektuella vandring som börjar i den kommunistiska Oktoberbokhandeln är en direkt parallell till min egen som började i den kommunistiska bokhandeln Röda rummet. På detta har jag tänkt mycket de senaste åren.

Som gammal ärkefeminist har jag våndats över den riktning som feminismen tagit. Varför är jag inte jublande glad över genusforskning, genusvetare, allt inflytande? Jag känner inte igen mig. Men det är en stor och svår fråga som jag måste reservera för en trängre krets innan jag vill eller kan formulera något i skrift.

Tillägg: Jag har inte riktigt läst ut hela boken än. Tänker skynda mig idag — imorgon börjar Omläsningsmånaden.