Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2011


Min första Evelyn Waugh blev en besvikelse. Presstopp är så pepprad med fördomsfullhet och ren rasism att det var nära att jag inte läste ut den alls, det tog flera dagar. (Då jag i och för sig läste extremt lite, tillbringade istället timmar framför tv-apparaten och bilderna från Oslo och Utöya.)
Det jag kunde se var att det finns en humor i Presstopp, påminnande om P G Woodhouse. Och så länge han håller sig på engelska landsbygden och i Londons tindningsvärld fungerar det bra. Men när handlingen flyttas till ett fiktivt land i Afrika — nej, nej och åter nej. Den blir nästan oläslig. Men den var i alla fall kort.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

HUNGERSPELEN


Ja, jag har äntligen läst den.
Ja, jag blev också helt besatt.
Nej, jag försummade inte min familj eftersom jag läste den på en resa som började i Linköping och sen gick via Stockholm upp till Luleå, och jag hade inte tråkigt en enda sekund.
Ja, jag har köpt uppföljarna, och
NU kan jag äntligen läsa allt ert nördande om filmatiseringar och annat.
Grattis mig!
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Siri Derkert Moderna museet: Vilken bredd! Akvareller, oljor, miniatyrer, modeteckningar och politiska collage… och så de där ristningarna på Östermalms tunnelbanestation. Jag tycker nästan mest om hennes kubistiska oljor. Och modeteckningarna. Vilket människoliv också, med ungdomsresor och kärlekar och bortadopterade barn som hon sen tar hem till sig. Och dottern, konstnären, som dog.
Mycket intressant utställning, men inte så lyckad hängning. Nånstans mitt i möttes min väninna och jag, båda helt förvirrade, och undrade om den andra hade sett åren si-och-så.


Luleå Art Biennal på Kulturens hus. Flera konstnärer, och därför en blandad kompott. Jag tyckte om de jättestora babybodiesarna, och framför allt den starka historien med kvinnan vars huvud/hals plötsligt en dag fastnade på snedden. Hela hennes liv förändrades, det var hemskt. Porträtt av Elli heter verket, Antti Haase heter konstnären.



Jag tyckte också om fotona från en brasiliansk strand, där lönnfeta skrynkliga tunnhåriga människor tycker att de är skitsnygga, medan det däremot krävdes information om att ett helt möblemang är gjort av insulinsprutor för att jag skulle uppskatta dessa:


Nina Hemmingssson i Ljusgården på stadsbiblioteket i Umeå. Liten och intensiv, överblickbar och man kan gå runt runt och garva åt hennes fula & överdrivna figurer, som ständigt visar upp våra minst önskvärda känslor och egenskaper.
Originalteckningar från Så jävla normal finns med på utställningen. Man kan handla också.

Robert Mapplethorpe på Fotografiska museet. Svartvita, vackra, en lek med ljus och mörker. Blommor och kukar och en kvinnlig bodybuilder som tydligen var extrem då, men idag känner jag flera stycken som är ungefär lika muskulösa. Bilderna är snygga på ett distanserat sätt, inte ens nakenbilderna blir intima. Bilderna på Pattis Smith är klart bäst, inte bara för att jag gillar henne utan för att där uppstår känslor. En extra dimension.

Eleanor Coppola också på Fotografiska museet har jag skrivit ett eget inlägg om. Mycket starkt.

Read Full Post »


Så bra det känns att äntligen ha den här på svenska. Jag tycker också mycket om Per Åhlins omslag, har flera av dem. Men nu börjar jag undra om det är samme Per Åhlin som gjort Karl-Bertil Jonsson? Någon som vet?
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Nu har jag sett den. Och kan bocka av Sara BE:s utmaning från i höstas… bättre sent än aldrig!
Filmen var inte alls vad jag väntat mig, till exempel så trodde jag att det skulle finnas apor i stil med Chewbacca som gick omkring på två ben. Mer science fiction, av ett lite småtöntigt slag. Nog för att det var science fiction, men det var ju mer dystopisk samhällskritik än spänning. Jag tycker att de bärande skådisarna var bra, Bruce Willis, Madeleine Stove och Brad Pitt. Hade jag sett den här på 1990-talet när den kom kunde den ha blivit en stor favorit, nu blev den bara en bra film.

