Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Hemma

Hej hopp, nu sitter jag helt jetlaggad och konstig och försöker varva ner här hemma efter en underbar vecka i New York. Bloggen har fått ligga i träda, men jag räknar med att lägga upp bilder imorrn. Om jag inte sover hela dan…
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Det finns ju filmer och tv-program att titta på under långa flygningar, upptäckte sonen och jag när vi reste till Tokyo. Så jag tar bara med en enda bok nu när sambon och jag reser till New York. Reborn, Susan Sontags dagböcker 1947– 1963, som börjar när hon är 14 år.
Sontag är född i New York och dog i New York så det passar fint.
Denna gång har jag ingen resfeber, och det beror på att jag har vanlig feber och är förkyld, och all energi går åt till att bli frisk frisk frisk.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Håhåjaja. I den andra boken om A-gruppen, Ont blod, letar de efter en amerikansk seriemördare. Hjelm och Holm reser till New York och möter mannen som ägnat 30 år eller så åt att jaga just Kentuckymördaren, han är besatt av Kentuckymördaren så till den grad att hans karriär gått åt pipan för att han inte kan släppa undersökningen.
Men vad händer? Jo, Hjelm och Holm, som ägnat några förströdda dagar åt mördaren, kläcker inte bara en utan två helt avgörande idéer som löser fallet. Detta har jag svårare att gå med på än de invecklade konspirationsteorierna, hemliga organisationerna och storpolitiska motiven.
Men Arne Dahl är smart som låter en svensk, stöddig & dryg, litteraturkritiker bli det första svenska mordoffret. Det fick han säkert fler recensioner på. 🙂
Så här tyckte jag om den första i serien.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Invitation to the Waltz av Rosamond Lehmann kom i brevlådan igår. Fin!
En annan bok jag försökt moocha två gånger från samma person har jag nu gett upp. Trodde först att det blivit nåt fel i mejlen, sen att ägaren inte brydde sig om att mejla men skulle skicka ändå, men när jag inte hört ett pip trots påminnelse kollade jag upp historiken på honom och såg att han hade väldigt många ”cancelled”. Troligtvis är det folk som i likhet med mig tröttnat på att vänta och skiter i det. Mina poäng fick jag tillbaka.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Det är verkligen magnifikt – all sorg och förtvivlan hon gömmer längst inne i denna vackra och perfekt putsade kropp. Jag skulle vilja få se ett avsnitt med tillbakablickar på Joans liv före Sterling & Cooper. Vilka rädslor och vilken skam har hon bitit huvudet av? Hur kom hon dit hon är idag? Man förstår att hon haft ett Livsavgörande Ögonblick, då hon fattade ett Beslut, men hur? Hur?

Uppdatering: När jag tänker efter så tror jag inte att hon gömmer sorg och förtvivlan. Jag tror att Joan bara bestämt sig för att ge fan i dem, och vara så lycklig hon bara kan. Ta vara på det som är bra, glömma det dåliga.

Tänk om Joan varit mamma till Sally? Berg hade flyttats, världsordningar omkullkastats. (jag gillar inte alls Betty Draper längre.)
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Sally är min favorit


Lilla Sally Draper är min favorit i Mad men. Vilken tjej! Särskilt i samspelet med sin morfar. Hoppas hon följer hans råd: ”Du kan göra vad du vill. Låt inte din mamma övertyga dig om nåt annat.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag vacklade lite inför den första i Charlaine Harris serie om Lily Bard, men nu har jag bestämt mig för att jag gillar den här serien också. I Shakespeare’s champion är det en kroppsbyggare som hittas mördad i gymmet där Lily tränar. Det är förstås hon som hittar honom. Det är det tredje våldsamma döds- fallet på kort tid. Kort därefter börjar det dyka upp rasistiska flygblad, och stämningen i den lilla sydstatsstaden Shakespeare blir mer och mer hatisk.
Jag tycker att Harris har ansträngt sig mer med intrigen den här gången. Det är tätare berättat, och även om Lily Bard fortfarande snubblar in i saker i sin egenskap av hemhjälp åt olika hushåll, så känns det mer samman-hållet och trovärdigare i den här boken.
Som Sookie Stackhouse-fan känner jag igen renligheten, vardagsdetaljerna, det där småpysslet. Liksom Sookie har Lily en liten budget och måste jobba för att få mat på bordet. Och rasisttemat har förstår stora likheter med Fellowship of the Sun.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det kan man läsa sig till på hans hemsida. Flera av dem är klassiska bokbloggar-älsklingar som Siri Hustvedt, Carlos Ruiz Zafón, Carsten Jensen och Arne Dahl. Så jag kan faktiskt inte se något konstigt med att han nu tar plats i August-juryn.
Det går nog finfint.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

När jag befinner mig i ett rum med en mansperson som jag inte känner tittar jag i regel efter det vassaste föremålet, något som kan tillfoga svår skada. Det är klokt av mig. Jag önskar att mina armar var starkare och att jag kunde skrika så högt att ljudet fortplantades som valsång över staden. Detta har ni gjort mot mig, och jag hatar er för det. I regel.
Elin Ruuth funderar över sin nya vardag i Malmö, vetenskapliga fenomen och gamla minnen från skolan i Luleå. Grannen som spelar samma låt varje kväll. Ensamheten. Renars självdestruktivitet. Flickan som ”alla visste” hade spruckit vid analsex. (Har alla skolor en liknande historia? I min mellan-stadieskola var det en flicka som ”alla visste” var med barn. Det kom aldrig nåt barn.)
Jag känner igen känslorna när man flyttar tvärs genom Sverige och måste börja bygga upp en ny identitet där man är. Ingen har samma minnen som du. När ingen känner dig, vem är du då?
Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte hörs när jag börjar gråta.

Det är korta stycken, ibland bara ett par rader per sida, ibland några sidor. De varierar mellan svalt iakttagande, underfundiga ordlekar och intensivt känslosamma. Jag gillar de intensiva mest, det känns som att hon vågar mer där. Lite svartare, och väldigt bra. Jag är glad att jag tycker om den, nu kan jag säga det ärligt till vem som helst.
HÄR bjuder Tidningen VI på de första sidorna.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Paket i brevlådan. Glad.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Alla vi som var och såg Joyce Carol Oates på Internationell författarscen på Kulturhuset i somras, minns ni frågestunden efteråt? Det var ett par svenska skådisar som högg micken i början och ställde flera frågor på raken, om en pjäs som de höll på med. Nervositeten spred sig i lokalen (tänk om de skulle ta upp all frågetid?) och till slut fick Ingemar Fasth nästan slita av dem micken. Nå, det var tydligen den här pjäsen de ville prata om. Och Oates höll sitt ord när hon sa till dem att de kunde prata mer enskilt sen.
Det vore väldigt roligt att se pjäsen, men det kommer jag inte att hinna göra. Grattis ni som kan.
Uppdatering: Jenny B på Kulturdelen har sett den, läs här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Elva bokmärken

Har länge undrat vart alla bokmärken försvinner, och nu har jag svaret. Hittade elva stycken när jag rensade i tidningslådan på toaletten.
Kvar i lådan: Nemi, Agent X9, London Review of Books, några korsord + pennor. Ut åkte tre böcker och en massa ointressant post som jag inte orkat öppna.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Jag undrade lite om Octavia E Butler skulle kunna skriva något lika stark & gripande, på så många komplexa nivåer av mänskligt beteende, längtan & kärlek, hat & fruktan, som i Parable of the Sower. Så klart att hon kunde.
Det har gått många år sedan de händelserna, en tid som nu kallas The Pox. Laurens och Bankinoles dotter Larkin läser sina föräldrars nedskrivna dagböcker, anteckningar, dokumentation från 2030-talet i Amerika. Det handlar om de första åren av Acorns historia. Deras lilla flyktinggrupp bosatte sig på Bankinoles land, Acorn, som blev en fristad för hemlösa och föräldralösa barn, där alla tog hand om varandra och Lauren predikade om Earthseed. Eartseed är den religion Lauren själv uppfann, plockade ihop av upptäckta sanningar. Det handlar om att Gud inte är någon person, inget högre väsen, utan Gud är förändring och förändring kan man påverka. Långt fram i fjärran finns drömmen inte om himlen, men om att ge sig ut och bosätta sig på stjärnorna.
Larkin har svårt för sin mammas religiositet. Hade hon bara skapat och drivit Acorn så hade det varit mycket bättre. Men ”nu tänker de göra henne till Gud också”, resa en staty över Lauren. Först förstår jag inte varför dottern är så bitter, men allt eftersom blir det tydligt. Hon känner sig svartsjuk på Earthseed, som hon ser som sin mammas första och viktigaste barn. Och — SPOILERVARNING! — Larkin fick inte växa upp med sin mamma. En grupp kristna fascister tog över stället, förslavade Earthseed, torterade dem med hjälp av några fasansfulla elektriska kragar. Det dröjer många år innan mor och dotter träffas igen.
Octavia E Butler har ett underbart språk, det glider så lätt och fint framåt. Vackert. Hela hon är underbar med sin fantasi, sin kraft, sitt sätt att undersöka svåra ämnen och vad det innebär att vara människa.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Filmen Precious som går på biograferna nu är från början en bok, en väldigt bra bok: Push, av Sapphire. Här finns min recension. Det jag inte fick med där, men som jag blev så glad över, är att de läser The Color Purple av Alice Walker. En författare som drabbade mig med full kraft på 1980-talet, och hennes Celie har många likheter med Precious.

Read Full Post »

Older Posts »