”I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It’s covered with words — cook, cupcake, kitty, curls — as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh. I sometimes, but only sometimes, laugh. Getting out of the bath and seeing, out of the corner of my eye, down the side of a leg: babydoll. Pulling a sweater on and, in a flash of my wrist: harmful. Why these words? Thousands of hours of theraphy have yielded a few ideas from the good doctors. They are often feminine, in a Dick and Jane, pink vs. puppy dog tails sort of way. Or the are flat out negative. Number of synonyms for anxious carved in my skin: eleven. The one thing I know for sure is that at the time, it was crucial to see these letters on me, and not just see them, but feel them. Burning on my left hip: petticoat.”
En motvillig reporter, Camille Streaker, skickas till sin lilla hemstad i Missouri för att bevaka en mordutredning. En liten flicka är mördad, en annan försvunnen. Båda var små uppstudsiga individer, som kanske eller kanske inte valdes ut just av den orsaken.
I Wind Gap bor Camilles mor Adora, styvfar Alan, och lillasyster Amma som hon först inte känner igen när hon träffar henne. En trettonårig översittare, som använder sex, pennalism, och lögner för att få som hon vill, och som håller den yngre delen av staden i ett järngrepp. I det stora viktorianska huset står fortfarande den döda systern Marians rum kvar som förut. Allt är som förut; skvallret, skitsnacket, maktförhållandena. Vem som är viktig, vem man kan köra med. Med ärvda pengar och en slaktfabrik — vilken skildring! Jag känner blodlukten från de plågade grisarna — behöver Adora inte arbeta. Och alla krusar för henne.
Camilles arbete med att försöka skriva om morden kompliceras av hennes minnen av Marian, och hennes ångestladdade relation till staden och framför allt till sin mor.
Det här är våldsammare än Joyce Carol Oates. I sin förvridenhet är det nästan värre än Mo Hayder. Camille är lika ärrad som Hayders hjältinna Grey i Tokyo, men av andra orsaker.
Tack till Bokhore-Helena som skrev om denna, och jag håller med om Twin peaks-vibbarna. Den där krypande känslan i en småstad full av hemligheter, alla låtsas som att allt är helt normalt men under ytan pågår de mest fasanfulla saker. Det verkar som att Helena på Fiktiviteter läser den här nu också. Och Bokbabbel har läst.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gillian Flynn, Sharp objects
Oh ja, visst är den otroligt läsvärd i all sin ruggighet och brutalitet? Kul att du också noterade Twin Peaks-vibbarna! Har även läst Gillian Flynns andra roman Dark Objects, som är minst lika bra. Ska ta och blogga om den nu i veckan. Konstigt, det där, att det är så mycket svårare att skriva om böcker som verkligen griper tag. I fallet Flynn är det ju strypgrep…
Men du lyckas väldigt bra.
Jag kände först att det var titeln som var grejen, Sharp objects som går igen i sax, knivar, nål, … det skulle man kunna ha skrivit om.
Sjukdomarna, självstympningarna… ögonfransarna!
Det finns mycket.
gud ja, ögonfransarna, asigt!
Riktigt rubbat.
Intressant att du skriver ”asigt”, jag har bara hört det en enda gång förut och då var det på en Alfapet-tävling där min finska motståndare ville bygga det. Eller ”asig”, för att vara noga. Men i SAOL står det inte. Kanske poppis i Finland?
Just titeln signifikans är nästan ännu tydligare i Dark Places. Ska ta och skriva lite om det nu, tror jag. Och hu ja, ögonfransarna! Av alla bisarra självstympningsövningar i boken var nästan mammans avslitna ögonfransar läskigast. Älskar att det finns så mycklet att analysera hos Flynn, små detaljer som betyder så mycket för helheten. Och språket! Överväger starkt att bygga ett litet Gillian Flynn-altare hemma. Fattar inte hur jag ska klara mig till nästa höst, då roman nummer två utkommer!
En sak jag funderade mycket på, eller efteråt snarare, när jag läste så bara läste jag, mycket girigt, var det här med att de bara får hållas. Adora och Amma. Alla är rädda för dem, även deras vänner, och ju närmare vän ju tydligare ser de att de är onda. Alla beskriver Amma som elak och grym. Karaktären Jackie varnar Camille för hennes egen mamma. Men ingen som bor där kan bryta sig ut ur Wind Gaps förvridna tankemönster.
Det är bara utbölingarna, polisen och den mördade flickans bror, som ser saker för vad de är.
Alla som är goda är män, medan kvinnorna är onda. (och så en hel hög fullständigt osynliga män.)
jag läste efter Helena och hjälp vad bra den var ja! härligt att ”Dark Places” nu väntar på mig!
Men har du skrivit? jag sökte hos dig men hittade inget. Länka, länka!
Jag läser den också nu! Väntar med din recension tills jag är klar. 🙂
Måste definitivt upp på ”att-läsa-listan”, med risk för att jag tycker att det blir för otäckt.
Jo visst läser jag, och tokälskar, den här. Därför avvaktar jag lite med att läsa din recension och återkommer när jag är klar precis som Sara.
Sara BE och Helena
Det blir roligt att läsa era recensioner sen!
Marie
Den ÄR otäck. Psykologiskt krypande våldsam och otäck. Nu är du varnad. 😉
Glömde fråga förresten: antar att jag borde läsa Mo Hayder, ja? Rekommenderar du att jag börjar med Tokyo, eller finns någon annan bra ingång? Behöver ju stilla Flynnabstinensen nu framöver.
Jag tror att du skulle gilla Tokyo. Den är fristående. Och den bästa, enligt mig.
Sen kanske Ritual: https://snowflakesinrain.wordpress.com/2010/02/04/mo-hayder-pig-island/
De andra har en deckarinramning, jag vet inte hur du ställer dig till det?
Har nu beställt Tokyo från Adlibris. Tyvärr var den engelska utgåvan slut, så det blev den tokbilliga svenska pocketen. Hoppas på ok översättning, fastnar jag kommer jag fortsättningsvis att läsa på originalspråk.
Jag gillar ju deckare – iaf bra deckare – så jag ställer mig positiv till det! Visst ska man läsa i ordning?
Okej, då håller jag tummarna för översättningen.
Pig Island är fristående.
Birdman är den första om hennes deckarhjälte Jack Caffery. På svenska Fågelmannen.
Ser på wikipedia att Mo Hayders dotter heter Lotte-Genevieve, intressant val. 🙂
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mo_Hayder
Nu så!
http://0glorybox0.blogspot.com/2010/10/sharp-objects.html
[…] har jag också läst den. Efter alla jublande recensioner och inlägg från Bokbabbel, Helena, Snowflake, Sara och säkert några till har jag också läst Gillian Flynns mästerverk. För att motivera […]
[…] är medveten om att Gillian Flynns ”Sharp Objects” har hyllats ungefär till månen och tillbaka i bokbloggosfären den senaste tiden, vilket gör att ännu en recension […]
[…] kika in på nästan varenda bokblogg som finns att uppbåda, men några som har skrivit om den är Snowflake (som också har lagt in ett klipp där Flynn pratar om boken), Fiktiviteter och […]
[…] I oktober 2010 (efter att ha läst hyllningar av glory box-Sara numera Cirkeln-Sara, Snowflake, Bokbabbel och Helena) norpade jag en fredageftermiddag med mig Vass egg från jobbet. Jag tror att […]
[…] I oktober 2010 (efter att ha läst hyllningar av Glory box-Sara, numera Cirkeln-Sara, Snowflake, Bokbabbel och Helena) norpade jag en fredageftermiddag med mig Vass egg från jobbet. Jag tror att […]
[…] andra som bloggat om boken är Stringhyllan, Snowflakes in rain, Eli läser och skriver, Calliope Books och Enligt […]
[…] har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark […]