Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Hemma

Hej hopp, nu sitter jag helt jetlaggad och konstig och försöker varva ner här hemma efter en underbar vecka i New York. Bloggen har fått ligga i träda, men jag räknar med att lägga upp bilder imorrn. Om jag inte sover hela dan…
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Annonser

Read Full Post »

Det finns ju filmer och tv-program att titta på under långa flygningar, upptäckte sonen och jag när vi reste till Tokyo. Så jag tar bara med en enda bok nu när sambon och jag reser till New York. Reborn, Susan Sontags dagböcker 1947– 1963, som börjar när hon är 14 år.
Sontag är född i New York och dog i New York så det passar fint.
Denna gång har jag ingen resfeber, och det beror på att jag har vanlig feber och är förkyld, och all energi går åt till att bli frisk frisk frisk.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Håhåjaja. I den andra boken om A-gruppen, Ont blod, letar de efter en amerikansk seriemördare. Hjelm och Holm reser till New York och möter mannen som ägnat 30 år eller så åt att jaga just Kentuckymördaren, han är besatt av Kentuckymördaren så till den grad att hans karriär gått åt pipan för att han inte kan släppa undersökningen.
Men vad händer? Jo, Hjelm och Holm, som ägnat några förströdda dagar åt mördaren, kläcker inte bara en utan två helt avgörande idéer som löser fallet. Detta har jag svårare att gå med på än de invecklade konspirationsteorierna, hemliga organisationerna och storpolitiska motiven.
Men Arne Dahl är smart som låter en svensk, stöddig & dryg, litteraturkritiker bli det första svenska mordoffret. Det fick han säkert fler recensioner på. 🙂
Så här tyckte jag om den första i serien.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Invitation to the Waltz av Rosamond Lehmann kom i brevlådan igår. Fin!
En annan bok jag försökt moocha två gånger från samma person har jag nu gett upp. Trodde först att det blivit nåt fel i mejlen, sen att ägaren inte brydde sig om att mejla men skulle skicka ändå, men när jag inte hört ett pip trots påminnelse kollade jag upp historiken på honom och såg att han hade väldigt många ”cancelled”. Troligtvis är det folk som i likhet med mig tröttnat på att vänta och skiter i det. Mina poäng fick jag tillbaka.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Det är verkligen magnifikt – all sorg och förtvivlan hon gömmer längst inne i denna vackra och perfekt putsade kropp. Jag skulle vilja få se ett avsnitt med tillbakablickar på Joans liv före Sterling & Cooper. Vilka rädslor och vilken skam har hon bitit huvudet av? Hur kom hon dit hon är idag? Man förstår att hon haft ett Livsavgörande Ögonblick, då hon fattade ett Beslut, men hur? Hur?

Uppdatering: När jag tänker efter så tror jag inte att hon gömmer sorg och förtvivlan. Jag tror att Joan bara bestämt sig för att ge fan i dem, och vara så lycklig hon bara kan. Ta vara på det som är bra, glömma det dåliga.

Tänk om Joan varit mamma till Sally? Berg hade flyttats, världsordningar omkullkastats. (jag gillar inte alls Betty Draper längre.)
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Sally är min favorit


Lilla Sally Draper är min favorit i Mad men. Vilken tjej! Särskilt i samspelet med sin morfar. Hoppas hon följer hans råd: ”Du kan göra vad du vill. Låt inte din mamma övertyga dig om nåt annat.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag vacklade lite inför den första i Charlaine Harris serie om Lily Bard, men nu har jag bestämt mig för att jag gillar den här serien också. I Shakespeare’s champion är det en kroppsbyggare som hittas mördad i gymmet där Lily tränar. Det är förstås hon som hittar honom. Det är det tredje våldsamma döds- fallet på kort tid. Kort därefter börjar det dyka upp rasistiska flygblad, och stämningen i den lilla sydstatsstaden Shakespeare blir mer och mer hatisk.
Jag tycker att Harris har ansträngt sig mer med intrigen den här gången. Det är tätare berättat, och även om Lily Bard fortfarande snubblar in i saker i sin egenskap av hemhjälp åt olika hushåll, så känns det mer samman-hållet och trovärdigare i den här boken.
Som Sookie Stackhouse-fan känner jag igen renligheten, vardagsdetaljerna, det där småpysslet. Liksom Sookie har Lily en liten budget och måste jobba för att få mat på bordet. Och rasisttemat har förstår stora likheter med Fellowship of the Sun.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »