Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bibeln’

markusevangeliet-for-allaDenna underbara bok har varit min följeslagare i flera veckor. Tom Wright, teolog, präst och professor, kommenterar och förklarar Markusevangeliet bit för bit, hur man kan tolka liknelserna, Markus sätt att lägga en liknelse inuti en annan liknelse (en Markussandwich), och de realpolitiska förutsättningarna som rådde just där och då där Jesus vandrade och verkade.

Ett exempel på Markussandwich är Markus 5:21–34, 5:35 — 43, som börjar med synagogförståndaren Jairos vars lilla dotter håller på att dö, fortsätter med kvinnan som länge lidit av blödningar, och sen kommer den lilla flickan tillbaka. Tom Wright skriver: Karaktären hos den yttre händelsen ger krydda åt den inre; smaken av den inre ska i sin tur genomsyra den yttre. (…) Båda berättelserna är historier om rädsla och tro och om Jesu makt att föra folk från den förra till den senare.

Det är som att ha en egen präst hemma att samtala med.

Annonser

Read Full Post »

avkläddapåettfält
Att tro på Gud och att ha blivit frälst kan jag ändå inte se som annat än två kvalitativt olika tillstånd.

Om detta hade varit den enda meningen så hade det räckt för mig.

Men här finns också: Men bortträngning är en ond cirkel, alltmer bli nödvändigt att hålla på avstånd. Först och främst allt allvar.

Och när han funderar över Första Mosebok.

Då nu människorna började föröka sig på jorden
och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att män-
niskornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur
dem som de fann mest behag i. Då sade Herren:
”Min andre ska inte bli kvar i människorna för alltid,
eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara be-
stämd till 120 år.” (1 Mos 6:1–3)

Vi kommer inte ifrån att det är ett av de mest dramatiska beslut som vi vet att Gud har tagit, så jag tycker ändå att det är en aning underligt att det inte verkar bära emot att tänka på det lite överslätande som en bild. Allt som strider mot det som ansågs för ”vanligt bondförnuft” = det senaste decenniets verklighetsuppfattning, förs automatiskt till kategorin ‘bilder och symboler’, någonting som det inte riktigt går att förstå. På frågan vad det är symbol för, har man nämligen det pavlovskt givna standardiserade svaret, att det finns många olika tolkningar. Och det vet vi ju, att numera betraktas det närmast som ett övergrepp att inte anse alla tolkningar likvärdiga.
I själva verket glider man bara över det som man då har läst.

Stig Larsson läser Bibeln, Hölderlin och den tonårige Dostojevskijs brev till sin bror:
Pendlandet mellan pratighet och — utan att det har uppammats genom det som man skrev innan — en plötslig, nästan onaturlig höjd. Själv kommer jag att tänka på vissa av Paulus brev där det mitt bland alla praktiska råd, lika oförberett som i en vindstöt, kan uppstå en klarsyn som det är svårt att jämföra något med.

Den obligatoriska kommunistbokhandeln i Umeå är också med, r:arnas Röda Stjärnan på Slöjdgatan. Tror att det var där som Tehörnan låg på min tid. Stig Larsson är tio år äldre än vad jag är.

Read Full Post »

bibel2
För första gången har jag en egen bibel. Den är väldigt fin. Förklaringar och apokryferna och säker fler dolda skatter som jag ännu inte upptäckt. Från år 2000.
Jag började på nyårsdagen med att läsa dagens bibelord (egentligen: tidningen Dagens bibelord för hela året) och det känns som en meningsfull morgonvana. Hittills har jag använd min sambos gamla exflickväns konfirmationsbibel som blivit kvar bland hans bohag sen sisådär 20 år tillbaka. Den var ganska ful och hon hade strukit under och kommenterat, till exempel det förbluffande faktum att Jesus hade syskon.
I hushållet finns också min sambos egen bibel, en tung kloss som är från 1700-talet tror jag, den håller på att falla sönder och har gotisk skrift som är i princip oläslig. Han brukar ta fram den när Jehovas vittnen ringer på. Då brukar de blekna.
Möjligen har jag ägt någon barnens bibel någon gång. Barnen har i alla fall det, såna man får vid en ceremoni i kyrkan när de är fem, sex år. Och äldste sonen fick en riktig, fin, av sin morfar ett år. Men nu är bibelantalet hemma alltså tre, varav min är vackrast. Det känns bra.

Jag fick även med mig en liten bok av C S Lewis som handlar om hans sorg efter sin hustrus bortgång. Läste lite i den där i bokhandeln och kände att jag måste ha den.
————————————–

Read Full Post »

Apropå Oatesdiskussionen nedan. I Joyce Carol Oates dagbok skriver hon om — och gör mig väldigt intresserad av — The Assassins som tydligen inte finns utgiven på svenska. Nån som läst?
JCO beskriver den som skriven med hennes hjärteblod, och sen blir hon mycket besviken på det svala mottagandet hos kritiker och recensenter. Det märks att hon är riktigt ledsen, och hon kan inte alls ta till sig berömmet för andra texter (noveller, böcker, dikter) som hon skriver.
(Det är flera saker jag tycker är intressanta i dagboken, jag till och med kladdar i den.)

Uppdatering: Det blev mycket kladdat i slutet av 1976. JCO läser Bibeln som research, tycker om poesin men fullkomligt avskyr sens moralen. Hon skulle ha gillat Lena Anderssons sommarprogram om Jesus för några år sen! Dessutom förkastar hon tidens som hon tycker korkade feministiska strömningar (Fay Weldons ensidiga mansporträtt), funderar över sin magra kropp och hur bilder ser ut jämfört med kroppsuppfattningen, samtidigt som hon tycker att samtiden är för upptagen med det kroppsliga.
Hon nämnder ”a heart condition” som jag inte känner till. Och hennes stalker som aktiveras igen är homosexuell, så då är det inte Kingsley Amis i alla fall.
JCO verkar ha haft en tuff höst 1976, hon tar till tuffa ord i alla fall. Men hon beskriver också sin klass och eleverna där som ren kärlek — ”we are love”.
Och:
Though we may be living in the decline of the West, in the last days of the American Empire, I can’t truthfully say that any other era was superior. Not at all. This is the most open, the most adventurous, the most exciting epoch; and the sanest as well, no matter what critics of our culture say. They’re romantics, they’re deluded. To have lived at any other time in history, particularly as a woman — the thought is atrocious.

Read Full Post »

temautomTematrion handlar denna vecka om olästa böcker. Det är egentligen först på senare år som jag lärt mig att lägga bort böcker som jag börjat läsa. Tidigare klarade jag inte av det, det kändes så elakt på nåt sätt, som ett svek eller som att ge upp.
1 Vem av de sju? av Vic Suneson hette den allra första deckaren jag provade på att läsa. Jag var nio, tio år, tror jag, i slukaråldern och läste allt jag fick tag i. Min mamma fick syn på den och tog av mig boken, hon tyckte inte att den var lämplig. Det är väl därför jag minns den så starkt. Det var ett sjuttiotalsomslag, med nån mörk skugga och kanske rent av en pistol på bilden.
2 Den unge Werthers lidanden av Goethe ingick förstås i den litteraturvetenskapliga kursen. Jag tyckte den var fruktansvärt tråkig, och läste aldrig ut den. Det hindrade mig förstås inte från att diskutera slutet, alla vet ju ändå vad som händer.
3 Bibeln. Jag tycker att jag kan bibeln för dåligt, pinsamt dåligt, och då och då med oregelbundna och långa mellanrum får jag för mig att jag ska ta mig igenom den. Det finns ju sådana underbara berättelser i den. Men, jag klarar inte av att läsa den. Barnens bibel i olika versioner går däremot jättebra. Och jag vet att det funnits en grafisk bibel, men den går inte att få tag i längre.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det här var den enda boken på sf-kursen jag vare sig läst eller hört talas om, så jag var rätt förväntansfull. Det blev ingen stor upplevelse men ingen stor besvikelse heller. Den stora konflikten är mellan vetenskap/kunskap kontra tro/religion. Handlingen utspelar sig efter ett kärnvapenkrig. Boken är uppdelad i tre delar, ”varde människan”, ”varde ljus” och ”ske din vilja”. I den första är det en munk, en novis, Francis, som tack vare en vandrare hittar gamla skrifter efter Leibowitz, den man som hans kloster vill ha kanoniserad. Abboten tror honom först inte, ger honom en rituell spanking, och försluter sedan grottan där skrifterna finns. Kunskapen är farlig.(Alla böcker under kursen har behandlat samma tema: kunskap är farlig och ska förhindras.)
I andra delen börjar vetenskapen flytta fram sina positioner, och i den tredje dominerar den igen och människorna är på väg att förstöra jorden en gång till. Mänskligheten lär sig aldrig.
Leibowitz har drag av Jesus (martyrskap, dö för våra synder, enkel bakgrund). Vandrarkaraktären som Francis träffar anspelar på Lazarus (som uppstod från de döda), Den vandrande juden, kanske Johannes Döparen. Ett extra huvud som växer ut på en kvinnas kropp innebär någon sorts frälsning, oskuld, tröst.
Det här är en bok som återigen får mig att beklaga att jag inte läst bibeln. Det finns många fler referenser som går mig helt förbi. Jag började på bibeln för några år sen, men blev så fruktansvärt irriterad på uppräkningen av alla ”Abraham födde xx” (en rad mansnamn) att jag la ner. Barnens bibel har jag läst däremot. 😉
I slutet av boken är en kvinna och hennes barn svårt sjuka, döende. En läkare vill skicka dem till ett läger där de kan ta sina liv. En präst vill till varje pris hindra detta. Min yngre jag skulle tycka att prästen var dum i huvudet och grym som ville att mamman och barnet skulle lida. Som tur var höll hon käften, eftersom mitt medelåldersjag inser att prästen ville rädda dem från att begå en dödssynd och brinna i helvetet i evighet som straff. ”Det finns inget helvete, det är nåt som någon hittat på för att skrämma folk till lydnad”, säger MYJ. ”Men prästen är övertygad om att det finns”, säger MMJ, ”och förresten kan du inte veta”.

—————-

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »