När jag läser sista delen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, så får jag nästan andnöd. Det är så tröstlöst och definitivt, så oerhört smärtsamt. Alla avsked. Hur hon avslutar. Med sina arbetsplatser, universitetet och Sydsvenskan, med Svenska kyrkan. Med familjen.
(Alla dessa människor som inte klarar av livet. Inte orkar leva. Inte lyckas komma på hur man gör, komma in i det. Utestängda.)
Samtidigt är det fint hur Ann Heberlein skildrar kärleken till sina barn. Den enda kärlek som är självklar och kravlös och omedelbar.
Ann Heberlein är doktor i etik. Hon har forskat och skrivit om etik, teologi och filosofi i sitt yrkesliv. Förra våren kom hon ut med en bok om personligt ansvar, Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar. Recenserad här och här.
En intressant artikel om att problemen med förlåtelse.
Uppdatering: Ja, hon skriver också att hon inser att boken förstås säljer bättre och inbringar mer pengar till barnen om hon faktiskt tar livet av sig. Detta föranleder en del teorier på nätet, som lätt glider över i hån, förakt och ren elakhet, apropå händelserna igår när Heberlein var försvunnen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva,
snowflakes in rain 