Dödgrävarens dotter – Joyce Carol Oates

Det här är historien om flickan Rebecca som växer upp i skam och våld. Att vara dotter till dödgrävaren är stigmatiserande redan från början, med en pappa som ser ut som ett troll och en mamma som aldrig lär sig engelska och knappt vågar gå utanför dörren. Familjen är judisk, kommer från Tyskland och flyr i boken undan Hitler. Det är mor, far och två äldre bröder, och så Rebecca som föds på det fartyg som anlöper hamnen i New York. Rebecca är en av de där Oateska, magra, intensiva kvinnorna med brinnande ögon, som aldrig säger rent ut vad hon egentligen tycker och tänker. Ibland har jag svårt för det, men inte här. Det här är den bästa JCO:n jag läst på länge.
Det blir inte sämre av att Joyce Carol pratade rätt mycket om den på Internationell författarscen. Det är sin farmors historia hon berättar, en kvinna som inte trodde på att låta barndomstrauman styra ens liv, utan tvärtom skapade sig själv en ny persona och ett nytt liv. Ett liv där ingen visste någonting om den fruktansvärda händelse som drabbade familjen när Rebecca var 13 år, inte heller att hon var judinna eller dotter till dödgrävaren. I Dödgrävarens dotter är handlingen flyttad till tiden för andra världskriget och framåt, och Rebecca är född i slutet på 1930-talet. Det går förstås inte ihop med att hon skulle vara Oates farmor, eftersom JCO själv är född 1938. Men historier kan ju vara sanna på olika sätt.
Första halvan av boken är jobbig att läsa, känslomässigt. Andra halvan är lättare. Då kommer också musiken in, klassiskt piano och jazz; låtar som A-tisket, a-tasket som får mig att tänka på Ella Fitzgerald. Allra sista slutet sen är helt hjärtekrossande.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Dödgrävarens dotter