De första två filmerna i filmbikten var It’s a wonderful world och De 400 slagen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Efter Zora Neale Hurston föll det sig naturligt att plocka upp en av Alice Walkers novellsamlingar; In Love and Trouble, och därifrån är steget inte långt till Toni Morrisons Älskade. Så jag har tillbringat en del av sommarhettans juli i sällskap med tre av de allra bästa författarna som skriver/skrivit det svarta Amerikas historia. Framför allt kvinnornas.
Det är ofta svårt och tungt, och en sak som slår mig när jag läser Walker är vilka oerhört släta figurer de svarta männen gör. Opålitliga, barnsliga, svekfulla. Allra värst är en pappa som skrattar åt sina egna barn när de nekas mat i svältkön under depressionen. Istället flirtar han med en annan kvinna än sin fru. Just den novellen är intressant också för att den är tillägnad Zora Neale Hurston, och inspirerad av henne och hennes forskning på Haiti. Hustrun tar nämligen ut sin hämnd på den vita kvinna som nekar barnen mat (och i förlängden utdelar deras dödsdom).
Alla Alice Walkers noveller är inte upprörande och hemska, men de flesta. Sen när jag läser (om) Morrisons Älskade blir det ännu värre. Herregud! Det är en fruktansvärd historia om en kvinna, Sethe, som är slav men flyr. Hon har tre barn med sig, och ett i magen. Hennes bröst är fulla av mjölk som ska vara till Lillflickan, den yngsta, men Sethe blir fasttagen och två unga män stjäl hennes mjölk. Den händelsen — och en händelse som är ännu värre — var nästan det enda av denna bok som jag mindes. Och att jag tyckte den var väldigt bra, en av de bästa böckerna jag då hade läst. Den är fortfarande bra, nästan hypnotisk i sitt elände och sina övernaturliga inslag med spökerier.
I videon nedan berättar Toni Morrison om Tjärdocka och Älskade, hur hennes texter har lager på lager och de faktiska händelserna nästan inte berättas men man förstår får ändå veta vad som händer. Spoilervarning.

Älskade blev film med Oprah Winfrey som Sethe, och Danny Glover som Paul D, en annan av slavarna på Sweet Home.

Här under är en sång om Sethes mjölk. Första strofen, ”I got a tree on my back”, är märkena efter att Sethe blivit piskad sönder och samman. Ändå lyckas hon fly.

———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Jag är väldigt glad att jag besökte Fotografiska museet igår, och särskilt Eleanor Coppolas utställning Circle of Memory. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, större betoning på fotografier kanske och något mer personligt om hennes omkomne son?, men det jag får är istället halm. Stora halmbalar som byggts upp till en hög men liten labyrint, så småningom förstår jag att det ska vara en cirkel. I halmbalarna är det instucket vita lappar. Där har besökarna skrivit. På flera som jag läser är det någon som saknar sin farmor. En familj har mist sitt lilla barn. Någon minns en bror som varit död i flera år. Andra skriver om sin kärlek till människor som är i livet, och tacksamheten över det.
Jag skriver en egen lapp, om kärlek och Norge, och ska sätta upp den men den fastnar inte i halmen så jag hittar en liten gång med tak av stockar och där får jag in lappen under en flik bark. Sen börjar jag gråta.
Jag går ännu längre in i gången för att vara lite diskret och hör då barnröster som räknar på olika språk. Franska, quatre-vingt-deux. I vad som måste vara cirkelns mitt finns ett runt rum där det rinner fin vit sand, timglassand, genom ett hål i mitten av taket. En stor hög har samlats på golvet. Vad är det? Vår tid som rinner ut? Barnrösterna som räknar den tid vi har? Det finns en bänk gjord av halm men jag lägger mig på golvet istället.
Under tiden som jag ligger där och tänker, känner, är det bara en man som kommer in. Jag tror att många besökare missar det inre rummet. Själv är jag väldigt glad att jag tog mig tid just då, just där, det var värt en och en halv timmes väntan på att Fotografiska skulle öppna. Skönt att få gråta över Norge på det sättet och på den platsen, jag kände mig lugn och liksom avklarad. Tack Eleanor Coppola för att du ställde ut Circle of Memory just nu och här.

Missa inte denna gång om du går till Fotografiska.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Så har jag äntligen börjat på There eyes were watching God av Zora Neale Hurston, som jag skrivit lite om här. Jag har varit nyfiken på henne ända sen min Alice Walker-period i slutet på 1980-talet. Hurston var antropolog och författare, och den här boken räknas till de amerikanska klassikerna.
Tack till Sanna på Och solen har sin gång för varningen om de talspråkliga dialogerna, det är verkligen kämpigt.

Ah’m gettin’ sleepy, Janie. Let’s don’t talk no mo’. ‘Tain’t too many mens would trust yuh, knowin’ yo’ folks lak dey do.

Men om man läser lite småhögt för sig själv så går det lättare, och sen blir man rikligt belönad i stycken som detta:

Janie stood where he left her for unmeasured time and thought. She stood there until something fell off the shelf inside her. Then she went inside there to see what it was. It was her image of Jody tumbled down and shattered. But looking at it she saw that it never was the flesh and blood figure of her dreams. Just something she had grabbed up to drape her dreams over. In a way she turned her back upon the image where it lay and looked further. She had no more blossomy openings dusting pollen over her man, neither any glistening young fruit where the petals used to be. She found that she had a host of thouhts she had never expressed to him, and numerous emotions she had never let Jody know about. Things packed up and put away in parts of her heart where he could never find them. She was saving up feelings for some man she had never seen. She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.

Janie är huvudpersonen – en ljushyllt svart flicka som blir bortgift tidigt av sin mormor. Hon rymmer med sin kärlek Jody/Joe, hennes andre make. Joe är en man med höga ambitioner och de slår sig ner i vad som ska bli en helt svart stad i Florida, köper mark, startar handelsbod och han blir borgmästare. Janie måste dölja sitt vackra hår som alla män beundrar under huvuddukar, och bli offentligt kritiserad av sin make. I scenen ovan har hon nyss, för första gången, blivit slagen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Vi såg den häromkvällen. Jag har inte hämtat mig än.
Huvuddukarna! Big Edies sånger, när som helst brister hon ut i sprucken men ändå fantastiskt fyllig och vacker, skev, sång — gamla örhängen. Tvättbjörnarna. Little Edie matar tvättbjörnarna med formbröd inne i huset. ”Raccoons and cats become a little bit boring.”
Den smutisga trappan, stolarna, när Big Edie har 79-årskalas med två skräckslagna, äcklade inbjudna. Vilka var de? Bekanta från förr, när allt fortfarande var normalt? Släktingar?
Little Edies ilska, frustration & drömmerier. Grälen! Samma gräl om och om igen, de kan varandras repliker och låter som en välrepeterad show.

Här har jag mor-dotter-relationen som slår alla andra. Kan det vara slutet för min besatthet?
Filmen blev gjord för att Jackie Kennedy/Onassis syster Lee ville ha nån sorts släktdokumentation i filmversion. Hon lejde bröderna Albert och David Maysles, men blev sen så förskräckt av att se hur deras släktingar Edie och Edie Beale levde i Grey gardens, att hon avbröt uppdraget. Men då hade bröderna Maysles redan hunnit bli förtrollade, fascinerade, av de både kvinnorna så de gjorde en film bara om dem. Den har nått kultstatus. Och så har det gjorts en spelfilm på dokumentären, ytterst märkligt.
Stort tack till Lovisa som tipsade om denna film!

Officiella fan sajten finns här.
Little Edie har också blivit modeikon, tro det eller ej.

Read Full Post »

Det är ganska tufsiga, ofta misslyckade människor som möter mig i finlandssvenska Solveig von Schoultzs urval av noveller publicerade mellan 1947–1983. Glömska. I det blå. Förvirrade? I de tidiga novellerna har de svårt att skilja verklighet från fantasier.
Men blir lite ledsen av att läsa von Schoultz, det går inte så bra för hennes människor. De blir missförstådda, smått föraktade, ofta olyckliga. En sjukskriven fröken som kommer tillbaka, en flicka som tror att tingen lever, en kvinna som glömmer bort nästan allting.

Allra bäst är novellen Påskbrev, som handlar om en mor och hennes vuxne son och hans flickvän. Tillsammans besöker de Udden, sommarstället där minnen efter fadern och lyckliga barndomssomrar finns kvar. Ungdomarna har svårt att förstå varför fadern gick ut i krig, fick medalj, dödade människor. Hur kunde det enskilda landet vara så viktigt? Modern har svårt att förstå att det liv som växer i flickvännens mage ska avbrytas, att de ungas ideal inte omfattar sådan individuell egoism som att sätta barn till världen när den ser ut som den gör. Istället ska sonen lära sig swahili för att kunna arbeta som läkare i Afrika.
Denna novell publicerades i samlingen Rymdbruden 1970. Från samma samling kommer Min lilla bror, som är kort och hemsk. Den påminner mig om Tjechovs Att döda ett barn, samma känsla.
Men det är inte precis nattsvart hela tiden, det är det inte. Tvärtom är det psykologiskt ofta mycket fint. Och med fina, för mig okända, ord, som till exempel ”kribbla”. Vissa noveller känns märkta av tiden, andra kommer jag att bära med mig. För Solveig von Schoultz har rätt i sitt eget förord: ”kortheten är skenbar. En riktig novell är inte slut när punkten är satt, den fortsätter.”

Den här boken hör till utmaningen 2011 års Hyllvärmare
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Det är väldigt spännande. Will har just träffat sin pappa, men ingen av dem vet om det. De slåss. Mrs Coulter har fått veta om kniven, den skarpa eggen, och nu kommer det att bli jakt. (I nästa bok, gissar jag.)
Ballongföraren Lee Skårsby har sorgligt nog dött, det tycker jag inte om.
Just nu vet jag inte vad Lyra håller på med. Kommer hennes och Wills vägar att gå isär? Och den där forskaren, hon borde väl komma med mera sen igen? Tur att jag beställt den avslutande delen, även om det kommer att bli lite väntan på den.
——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Just nu är de här böckerna viktigast för mig. Aha-upplevelser, läromästare och vänner att hålla i handen. Jag stryker under, ritar glada gubbar och sätter utropstecken. Jag tänker inte försöka pracka på nån annan mina egna eller Ingvars idéer, men mig hjälper de mycket. (Att gå ner i vikt var ganska lätt, att sluta röka gick ändå hyfsat i början, men nu är jag farligt nära att fastna i ”stackars mig som inte får röka, klart jag kan unna mig socker”-racet, och detta ska stoppas.)
Det hela saken gäller är att förstå hur hjärnans belöningssystem fungerar, och sen använda den kunskapen till att styra sig själv. Få kontroll på blodsockernivåerna och äta gott hela tiden.
Visste ni förresten att Leonardo da Vinci uppfann en stegräknare? Universalgeniernas universalgeni, han måste vara den mest intelligenta människan och friaste tänkaren som någonsin har levt. Nästan så att jag tror på den där sf-novellen, där en forskare från vår tid testar en tidsmaskin…
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

ALDERMAN, NAOMI:LESSONS
KELLY, ERIN:POISON TREE
MALMBERG, CARL-JOHA:M : MÖTEN MED MAHLER
PATCHETT, ANN:RUN (0747594961)
PULLMAN, PHILIP:BÄRNSTENSKIKAREN – MEDIA
SCOTT, JANNY:SINGULAR WOMAN
SEXTON, LINDA GRAY:SEARCHING FOR MERCY

De översta två är efter tips från Helena på Dark places, jag minns nu inte exakt vad jag blev intresserad av (och vill inte återuppliva minnet heller förrän jag har dem i min hand). Malmberg har skrivit så fina essäer om gamla darlings och nya som jag tack vare honom upptäckt, så jag vill se hur han gör sig i bokformat. Ann Patchett har jag lurat på länge, ända sen jag läste hennes vän Lucy Grealys bok Skärvor av ett ansikte. Och diskuterat, jag tror med Ingrid och fler.
Pullman är en ljudbok med Lena Nyman som uppläsare, fortsättningen på denna. The singular woman är Barack Obamas mamma, och Linda Gray Sexton är Anne Sextons dotter. Jag älskade hennes Det sägs att en stjärna faller.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

The dress debacle occurred on December 3, 2006, at a white House reception before the Kennedy Center Honors, and the guilty party was a red Oscar de la Renta gown. George and I were standing for the long receiving line greeting gusets when I saw a good friend of mine from Houston, She was wearing the identical red lace dress. We posed for the camera with slightly awkward smiles. A few minutes later a friend from Washington walked through in the exact same gown. Then came a goood friend of mine from California. Now there were four of us in the identical dress. We tried to turn it into a lighthearted mment, and the four of us gathered for a group photo, but I could tell that no one was amused. I had chosen the de la Renta gown beacause it blended so nicely with the brilliant red of the Kennedy Center’s interior. But after the last camera click, I raced upstairs to change into a navy blue dress from the back of my closet to wear to the awards ceremony.
(…)
My dress, however, had a long life. Not only did I wear it for the official White House holiday photo but I sent it to travel the country as part of the Heart Truth Red Dress campaign to raise awareness about heart desease.

Laura Bush: Spoken from the heart

Read Full Post »

Patrik Sjöberg/Markus Lutteman: Det du inte såg (självbiografi)
Anna Schulze: Att ringa Clara
110 stories: New York writes after september 11 /red Ulrich Bauer (Noveller och poesi, utkast, korta anvisningar, essäer.)
Joanna Russ: En gång skall vi alla… (science fiction)
Jacqueline Susann: Dockornas dal
Octavia E Butler: Adulthood rites (science fiction, best of 2011)
Octavia E Butler: Imago (science fiction, best of 2011))
Venus Khoury Ghata: Sju stenar till den otrogna hustrun
Halldór K Laxness: Den goda fröken och Huset
Unni Drougge: Bluffen
Alexandar Hemon: Lazarusprojektet
Linda Gray Sexton: Det sägs att en stjärna faller (best of 2011)
Amanda Hellberg: Döden på en blek häst (skräck)
Dorothy L Sayers: Drama kring ung dansör (deckare, omläsning)
Chelsea Cain: Heartsick (deckare)
Laura Bush: Spoken from the heart (självbiografi)
Tawni O’Dell: Fragile beasts (best of 2011)
P D James: Slut hennes ögon
Isabel Allende: Zarités frihet

Read Full Post »

Older Posts »