Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lilith’s brood’

I tredje boken i trilogin Liliths Brood är det Jodahs som är huvudperson. Han är ännu ett av Liliths barn, men konstruerad och född långt efter Akin. Men Jodahs öde påminner om hans äldre brors; ensamheten. Anledningen är att det inför Jodahs metamorfos visar sig att det kommer att bli en ooloi — det tredje könet. Könet som existerar för att göra nya barn, förena varelser, underhålla och skydda och läka.

Och det är den första konstruerade ooloien någonsin, vilket skrämmer eftersom man inte vet om en ooloi från både människa och oankali kan kontrollera sina förmågor och behärska sig så att den inte skadar. Ooloin kan nämligen ändra cellstrukturen hos andra varelser, som jag nämnde tidigare kan den hela skador och sjukdomar, men det kan ju också gå åt andra hållet om en ooloi inte har kontroll på vad den gör. Och en ung ooloi med alla den mänskliga ungdomens tvära känslokast (tänk tonåring) kan ställa till stor skada. Därför får Jodahs inte leva med de andra, vare sig oankali eller människor, utöver sin egen närmaste familj. Dens femte förälder är ooloien Nikanj från första boken Dawn, som nu för första gången får bli same sex-parent.

En annan sak med en ooloi är att den behöver, måste ha, ett par. I Jodahs fall en kvinna och en man, människor, att leva med. Det är ett så starkt fysiskt behov hos Jodahs att det ger sig ut på ständigt längre vandringar, till den hittar ett mänskligt syskonpar, Jesusa och Tomás. De är täckta av växande tumörer från en sjukdom, neurofibromatosis, men häpnadsväckande nog fertila i sig själva. Jesusa och Tomás tillhör en grupp motståndsmänniskor som kan föda barn, nästan alltid svårt sjuka barn. De är rädda för oankalis, som de betraktar som djävulska. Den allra värsta skräcken är en ooloi, för den har två par armar. (Det andra paret växer ut under ooloins andra metamorfos.)
Men Jodahs är väldigt väldigt angelägen om att bilda treenighet med Jesusa och Tomás. Det är en fråga om liv eller död för den.

I nästa inlägg ska jag skriva om nåt annat än Octavia E Butler. Något eller någon som kanske är språkligt tråkigare, helt säkert intellektuellt torftigare och högst troligt mycket mer förutsägbar. Mindre mind-blowing, helt enkelt. Vem eller vad som helst alltså.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

He remembered much of his stay in the womb.
While there, he began to be aware of sounds and tastes. They meant nothing to him, but he remembered them. When they recurred, he noticed.
When something touched him, he knew it to be a new thing — a new experience. The touch was first startling, then comforting. It penetrated his flesh painlessly and calmed him. When it withdrew, he felt bereft, alone for the first time. When it returned, he was pleased — another new sensation. When he had experienced a few of these withdrawals and returns, he learned anticipation.
He did not learn pain until it was time for him to be born.
He could feel and taste changes happening around him — the slow turning of his body, then later the sudden headfirst thrust, the compression first of his body, then gradually along the length of his body. He hurt in a dull, distant way.
Yet he was not afraid. The changes were right. It was time for them. His body was ready. He was propelled along in regular pulses and comforted from time to time by the touch of his familiar companion.
There was light!

Akin är den första människofödda pojken, av de få blandartsbarn mellan ooankali och människa som börjat födas på Jorden. Det är Lilith som föder honom, och han är också son till Joseph (människa), Nikanj (oloi), och två oankalier. Fem föräldrar alltså, och han har ärvt dem alla. Utseendet är från människorna: två ögon, en näsa, två öron, en mun, brun hud, hår på huvudet, bäbiskinder. Det enda yttre tecknet på att Akin inte är människa är hans extremt långa tunga, hans till en början enda tentakel. (Senare, när Akin genomgår sin metamorfos, kommer hans utseende att förändras. Men det går inte att förutse hur.)
Vad som inte syns är hur otroligt intelligent Akin är, och att han aldrig glömmer något. Han bara lagrar informationen om allt han ser, hör och upplever, till ett senare tillfälle när han kanske kan sätta in den i ett sammanhang.

På Jorden finns motståndsfickor av människor som hatar oankalierna och försöker överleva utan dem. Alla dessa människor är sterila. Endast oankalierna kan hjälpa dem genom att korrigera medicinska tillstånd, men eftersom människorna inte vill ha med oankalierna att göra så stjäl de istället barn när de kan få fatt i dem. Ett barn med Akins utseende är väldigt attraktivt, och en dag när han är cirka 1, 5 år blir han också bortrövad. Han försöker mörka sin intelligens och sin talförmåga för att inte skrämma sina kidnappare till att döda honom. För det är ju så med människor: det vi inte förstår är skrämmande och hotfullt.
Akin väntar och väntar på att bli räddad. Under tiden börjar han förstå människorna mer och mer. De lider av vad oankalierna kallar the Contradiction, motsägelsen, att vara intelligenta och hierarkiska på samma gång. Ständigt dömda till undergång. Men själva tycker de förstås att det är sammanblandningen med oankali som betyder undergång, och att det stora kriget som förödde Jorden var en engångshändelse.
Akin känner sig mycket ensam och sviken. Framför allt saknar han sitt syskon Tiikuchahk, som han vid det här laget borde ha haft en väldigt stark bindning till. Saknar är ett för svagt ord, Akin kan aldrig bli hel utan Tiikuchahk.

Adulthood rites är andra delen i Ocatvia E Butlers mäktiga trilogi. Första delen heter Dawn och jag skrev om den här.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det finns ingen som kan vända och vrida på så intressanta frågor om mänsklighet som Octavia E Butler. Hon klår till och med min mångåriga kärlek Ursula K LeGuin. Första boken, Dawn, i denna trilogi är så bra så bra så bra.

Lilith vaknar i sin ensamhet i ett konstigt rum, där osynliga röster frågar ut henne. Hon vet att det är efter Kriget, och att det troligen inte finns många människor kvar. Men hon vet inte vilka som håller henne fången, eller varför. Efter lång tid, ett par år där hon testat gränserna och sövts och väckts några gånger om, får hon träffa en av sina fångvaktare, oankali. Det är en skrämmande upplevelse, hon blir både äcklad och livrädd av en varelse med tentakler som böljar och rör sig från det som ska vara huvud och kroppsdelar. Det tar tid för Lilith att vänja sig, att bemästra sin avsky och sin ilska. Det här är xenofobi i sin ursprungligaste form.
Varelserna, oankali, är byteshandlare — i gener. De färdas genom rymden och överlever genom att beblanda sig med de arter de råkar på. De har ett kvinnligt kön, ett manligt, och så ett som kallas ooloi. Lilith lämnas som husdjur/uppfostringsprojekt/läromedel hos ooloien Nikanj. Tanken är att de ska lära av varandra. (Nikanj är på väg in i puberteten.)
Sedan är det meningen att Lilith ska väcka andra människor som oankali räddat från jorden. 250 år har gått och jorden ska vara beboelig igen. Lilith förväntas bli ledare för en grupp nykolonisatörer. Men människor är sig lika: rädda, hatiska, snara till våld när det är saker vi inte förstår eller känner igen.

Jag vill inte spoila alltför mycket (fast det har jag ju redan gjort) så jag säger bara att det är så oerhört intressant med gruppdynamiken som uppstår. Och hur sexualiteten skildras och vilket hot ooloi uppfattas som. Djupt liggande homofobi, men inte bara det. Förvirringen i att någon är ett ”det”.
Lilith är stor och stark och har likheter med Lauren i Parable of the Sower. Precis som Lauren (som valde en mycket äldre och skröpligare man) så väljer Lilith en oväntad man, Joseph. Han är kortare än hon, och av kinesiskt ursprung. Den enda som inte blev förvånad är Nikanj. Det förklarar att de andra oankalierna var säkra på att hon skulle välja en stor svart man, som liknade henne själv, men att Nikanj såg att det i själva verket var Joseph som var mest lik Lilith.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »