Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Read Full Post »

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »

Jag hade tänkt bjussa på en dikt, såklart, en lång en om Döden som korsar kontinenterna och är ovälkommen överallt, särskilt av de gamla som sett hans ansikte förut. Men så möter han en kvinna hängandes i ett rep, och fångar upp hennes själ. Hon tigger om att få dö, men han stoppar henne istället i fickan. Det är så få som älskar Döden, så dem vill han spara på…
Men när man har med familjen Hughes/Plath att göra är jag alltid så rädd för rättigheter. Det står också mycket strängt i boken att ingenting ”may be used och reproduced in any manner whatsoever”, förutom korta stycken i recensioner då. Så det får bli korta smakprov, ur denna fantastiska — igen! — diktsamling.
En dikt heter Granny och börjar såhär:
Mirror, mirror on the wall
Who is the least dead
Of us all?

You loved me not, just saw
A copy of the face
You gave birth to
/…/

en dikt som heter George slutar såhär:
/…/
As we left, his face was snapped shut
Like a borrowed book, given back, and all his pages
Folded into the rucksack of his shoulders

En dikt som heter Readers går hårt åt Plath-dyrkarna*:
Wanting to breathe life into their own dead babies
They took her dreams, collected words from one
Who did their suffering for them
/…/
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
/…/
When she came out of the oven
They had gutted, peeled
And garnished her

They called her theirs

Plathdyrkarna av kategorin som skrapar bort namnet Hughes från hennes gravsten, får man förmoda. Jag hoppas att Frieda Hughes inte har något emot alla oss andra som läser hennes mammas dikter.
Wooroloo är hennes första diktsamling och är dedikerad For daddy with love. Den kom ut 1998. Det var även Ted Hughes dödsår.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Ett norskt tema har uppstått alldeles av sig själv här på bloggen den senaste veckan, med Undset och Ibsen och nu Anne Holt. Men hos Holt är det nutid, ja faktiskt nästan igår, eftersom boken börjar i december 2008 med ett otäckt vattenlik och en biskop som mördas på självaste julafton.
Från det förra instängda dramat i 1222 över havet kastar sig nu Anne Holt ut i en komplicerad komplott med flera mord och många bihistorier, och med Inger Johanne Vik med make Yngvar Stubø i problemlösarrollerna. Jag gillar verkligen Yngvar, han är så genomsympatisk. Inger Johanne är ju nästan lika sur som Hanne Wilhemsen.
Medan Yngvar försöker lösa mordet på biskopen, Eva Karin Lysgaard, trots att hennes make vägrar samarbeta, så sysslar Inger Johanne med forskning på hatbrott. Dessutom jagar hon upp sig över en man som verkar onaturligt intresserad av hennes dotter Kristiane.
Det är många karaktärer i denna bok, och flera bihistorier som ska flätas ihop. Tematiskt genom att offren verkar vara homosexuella allihop, och språkligt genom övergångar som:
Kristiane mindes aldrig, aldrig fel
***
— Alla kan vi göra fel. Bli inte så arg för det.

När Silje Sörensen så småningom kom på att hon glömt dem var det för sent.
***
Det var inte för sent ännu, fastslog den jourhavande nyhetschefen.

och
För första gången i sitt liv grät sig Sinnöve Hessel in i ett nytt år.
***
Erik Lysgaard hade lovat Lukas att inte gråta.

Det är snyggt. Och håller ihop. Boktoka fastnade för kapitelrubrikerna, där hängde jag inte alls med.
Själva deckargåtan är intressant men jag blir inte helt begeistrad. Jag tycker att Holt kunde ha skippat en biperson eller två till förmån för dem som betyder mer. Men även en rörig Anne Holt är bra.
Ps: En detalj: En man på ett hotell är ett stort fan av CSI och Gil Grissom. Sånt gillar jag!
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Enjoy!
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.

Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.

En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.

Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.

Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.

Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.

Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Igår kom vi då äntligen iväg på Vildanden på Östgötateatern. Tyvärr var det inte bra. Ni vet hur man sitter och försöker vara positiv, man vill ju tycka om det, så i första akten försöker jag ha överseende med saker jag irriterar mig på och fokusera på det som är bra. Nadja Mirmiran som spelar fjortonåriga Hedvig Ekdal är väldigt bra. Hon drar i ärmarna och slätar ut håret och vecklar upp benen när hon sitter, och när hon är överentusiastisk är det okej för så är ju fjortonåringar. Bipersonen Relling är också bra, och farfar Ekdal är en virrig rolig gubbe. Kanske är det för att han får skratt som resten av ensemblen också börjar spela för att få skratt? Det är det värsta med uppsättningen, att de förvandlar en tragedi till fars. Istället för nervigt och tätt blir det skojiga replikskiften — som att de inte vågar lita på att texten i sig själv bär, eller kanske på sin egen förmåga. Jag menar inte att man inte kan skratta mitt i elände, det måste man ju göra för att stå ut, men här var det inte galghumor utan mer slapstick.
Det är inte Henrik Ibsens fel. För att sluta irritera mig börjar jag istället koncentrera mig stenhårt på texten, vad som sägs istället för hur det sägs. Och då hör jag ju att det är bra. Som det där med livslögnen — jag visste inte att det var Ibsen som myntat det begreppet, men det är ju så bra.
Storyn i korthet: När Gregers Werle kommer hem efter många år upptäcker han att hans avskydde far betalat barndomsvännen Hjalmar Ekdals utbildning och att Hjalmar dessutom är gift med Werles gamla hushållerska/älskarinna Gina. Så vems barn är Hedvig egentligen? Gregers är en sån där odräglig person som tycker att Sanning är det viktigaste av allt, och att han har rätt att lägga sig i andras liv. Det vore intressant att nån gång få se/läsa vad som händer med Gregers efteråt, om han inser sin egen skuld eller fortsätter att skyffla över den på andra människor. En uppföljare helt enkelt. Skrev Ibsen nån pjäs man kan tolka så?
Andra var mycket mer positiva: Svd, Corren, NT.
Efter att ha läst borta hos Jenny B på Kulturdelen så förstår jag att det är Stadsteaterns uppsättning jag borde ha sett…
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Oj så skönt

Visst är det skönt att hitta recensioner av böcker och inse att man är totalt ointresserad av att läsa dem? En sån som jag som fångar upp namn, titlar, tankar överallt och blir nyfiken och vill kolla själv och jämföra och fördjupa mig och lustläsa och… blir uppriktigt lättad av att höra om nya böcker som jag absolut inte blir nyfiken på.
Som den här, om kokain.

Read Full Post »

Jag blir glatt överraskad av Sigrid Undsets Jenny. Den har en lätthet och friskhet i språket, som känns modernt trots de gamla verbformen: gingo, voro, äro (som jag förvisso tycker är fina). Och jag tycker mycket om Jenny, en 28-årig norska som befinner sig i Rom, där hon målar och umgås med vänner. Ett fritt, både seriöst och lättjefullt liv. Kär har hon aldrig varit. Förrän Helge Gram dyker upp, och de så småningom finner varandra.
Tillbaka i Norge introduceras Jenny i Helges familj, och dras in i en mångårig maktkamp mellan föräldrarna, där modern är tyrannisk och förtvinad och fadern är varm och öppen. Jenny tycker förstås mest om Helges far. Tycker om honom lite för mycket.
Jennys egen bakgrund är helt annorlunda, föräldrarna hade ett kärleksfullt äktenskap men fadern dog tidigt. Efter några sorgeår gifter modern om sig, och Jenny får en styvfar. Det är bara några sidor som beskriver den tiden, men porträttet av styvfadern är fint och oväntat kärleksfullt. Hur ofta får man läsa något vackert om en styvförälder?
Huvudämnena för boken är alltså konflikten kärlek/sexualitet/arbete/konst (Jennys livliga lilla väninna Francesca slutar måla och börjar städa sen hon gift sig), att vara sig själv samtidigt som man är ena halvan av ett par, om lycklig kärlek är möjlig och var gränserna går för en kvinna att vara en sexuell varelse. Aktuella ämnen 1911, Undset står mitt i traditionen från det moderna genombrottet på 1880-talet, i sällskap med Henrik Ibsen, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell… och pekar framåt mot sin landsmaninna Cora Sandel, som också skriver om konstnärer (Alberte-böckerna). Jag är ingen vän av idéromaner, där personerna står och håller långa monologer för varandra om hur man ska leva och varför. Det finns några såna passager i den här, men man får helt enkelt pressa sig igenom dem.
LÄS INTE förordet förrän efteråt. Det avslöjar för mycket.
Sigrid Undset var en trevlig bekantskap — som inte småler i onödan. Dessutom kan jag nu bocka av en Nobelpristagare på listan.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


De 17 har läst fort, verkar det. Bra för mig.
Och så råkade det bli ett inlägg i bibliotekskvittodiskussionen initierad av Vixxtoria och fortsatt hos Maria och Lilla O.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


