Jag vet inte riktigt vad det är som gjort att jag inte kommit in i den här boken, Tre rövare av William Faulkner. Jag tyckte ju väldigt mycket om De obesegrade, som är en riktigt rövarhistoria med flera färgstarka karaktärer, och den här är egentligen likadan.
Det är en farfar, Lucius, som sitter och minns, och berättar för barnbarnet. Om hur han som elvaåring var med om att tillsammans med den vuxne Boon ”låna” sin egen farfars bil och alla äventyr som följer på det. De kör ner i gyttja, de upptäcker att en av tjänarna, Ned, gömt sig i baksätet, de besöker Boons väninna och bor på bordellen, en kvinna på bordellen blir avstulen sin guldtand (!), och själva blir de av med bilen. För att få tillbaka bilen måste de vinna en hästkapplöpning, och det är Lucius som ska rida.
Det är mycket tjuv och rackarspel, och däremellan formuleringar som är rent lysande: till exempel när Lucius reflekterar över att han egentligen är för liten för att känna till om bordeller, och att bli övergiven. ”(…) på nytt övergiven efter att redan ha övergivits en gång; och vid elva års ålder är man faktiskt inte stor nog att bära så mycket övergivande; man utplånas, upplöses, förintas under det.”
Som jag tidigare sagt tycker jag att det är svårt med de långa meningarna, jag tappar bort mig. För annars är boken bra.
Det blev Faulkners sista bok, som han vann Pulitzerpriset för. Han skickade den till sin svenska kärlek Else Jonsson tre dagar före sin död. Här finns en intressant essä ur DN, som fick mig att greppa boken ur hyllan där den stått sen jag fyndade på loppis i augusti.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om William Faulkner, Tre rövare, amerikanska södern, Nobelpristagare
snowflakes in rain 