Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gud’

innercompassDen här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

pictures-tearsLuckily we still have the entrancing word ”presence” to try to name the fullness, immediacy, pure existence, and urgent mystery that used to be called ”God”. Sudden, unexpected, out-of-control presence is one of the main reasons people cry in front of paintings, and the best meaning I can put to it, the one that explains it most fully, is to say it’s a religious feeling.

Tidens gång, (Guds?) närvaro och (Guds?) frånvaro. Där landar James Elkins efter att ha kommunicerat med ett par hundra människor och lärt sig mer om varför människor kan gråta inför konst. I mötet med konst.
På den vägen ger han några kängor åt det torra, intellektuella, avmätt teoretiska förhållningssättet. (Som även han själv stått för, exempelvis gentemot tidigare konsthistorieeleven Tamara som han nu vill ge upprättelse.)

En nyfiket undersökande bok, med för mig hög igenkännandefaktor, kanske lite pratig ibland, men jag tyckte om Pictures and tears som blev den första bok jag läste ut i år. Och så tipsar Elkins om att betrakta konst på ett annat sätt än den vanliga museilunken: Ensam och länge framför ett och samma verk. Jag tror på det.

Tack Johns antikariat som tipsade om denna bok.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

teresaavavilaJag tycker om Teresa av Avilas lite pratiga, ödmjukt och vänligt instruerande stil. Hon har ett mycket levande bildspråk och ett gott syfte: att låta sina läsare, framför allt karmelitsystrarna i klostret, öppna sig för Gud. Teresa är övertygad om att vi alla redan bär Gud inombords, i den inre borgen, så vacker som vore den gjord av glas eller diamant.Genom bön och genom att öppna oss och inte låta oss förledas av Djävulen kan vi gå igenom alla rummen och nå längst in.
Teresa av Avila tar oss gärna vid handen och leder oss läsare genom boningarna. Hon hjälper oss att akta oss för snedsteg och ger praktiska exempel på hur man bör och inte bör göra.
”Jag känner en person” kan hon inleda ett exempel med, och då är det tydligen Teresa själv det handlar om. Exemplen är ofta hämtade från klosterlivet och det kan röra sig om osäkra biktfäder, baktaleri, tävlingar om vem som är frommast och andra saker.
Hon talar sig varm för meditation och att känna sig själv. Behandla andra väl, kärleken till nästan, att inte vara småskuren.
Dilatasti cor meum — hjärtat vidgar sig.
Hon jämför människan med en silkesmask och Jesus med kokongen. Och så berättar hon att om man skulle få nåden att möta Gud så varar mötet högst en halvtimme.
Nu låter hon kanske väl förnumstig på min beskrivning, men det handlar om smärta och ångest också. Hon hade ont rent fysiskt, och grubblade mycket över sin egen ovärdighet. Men mest tycker jag att hennes bok genomsyras av en stark vilja att hjälpa andra. Som sagt, jag gillar Teresa av Avila.
Jag inspirerades att läsa henne via Mitchell Grammaticus i En kärlekshandling.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag var och lyssnade på författaren Maria Küchen i domkyrkan i Linköping idag. (Om det finns en enda plats i landet med sämre ljud än sagda kyrka så vill jag gärna veta det. Höll på att gå efter fem minuter av rundgång och eko, plågade mig igenom, nu har jag istället huvudvärk.)
Maria Küchen höll ett föredrag om sin ”frontalkrock med Gud”. Hon beskrev hur poeter ofta inte riktigt vet vad det är de skriver om. Att hon skrev om Gud, fastän hon inte förstod det själv. Hur irriterad hon blev på folk som påstod att hennes dikter handlade om Gud. Vaddå, det gör de ju inte!
En dag får Maria Küchen ett brev hem från Svenska kyrkan, som undrar om hon kan tänka sig att skriva psalmer? Hon svarar att hon är smickrad men inte troende så tyvärr, tyvärr. Kyrkan frågar då om hon inte i alla fall vill vara med på ett psalmskrivarläger, och komma med lite tips sådär? Maria Küchen tycker att hon kan väl hjälpa till att förhindra de värsta nödrimmen och sådär, så hon åker på lägret.
Och det är där det händer. En torsdag i september 2003. Gud.

Efteråt cyklar jag till bibblan för att låna nån av hennes diktsamlingar (och se efter om jag tycker att de handlar om Gud) men biblioteket är stängt. Jag har i alla fall bestämt att det blir Maria Küchen (Gummesson) och Kristian Lundberg som blir höstens poeter här på bloggen.

Read Full Post »

amosozI en tunn liten bok skriver den israeliske författaren Amos Oz om Israel och Palestina, fanatism och konsten att skriva. ”Det jag säger är att fröet till fanatism alltid ligger i kompromisslös rättfärdighet, en farsot som hemsökt världen genom århundraden.” Att vara övertygad om att man har rätt, att ha en svag jaguppfattning men en oerhört stark vilja att ändra på andra (maken, grannen, nationen, världen), att sakna förmågan att sätta sig in i den andra människans liv. Frön till botemedel kan vara: fantasi, humor, att läsa. Å andra sidan, om läsning, så beskriver han en debatt i armén under kriget 1967 där en korpral försökte läxa upp en general med Tolstojs Krig och fred som ammunition. Men den hade generalen också läst, flera gånger om, och tolkade annorlunda.
Amos Oz är också en av grundarna av Fred nu-rörelsen. Han förespråkar en tvåstatslösning, en ”smärtsam skilsmässa”. Han ser Israel-Palestina-konflikten som en strid om landområden, inte en religiös konflikt. (Faktum är att han drar en historia om mannen som träffar Gud på ett café och försöker få svar på några teologiska spörsmål, varpå Gud förklarar: ”Om jag ska säga som det är, min son, så är jag inte religiös”.)
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Läser på DN att Neale Donald Walsch, författare till Samtal med Gud som alla jag kände läste för några år sen, har använt en annan persons historia som sin egen. En fin historia är det, kan läsas här hos originalförfattaren Candy Chand. Walsch skriver på sin blogg att minnet spelat honom ett spratt. Jag vet inte vad jag ska tro. Minnet gör underliga saker. Men det är också så att författare snor material från varandra och andra.
Jag låter Gud döma i denna fråga, ifall hon inte har för mycket annat för sig.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »