Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Annonser

Read Full Post »

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »

Jag hade tänkt bjussa på en dikt, såklart, en lång en om Döden som korsar kontinenterna och är ovälkommen överallt, särskilt av de gamla som sett hans ansikte förut. Men så möter han en kvinna hängandes i ett rep, och fångar upp hennes själ. Hon tigger om att få dö, men han stoppar henne istället i fickan. Det är så få som älskar Döden, så dem vill han spara på…
Men när man har med familjen Hughes/Plath att göra är jag alltid så rädd för rättigheter. Det står också mycket strängt i boken att ingenting ”may be used och reproduced in any manner whatsoever”, förutom korta stycken i recensioner då. Så det får bli korta smakprov, ur denna fantastiska — igen! — diktsamling.
En dikt heter Granny och börjar såhär:
Mirror, mirror on the wall
Who is the least dead
Of us all?

You loved me not, just saw
A copy of the face
You gave birth to
/…/

en dikt som heter George slutar såhär:
/…/
As we left, his face was snapped shut
Like a borrowed book, given back, and all his pages
Folded into the rucksack of his shoulders

En dikt som heter Readers går hårt åt Plath-dyrkarna*:
Wanting to breathe life into their own dead babies
They took her dreams, collected words from one
Who did their suffering for them
/…/
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
/…/
When she came out of the oven
They had gutted, peeled
And garnished her

They called her theirs

Plathdyrkarna av kategorin som skrapar bort namnet Hughes från hennes gravsten, får man förmoda. Jag hoppas att Frieda Hughes inte har något emot alla oss andra som läser hennes mammas dikter.
Wooroloo är hennes första diktsamling och är dedikerad For daddy with love. Den kom ut 1998. Det var även Ted Hughes dödsår.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Ett norskt tema har uppstått alldeles av sig själv här på bloggen den senaste veckan, med Undset och Ibsen och nu Anne Holt. Men hos Holt är det nutid, ja faktiskt nästan igår, eftersom boken börjar i december 2008 med ett otäckt vattenlik och en biskop som mördas på självaste julafton.
Från det förra instängda dramat i 1222 över havet kastar sig nu Anne Holt ut i en komplicerad komplott med flera mord och många bihistorier, och med Inger Johanne Vik med make Yngvar Stubø i problemlösarrollerna. Jag gillar verkligen Yngvar, han är så genomsympatisk. Inger Johanne är ju nästan lika sur som Hanne Wilhemsen.
Medan Yngvar försöker lösa mordet på biskopen, Eva Karin Lysgaard, trots att hennes make vägrar samarbeta, så sysslar Inger Johanne med forskning på hatbrott. Dessutom jagar hon upp sig över en man som verkar onaturligt intresserad av hennes dotter Kristiane.
Det är många karaktärer i denna bok, och flera bihistorier som ska flätas ihop. Tematiskt genom att offren verkar vara homosexuella allihop, och språkligt genom övergångar som:
Kristiane mindes aldrig, aldrig fel
***
— Alla kan vi göra fel. Bli inte så arg för det.

När Silje Sörensen så småningom kom på att hon glömt dem var det för sent.
***
Det var inte för sent ännu, fastslog den jourhavande nyhetschefen.

och
För första gången i sitt liv grät sig Sinnöve Hessel in i ett nytt år.
***
Erik Lysgaard hade lovat Lukas att inte gråta.

Det är snyggt. Och håller ihop. Boktoka fastnade för kapitelrubrikerna, där hängde jag inte alls med.
Själva deckargåtan är intressant men jag blir inte helt begeistrad. Jag tycker att Holt kunde ha skippat en biperson eller två till förmån för dem som betyder mer. Men även en rörig Anne Holt är bra.
Ps: En detalj: En man på ett hotell är ett stort fan av CSI och Gil Grissom. Sånt gillar jag!
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Enjoy!
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.

Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.

En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.

Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.

Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.

Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.

Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Igår kom vi då äntligen iväg på Vildanden på Östgötateatern. Tyvärr var det inte bra. Ni vet hur man sitter och försöker vara positiv, man vill ju tycka om det, så i första akten försöker jag ha överseende med saker jag irriterar mig på och fokusera på det som är bra. Nadja Mirmiran som spelar fjortonåriga Hedvig Ekdal är väldigt bra. Hon drar i ärmarna och slätar ut håret och vecklar upp benen när hon sitter, och när hon är överentusiastisk är det okej för så är ju fjortonåringar. Bipersonen Relling är också bra, och farfar Ekdal är en virrig rolig gubbe. Kanske är det för att han får skratt som resten av ensemblen också börjar spela för att få skratt? Det är det värsta med uppsättningen, att de förvandlar en tragedi till fars. Istället för nervigt och tätt blir det skojiga replikskiften — som att de inte vågar lita på att texten i sig själv bär, eller kanske på sin egen förmåga. Jag menar inte att man inte kan skratta mitt i elände, det måste man ju göra för att stå ut, men här var det inte galghumor utan mer slapstick.
Det är inte Henrik Ibsens fel. För att sluta irritera mig börjar jag istället koncentrera mig stenhårt på texten, vad som sägs istället för hur det sägs. Och då hör jag ju att det är bra. Som det där med livslögnen — jag visste inte att det var Ibsen som myntat det begreppet, men det är ju så bra.
Storyn i korthet: När Gregers Werle kommer hem efter många år upptäcker han att hans avskydde far betalat barndomsvännen Hjalmar Ekdals utbildning och att Hjalmar dessutom är gift med Werles gamla hushållerska/älskarinna Gina. Så vems barn är Hedvig egentligen? Gregers är en sån där odräglig person som tycker att Sanning är det viktigaste av allt, och att han har rätt att lägga sig i andras liv. Det vore intressant att nån gång få se/läsa vad som händer med Gregers efteråt, om han inser sin egen skuld eller fortsätter att skyffla över den på andra människor. En uppföljare helt enkelt. Skrev Ibsen nån pjäs man kan tolka så?
Andra var mycket mer positiva: Svd, Corren, NT.
Efter att ha läst borta hos Jenny B på Kulturdelen så förstår jag att det är Stadsteaterns uppsättning jag borde ha sett…
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »