Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »


Fantastisk film om en kvinna som går sönder i depression under sitt sagobröllop och hennes dugliga syster som flippar ut när hon inser att jorden kommer att gå under. Väldigt väldigt vackra sekvenser, blandat med den där åksjukeframkallande darriga handkameran som jag avskyr. Men det blir mindre och mindre av den. Jag har aldrig sett Kirsten Dunst bättre än så här, och jag tycker verkligen om Kirsten Dunst. (Näst bästa prestationen var i Virgin suicides.)
Charlotte Gainsbourg är väldigt bra, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård och John Hurt — alla är bra. Den cyniskt elaka morsan spelad av Charlotte Rampling är bra.
Lovisa har också sett den och undrar vad jag tycker om Lars von Trier. Jag är extremt ambivalent till von Triers filmer. Hatade Breaking the waves, fullständigt vidrig film. Men den med Björk i var bra, och Dogville med Nicole Kidman balanserade på gränsen till det outhärdliga hela tiden ända tills James Caan talade om arrogans och Kidman mejade ner alla. Där tippade den över till bra, tycker jag, som är mycket för an eye for an eye och sådär.
Och Melancholia som sagt, var fantastisk.Både visuellt och psykologiskt, filmskapandet och det djupt mänskliga.
Enda problemet är att jag verkar vara den enda i min bekantskapskrets som gillar filmer där huvudpersonen är psykiskt sjuk. Melancholiasällskapet tyckte att den var urdålig. Förra gången var det Black Swan, en annan fantastisk film, som mitt dåvarande sällskap fick mardömmar av.

UPPDATERING:
Men! Läser i Svenskan en referens till regissören Douglas Sirk (som jag såg en hel box av nyligen och gillade) och det är Carl-Johan Malmberg som berättar att Sirk tydligen var dansk. Spännande information.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »



Den surrealististiska konstnären Leonora Carrington är död. Hon är mest känd som konstnär, men skrev också. Till exempel Hörluren, som jag gillade mycket och skrev om här. Och en märklig berättelse om en debutant som inte vill gå på sin egen bal, utan skickar en hyena istället.

To yourself be true, then you’ll not be false to anyone.

———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Den handlar förstås om mer än det äktenskapliga grälet, Lazarusprojektet. Väldigt mycket mer. I upptakten går en utsvulten mager man av oklar anledning hem till polischefen i Chicago. Året är 1908 och hela staden darrar av rädsla inför hotet från anarkismen. Den magre ynglingen, Lazarus Averbuch, blir skjuten som misstänkt attentatsman. Av misstag? Kvar blir hans syster Olga. Att ha lyckats fly från våldsamma pogromer hjälper henne inte nu. Hon blir vidrigt grymt behandlad av polisen, går omkring förtvivlad och förvirrad, och skriver fiktiva brev till modern hemma i Ukraina.

Det är den ena historien, och det är den som Vladimir Brik blir helt besatt av. Själv märker jag mer och mer under läsningens gång att jag blir mest intresserad av Vladimir Brik. Han är bosnier, men missade kriget eftersom han befann sig i USA 1992. Det har han dåligt samvete för. Vladimir Brik mår också dåligt av att ha en vacker och begåvad hjärnkirurg till fru, amerikanskan Mary, medan han själv är arbetslös författare. En misslyckad invandrare. Men så lyckas han få ett stipendium för att resa i Lazarus fotspår, och tillsammans med vännen Rora, som är fotograf med galna historier som specialitet, ger sig Brik tillbaka till Europa.

Jag älskar hur Alexandar Hemon behandlar språket. Små blinkningar som ”drev jag ensam som ett moln”, som inte stör den som inte kan sin Wordsworth, men glädjer den som gör det. Meningen Väntar man tillräckligt länge så händer något — det har aldrig hänt att ingenting har hänt går in på min citatlista.
Och det här är så vackert:

En morgon i Chicago hade jag tassat ut i köket för att brygga lite kaffe. Medan jag i vanlig ordning spillde kaffepulver över hela köksbänken fick jag i hörnet syn på en burk med en röd etikett där det stod SADNESS. Fanns det så mycket sorg att man kunde lägga det på burk och sälja det? En stöt av smärta ilade igenom mina inälvor innan jag insåg att det inte stod SADNESS utan SARDINES. Men nu fanns det ingen återvändo: sorgen hade redan förvandlats till en mörk materia som genomsyrade hela det universum av livlösa föremål som omgav mig: salt- och pepparkaren, honungsburken, påsen med soltorkade tomater, den slöa kniven, den torra brödlimpan, de två väntande kaffekopparna. Mitt hemlands främsta exportvaror är stulna bilar och sorg.

Sardinerna som symbol för sorg återkommer sen genom boken. Jag ska läsa mer av Alexandar Hemon.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Medan jag skalade mina jordärtskockor igår pågick ett intressant radioprogram om mammor i litteraturen. En person stack ut i diskussionen, med lite annorlunda infallsvinklar och boktips på mammaskildringar: som Kristian Lundbergs Yarden (hej Vixxtoria!) och Michael Cunninghams Timmarna. Och en ny barnbok av Anna-Clara Tidholm. Personen i fråga heter Philip Teir och jobbar på finska Hufvudstadsbladet. Han har även skrivit poesi. Jädra otur att jag har nån sorts inofficiellt köpstopp då. 😉
Philip Teir finns även på twitter.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

”Det är lustigt med äktenskapet, vad som håller ihop det, vad som sliter sönder det. Mary och jag hade till exempel ett virrigt förödmjukande gräl om Abu Ghraib-bilderna. Bortsett från alla förlupna förolämpningar och oförlåtliga anklagelser var själva kärnpunkten den att det hon såg var några i grunden hyggliga amerikanska ungdomar som agerade utifrån en missriktad övertygelse om att de försvarade friheten, helt enkelt goda intentioner som gått snett. Det jag såg var ett gäng amerikanska ungdomar som visade en gränslös glädje över sin gränslösa makt över andra människors liv och död. De älskade att vara vid liv, de älskade att känna sig rättfärdiga i kraft av sina goda amerikanska intentioner; ja, de tände på det, de tyckte om att titta på bilderna av sig själva när de stack upp en batong i röven på en arab. Till slut flippade jag ut och blev helgalen och slog sönder den ärvda familjeservisen som vi hade fått av George och Rachel — det som fick bägaren att rinna över var när Mary sa att jag skulle förstå mig bättre på Amerika om jag gick till ett jobb varje dag och träffade normala människor. Jag sa att jag hatade normala människor och de förbannade frias och tappras jävla land, att jag hatade Gud och George och allt och alla. Jag sa att för att vara amerikan krävs det att man inte vet ett jota om någonting och begriper ännu mindre, och att jag inte ville vara amerikan. Aldrig i livet, sa jag. Hon skrek att bara jag skaffade ett jobb så skulle jag bli fri att vara vad jag ville. Jag sa att hon inte var ett dugg bättre än de där änglalika amerikanska ungdomarna som kopplade elkablar till krullhåriga människor efter en avslappnande skendränkningssession. Det tog oss veckor att bli sams igen, men efteråt var vårt äktenskap mer ansträngt. Det bagage jag släpade med mig genom Östeuropa innehöll de torterade liken efter våra goda intentioner.”

Ur Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon.
————————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Författaren, dramatikern och samhällsdebattören Eva Moberg är död. Hon var en stark röst i jämställdhetsdebatten och kärnkrafts/kärnvapendebatten. Och dotter till Vilhelm Moberg.
Det har varit konstigt lite om hennes död i medierna och jag blir orolig att hon ska bli en sån där som försvinner ur historien och osynliggörs. Jag har ingen speciell relation till Eva Moberg, hon var nog viktigare för kvinnor 10–20 år äldre än mig, men jag blir glad över att hitta den här fina krönikan av Lena Köster i UNT. I bokbloggosfären har Feministbiblioteket skrivit om henne. Fler?
Eva Moberg blev 79 år och hennes hemsida ligger ännu uppe.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Berit Hård är en antihjältinna och journalist av den överviktiga, hårdsupande sorten. Hon är rätt vulgär och alldeles för glad i karlar (kropparna i alla fall, hjärna eller känsloliv är Berit inte intresserad av). Berit blev sviken av en man på Bokmässan för många år sen. Där började hennes degradering från bättre tidningen till skvallerblaskan hon nu jobbar för, där hon står i mässhallen och fotograferar Jan Guillou just när han skriker och segnar ner efter ett attentat. Efter alla skriverier förra året fick jag för mig att Drougge har ihjäl Guillou, men det har hon inte alls. Däremot bedriver hon lustmord på företeelser inom förlags-, media- och kulturbranschen, och för den delen på flera kända kulturpersonligheter. Vissa har omgjorda namn, andra heter vad det heter i verkligheten. Åter andra känner jag förmodligen inte igen.

Bluffen rör sig också i de lägsta kretsarna i samhället, bland knarkare, sexarbetare, prostituerade och kriminella. En av de huvudpersonerna bredvid Berit Hård är Leif G W Persson, som får ett inte helt smickrande porträtt. En annan huvudperson är Unni Drougge, alltså en fiktiv person i boken som heter samma sak som författaren och som också skriver och har många barn. Dock är den fiktiva Drougge mörkhårig. Jag gillar Unni Drougge-portträttet, det är ganska avväpnande. Hon är rädd och stark om vartannat, och hennes historia är mycket intressantare än det där Guillou-spåret. Bokens UD har satt sig i sinnet att avslöja en pedofilring på en sexklubb i Stockholm med högt uppsatta kunder, det största sedan bordellhärvan. Alltihop vilar på en knarkande före detta prostituerads berättelse. (Naivt, jag vet. Men poängen är att författaren Unni Drougge också vet det.)

Som deckare/thriller är jag inte så imponerad av Bluffen. Berit Hård är inte tillräckligt smart, och inte särskilt sympatisk heller. Men som samhällssatir och underhållningsläsning gillar jag den. Hade det varit liite mindre av Stockholms mediavärld, och liite mindre ”alla män är svin”, så hade jag tyckt ännu bättre om den.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

På den isländska landsbygden går yngsta prostdottern Rannveig, en god människa älskad av alla. Vid 30 års ålder har hon ännu inte sett mycket av världen eller funnit en lämplig friare, så hon skickas till Köpenhamn. Därifrån kommer långa utförliga brev med beskrivningar av husgeråd, möblemang, hur dagarna förflyter, och hurudana familjen Kristensen som hon bor inneboende hos är och beter sig. Som den präktige husfadern, en stilig och bildad man, men tyvärr inte så gladlynt eftersom hustrun är bortrest. Något underligt är det, tror Rannveig, och även systern och modern hemma som läser Rannveigs brev som en spännande följetong. Men — breven blir plötsligt kortare och slutar sedan komma över huvud taget. Det blir stor oro i prostgården.

Det är verkligen helt otroligt hur Halldór K Laxness kan berätta en historia som rymmer så mycket: godhet, kärlek, förtryck, högfärd, sorger och bedrövelser, systrar som bryter med varandra, bröllop som inte blir av, brudgummar som byts ut, små barn som föds och försvinner… allt detta på bara 94 sidor. Med humor och vass ironi, dessutom. Laxness är en sann mästare!
Jag önskar att alla mångordiga ordsprutare vid tangentborden läste och lärde. Jag önskar också att jag kunde komma ihåg vad det där litteraturhistoriska begreppet heter, när man berättar en sak med en väldig underdrift, som i isländsk tradition. Någon som vet? (Typ som i Röde Orm, när Toke går ut från festen för att ”pissa” = slåss mot någon, sen linkar in med blodigt svärd en bra stund senare och meddelar om sin motståndare: ”han har pissat färdigt”.)

UPPDATERING: Det heter litotes, upplyser Ulrika/Lärarinnan om.

Detta inlägg tillägnas Vixxtoria, som väckte min Laxness-lust härom kvällen.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Minst. På de böcker jag har hemma eller på väg in. Och lockande är de nästan allihop, jag tror att det finns hur mycket bra som helst här, i alla genrer. Jag har romaner, biografier, klassiker, skräck, noveller, poesi, science fiction. Nyskrivet och gammalt. Kort och långt. Lättsamt och med rejält tuggmotstånd.
Ett tränat öga ser vad jag håller på med här. Jag försöker övertyga mig själv om att det är läge för ett köpstopp.
Kanske en månad i alla fall? Helst två eller tre.
Det enda jag saknar är gammaldags deckare, Golden age-stuket. Men det går ju att läsa om. Sånt är trevligt på sommaren.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

I tredje boken i trilogin Liliths Brood är det Jodahs som är huvudperson. Han är ännu ett av Liliths barn, men konstruerad och född långt efter Akin. Men Jodahs öde påminner om hans äldre brors; ensamheten. Anledningen är att det inför Jodahs metamorfos visar sig att det kommer att bli en ooloi — det tredje könet. Könet som existerar för att göra nya barn, förena varelser, underhålla och skydda och läka.

Och det är den första konstruerade ooloien någonsin, vilket skrämmer eftersom man inte vet om en ooloi från både människa och oankali kan kontrollera sina förmågor och behärska sig så att den inte skadar. Ooloin kan nämligen ändra cellstrukturen hos andra varelser, som jag nämnde tidigare kan den hela skador och sjukdomar, men det kan ju också gå åt andra hållet om en ooloi inte har kontroll på vad den gör. Och en ung ooloi med alla den mänskliga ungdomens tvära känslokast (tänk tonåring) kan ställa till stor skada. Därför får Jodahs inte leva med de andra, vare sig oankali eller människor, utöver sin egen närmaste familj. Dens femte förälder är ooloien Nikanj från första boken Dawn, som nu för första gången får bli same sex-parent.

En annan sak med en ooloi är att den behöver, måste ha, ett par. I Jodahs fall en kvinna och en man, människor, att leva med. Det är ett så starkt fysiskt behov hos Jodahs att det ger sig ut på ständigt längre vandringar, till den hittar ett mänskligt syskonpar, Jesusa och Tomás. De är täckta av växande tumörer från en sjukdom, neurofibromatosis, men häpnadsväckande nog fertila i sig själva. Jesusa och Tomás tillhör en grupp motståndsmänniskor som kan föda barn, nästan alltid svårt sjuka barn. De är rädda för oankalis, som de betraktar som djävulska. Den allra värsta skräcken är en ooloi, för den har två par armar. (Det andra paret växer ut under ooloins andra metamorfos.)
Men Jodahs är väldigt väldigt angelägen om att bilda treenighet med Jesusa och Tomás. Det är en fråga om liv eller död för den.

I nästa inlägg ska jag skriva om nåt annat än Octavia E Butler. Något eller någon som kanske är språkligt tråkigare, helt säkert intellektuellt torftigare och högst troligt mycket mer förutsägbar. Mindre mind-blowing, helt enkelt. Vem eller vad som helst alltså.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En av anledningarna till att Akin och Tiikuchahk i Adulthood rites lider så av att vara separerade från varandra är att de egentligen är förutbestämda att bli partners, mates. I samband med metamorfosen som alla oankali och deras avkommor går igenom väljer de kön. Om den ena i ett nära (mest nära i ålder) syskonpar blir kvinnlig så måste den andra bli manlig, och tvärtom. För att sedan kunna para sig krävs också en tredje person, en ooloi, som ligger i mitten medan de kopplar in sig med tentaklerna på/i varandra. Oloi är det tredje könet och den som gör att det blir väldigt skönt. Det är också ooloin som skapar liv, börjar bygga ihop cellerna.
Har man väl bildat en sådan här treenighet kvinnlig–manlig–ooloi, så är den för livet. Ingen av de tre kan vara separerad från de andra någon längre tid. Om en dör så dör de andra två kort därefter.
För människor som parar sig med en oloi inträffar en hemsk bieffekt. De kan inte längre röra vid varandra. Det är helt enkelt äckligt, avskyvärt, gör fysiskt ont. Och det är förstås en anledning till att männsiskor som lurats in i förhållanden med en oloi börjar hata den efteråt. Ett tag. Sen gör beroendet och ooloiens lukt/feromoner att de börjar älska den.
För oankalier är det mycket viktigt att hitta en ooloi att bilda familj med, och vice versa.
Det här med tentaklerna: de kan alltså känna av hela den andra kroppen ända ner på cellnivå. Känna alla känslor, eventuella smärtor, om något är bra eller fel eller vad som helst. Oankali och oloi kan utbyta information med varandra. Oloierna har dessutom den fantastiska förmågan att kunna hela en trasig kropp. De kan lösa upp cancertumörer, släta ut missbildad hud, hela en skottskada och få en ny fot att växa när den första huggits av.
Och så har de två par armar. Ett par sensoriska armar och ett par styrkearmar.

Det är mycket om det tredje könet just nu, med en artikelserie i DN som jag tycker är intressant. Octavia E Butler uppfann alltså sitt tredje kön i slutet av 1980-talet, men det är inte mänskligt utan tillhör arten oankali. I trilogin Liliths Brood är de centrala temana sexualitet, fortplantning och samlevnad. Jag har skrivit om Dawn här och Adulthood rites här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

He remembered much of his stay in the womb.
While there, he began to be aware of sounds and tastes. They meant nothing to him, but he remembered them. When they recurred, he noticed.
When something touched him, he knew it to be a new thing — a new experience. The touch was first startling, then comforting. It penetrated his flesh painlessly and calmed him. When it withdrew, he felt bereft, alone for the first time. When it returned, he was pleased — another new sensation. When he had experienced a few of these withdrawals and returns, he learned anticipation.
He did not learn pain until it was time for him to be born.
He could feel and taste changes happening around him — the slow turning of his body, then later the sudden headfirst thrust, the compression first of his body, then gradually along the length of his body. He hurt in a dull, distant way.
Yet he was not afraid. The changes were right. It was time for them. His body was ready. He was propelled along in regular pulses and comforted from time to time by the touch of his familiar companion.
There was light!

Akin är den första människofödda pojken, av de få blandartsbarn mellan ooankali och människa som börjat födas på Jorden. Det är Lilith som föder honom, och han är också son till Joseph (människa), Nikanj (oloi), och två oankalier. Fem föräldrar alltså, och han har ärvt dem alla. Utseendet är från människorna: två ögon, en näsa, två öron, en mun, brun hud, hår på huvudet, bäbiskinder. Det enda yttre tecknet på att Akin inte är människa är hans extremt långa tunga, hans till en början enda tentakel. (Senare, när Akin genomgår sin metamorfos, kommer hans utseende att förändras. Men det går inte att förutse hur.)
Vad som inte syns är hur otroligt intelligent Akin är, och att han aldrig glömmer något. Han bara lagrar informationen om allt han ser, hör och upplever, till ett senare tillfälle när han kanske kan sätta in den i ett sammanhang.

På Jorden finns motståndsfickor av människor som hatar oankalierna och försöker överleva utan dem. Alla dessa människor är sterila. Endast oankalierna kan hjälpa dem genom att korrigera medicinska tillstånd, men eftersom människorna inte vill ha med oankalierna att göra så stjäl de istället barn när de kan få fatt i dem. Ett barn med Akins utseende är väldigt attraktivt, och en dag när han är cirka 1, 5 år blir han också bortrövad. Han försöker mörka sin intelligens och sin talförmåga för att inte skrämma sina kidnappare till att döda honom. För det är ju så med människor: det vi inte förstår är skrämmande och hotfullt.
Akin väntar och väntar på att bli räddad. Under tiden börjar han förstå människorna mer och mer. De lider av vad oankalierna kallar the Contradiction, motsägelsen, att vara intelligenta och hierarkiska på samma gång. Ständigt dömda till undergång. Men själva tycker de förstås att det är sammanblandningen med oankali som betyder undergång, och att det stora kriget som förödde Jorden var en engångshändelse.
Akin känner sig mycket ensam och sviken. Framför allt saknar han sitt syskon Tiikuchahk, som han vid det här laget borde ha haft en väldigt stark bindning till. Saknar är ett för svagt ord, Akin kan aldrig bli hel utan Tiikuchahk.

Adulthood rites är andra delen i Ocatvia E Butlers mäktiga trilogi. Första delen heter Dawn och jag skrev om den här.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag har läst Anna Schulze

Det är inte jag som satt rubriken, men jag står för den: Tröttsamt introvert – och väldigt bra. Hela recensionen kan läsas här.

Uppdatering: Jag lägger ut den här också två år senare:
Hon skriver bedövande bra, Anna Schulze.

Det är obegripligt att jag inte läst henne förut, tänker jag först. Här har jag missat en riktig pärla.

Dessutom lockar ”Att ringa Clara” med sitt ämne: vänskap. Vänskap mellan kvinnor dessutom, som är så vanlig och viktig men så sällan skildrad i litteraturen. Jag kastar mig glupskt över boken, som börjar med att huvudpersonen Carolin får ett samtal från väninnan Claras bror. Clara är borta. Igen. Ingen vet var hon finns, kan Carolin försöka ta reda på var hon är?
Så pendlar romanen mellan dåtid och nutid. Då, när de två sextonåriga musikstudenterna möts på folkhögskolans bibliotek, i en diskussion om Jean Websters ”Pappa Långben” (underbart!). Det är den där jobbiga 16-årstiden när man är så upptagen av vilket intryck man gör att det som verkligen händer aldrig riktigt lyckas tränga igenom ens medvetande.

Inte ens att Carolins hus brinner ner förmår hon ta in. Det är bara Clara Clara Clara. Den underbara Clara som blir Carolins enda vän.

I nutid är Carolin precis nyskild och befinner sig i känslomässigt fritt fall. Och det visar sig att den här romanen inte alls handlar särskilt mycket om vänskap. Den handlar om ensamhet. Om Carolins fruktansvärda ensamhet och hennes oförmåga att knyta an till andra människor. Fortfarande så upptagen av vilka intryck hon gör att hon saknar fotfäste i verkligheten.

Och här blir jag lite trött.

Det är skickligt gjort, det är vackert, det är psykologiskt insiktsfullt – men oj vad jag längtar efter något mindre introvert. Hur länge ska svensk samtidslitteratur blicka inåt? Hur länge ska romanerna handla om hur svårt det är att hitta sig själv och veta vad man vill, långt upp i vuxna år, nästan medelålder? Det är något barnsligt och omoget över detta ständiga självanalyserande.

Anna Schulze har ett fantastiskt språk. Jag önskar att hon använde det till att skriva en roman om människor som vågar leva.

Uppdatering: Paulina Helgeson i Svenskan fascineras mycket mer av Clara än vad jag gjorde. Men Åsa Beckman på DN var inte förtjust.

Read Full Post »


De senaste veckornas skörd från diverse loppisar är så här fina. Kompletteringsköp av Doris Lessing, jag har redan läst den men jag har det mesta av henne och vill på sikt ha allt. Fay Weldon: är osäker på om jag faktiskt läst boken eller bara såg tv-serien? In Spain, insane. Daphne du Maurier började jag samla på för ett par år sen, och Muriel Spark har Ingrid skrivit om så att min nyfikenhet väcktes. Linda Gray Sexton är dotter till poeten Anne Sexton, den dotter som Anne berättade att hon inte älskade. Jag visste inte att Linda är författare, men nu är jag pepp på att läsa henne.
Dockornas dal av Jaqueline Susanne är en av världens absolut största bästsäljare. Den var också dyrast, 40 spänn, men så är ju omslaget också så… smakfullt.
Som tonåring hade jag kompisar som läste den, men då tyckte jag att den verkade fjantig och ytlig (själv var jag ganska svår och politisk och intellektuellt snobbig). Sen hörde jag en radiodramatisering av BBC härom året som var väldigt bra. Och Lorelai Gilmore läser Valley of the Dolls första gången hon sover över hos Jason. Den blev film också:

Read Full Post »

Older Posts »