Horace om avund

En mening som Horace Engdahl yttrade i ett av Allvarligt talat-programmen var så bra. Det var en kvinna som hade problem med en väninna som ofta sa ”Men ska du (göra det där)  igen” — eller motsvarande. Jag minns inte vad det var (dansa? resa? träna?) men det var i alla fall något som gjorde frågeställaren glad. Och som väninnan alltså ständigt ifrågasatte.
Horace definierade det raskt som ”avund i dess mest triviala form” och utvecklade sen ett vidare resonemang. Just det där ”avund i sin mest triviala form”, det tog jag till mig. Alla gånger jag fått höra olika varianter på den där kommentaren! ”Men varför ska du…”, ”Du har ju redan…”, ”En gång till?”, ”Har du råd med det?”
Jag önskar att jag redan då kunnat tänka: ”Jahadu, här visar du prov på avund i dess mest triviala form”.
Nu får jag nöja mig med att tänka det i efterskott.

I Den sista grisen som jag tydligen köat för på bibblan ett bra tag och därför kunde låna, har HE ett längre resonemang om avund. Han konstaterat att Avund är känslan av att förminskas av det som andra har eller uppnår, och påminner om att inte mindre än två av tio Guds bud varnar för avund. Dessutom slår han fast att avunden är infantil, med roten i en magisk verklighetsuppfattning, och där den som upplever sig vara övergiven av de goda féerna känner sig bortglömd och — för barnet inom oss — hotas av förintelse. Stycket om avund är ett av få som är längre än några meningar på en sida, och jag tycker mycket om det.

Och så kom jag plötsligt ihåg när jag pluggade litteraturvetenskap i slutet av 1980-talet och vi läste om Horatius. Han tog inte sig själv på överdrivet stort allvar utan sa: ”Jag vill vara en liten gris i vår herres hage”. Kan detta citat vara ursprunget till bokens titel? Jag minns att min klasskompis ritade glada små grisar i sitt anteckningsblock.