HBO sänder små korta avsnitt av True Blood nu i maj. Specialskrivna av Alan Ball, berättas det här, så att väntan på säsong tre inte ska bli så lång.
Jag önskar att nån skulle göra detsamma med Mad men, som jag lider av svår abstinens efter. Sista avsnittet av säsong tre var ju lysande! Jag har sett det två gånger, och ångrar att jag plockade bort inspelningen för jag vill se det igen.
Annars har jag sett första säsongen Drop dead diva, som jag gillade, och börjat följa The Good Wife, som det hittills gått två avsnitt av. Bra tips som jag fick här. Lite CSI, Medium, Brottskod:försvunnen och The Closer ser jag när det passar. Men vad har förresten hänt med Alison Dubois, har hon skadat sig på nåt vis? jag måste ha missat flera avsnitt, för plötsligt gick hon med käpp och jag tror att hon har en skadad hand eller nåt, för hon rör aldrig på den.

Read Full Post »

PD James tar upp ”four formidable women”: Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham i sin Talking about Detective Fiction som Svenskan recenserar HÄR. Och se, jag har ju en Margery Allingham i deckarhyllan, en oläst som köptes sommaren 2006 på loppis. De sju visslarna heter den, Mystery Mile i original, utgiven 1951.
Allinghams detektiv heter Albert Campion, och är en underlig krumelur som umgås med gamla fängelsekunder och kan dyrka upp lås. Han är ung, och spelar ofta dum. I De sju visslarna gör Campion entre på scenen (= en kryssare) där en amerikansk domare hotas till livet. Med hjälp av en råtta vid namn Haig räddar Campion livet på domaren, och tar honom sen till sina goda vänner på engelska landsbygden för att hålla honom gömd undan en farlig förbrytarliga.
Sen försvinner domaren, en ung kvinna rövas bort, en präst begår självmord men lämnar efter sig en rad ledtrådar som kanske eller kanske inte är till hjälp. Kryddat med en skum spåman och en underlig tavelförsäljare och en hel del kärlek. Det är rätt småtrevligt, men samma klass som min kära Dorothy Sayers eller som Ngaio Marsh håller inte Allingham. Mer action än psykologi.
Men P D James bok vill jag läsa! Och jag påminns om att jag ännu inte läst Patienten. kanske lika bra att ta den i sommar, då jag planerar omläsning av James.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Med så här fina nya böcker blir det svårt att hålla min plan med två gamla — en ny. Men jag försöker.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


När jag började läsa De besatta, som klotho tycker mycket om, så insåg jag rätt fort att jag sett stora delar av en film på denna bok. Det blev lite störande, för jag såg Gwyneth Paltrows ansikte hela tiden, men kunde inte komma ihåg de andra. Dessutom kom jag förstås ihåg storyn, men efter ett tag gjorde inte det så mycket. Boken är så mycket mer.
Det är hemliga brev, jättefina sagor, konstiga dikter och några som är mer begripliga. Det är en historia på 1800-talet, med två poeter — den erkände nationaldiktarern Randolph Henry Ash och den mer obskyra Christabel LaMotte som lyfts fram av den feministiska litteraturforskningen. Ash och LaMotte börjar skriva till varandra och förälskar sig allt mer, trots att han är gift och hon lever med en annan kvinna. Och så är det en historia i nutid, det vill säga 1980-talet. Den utspelar sig i de akademiska intrigernas och avundsjukans miljö, och det är väldigt roligt skildrat med såna som sitter och skriver på samma bok i 30 år och grottar ner sig i fotnoter, manhaftiga kvinnoforskare som vänder upp och ner på allt, dammiga försiktiga britter och burdusa, rika amerikaner som rivaliserar. Roland Michell hittar ett tidigare okänt brevutkast från Ash till LaMotte, och tillsammans med Maud Bailey går han på hemlig jakt för att försöka få veta vad som egentligen hände mellan dem. Ingen inom litteraturforskningen har ens vetat om att poeterna kände varandra. Det är en litterär sensation!

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag ser att jag inte alls varit särskilt duktig på att läsa gamla böcker de senaste veckorna. Trots köpstoppet har jag lyckats samla på mig nya och läst dem istället. Nu kör jag en drive med att läsa gamla böcker, med ”gamla” menas här sådana som flyttat in i hushållet före årsskiftet 2009/2010. Jag tänker mig proportionerna två gamla — en ny de närmsta veckorna.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »