Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 mars, 2010


Mitt första minne av Virginia Woolfs Vågorna är att min mamma lånat den på biblioteket, och jag började läsa i den. Kan jag ha varit tolv år? Kanske äldre, kanske yngre. Jag tog den för att det handlade om barn. Och jag förstod absolut ingenting. Ändå kunde jag inte sluta läsa.
Minnet av rörelse är vad som stannat kvar hos mig. De återkommande vågorna av ord, känslan av rytmiskt böljande. Igen och igen.
Nu låter jag vågorna skölja över mig igen. Jag hör Susans, Nevilles, Louis, Rhodas, Jinnys och Bertrands röster, som flätas in i och ut ur varandra. De leker i trädgården, de går i skolan. De är rädda för olika saker, och de blir ledsna, glada, lyckliga och arga. Det böljar, det rör sig. Rytmiskt.

UPPDATERING: Och de växer upp, blir vuxna, medelålders, åldrade… Medan dagen går och slutar i skymning och solnedgång. Och Bernard summerar deras liv i en sista lång avslutande monolog. Det är lysande.
(Jenny Tundedal har skrivit förordet till den nya pocketupplagan, men jag tycker att hon avfärdar kvinnornas liv lite väl bryskt. Om Susan skriver Tunedal att hon ”lever för att vara mor” medan jag ser en kvinna som odlar upp en hel fruktträdgård, blir godsägare och handlare. Om Jinny tycker Tunedal att hon ”blir till i männens blickar” medan jag ser en kvinna med frisk aptit på livet och som bejakar sin sexualitet. Rhoda, lilla Rhoda som är så rädd och ängslig och inte tycker att hon har något ansikte, är ändå modig nog att bestiga berg i Afrika. )
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Read Full Post »